Finaste ni, ♥

I fredags firade vi Zeldas allra första jullov med asiatiskt julbord! Vi tog båten in till stan och kajen som båten stannar vid är bara tre minuter gångavstånd från restaurangen. Superpraktiskt! Efter jullunchen strosade vi runt bland julbelysningar och dekorationer. Barnen hade jättestora ögon när de tittade sig runt, det var mycket som var nytt och spännande för dem. Zelda pekade på allt och sa: -Titta! Pappa titta! Mamma titta! Det är alltid roligt att komma ut lite och mysigt hade vi också.

Under helgen har vi hållit oss hemma faktiskt. Vågar inte gå ut nu helgen före julafton. Det är rena rama krigszoner i mataffärer och butiker här, haha.

I år kommer vi fira jul här i Stockholm. Förra året firade vi uppe i Lappland. Jag och Bill har som sagt kommit överens om att fira jul varannan år där uppe. Julafton i år kommer vi att ta det ganska lugnt. Zelda och Atari ska få öppna sina julklappar på morgonen här hemma. Sedan kommer vi att åka till Bills mamma vid eftermiddag och äta middag där. Den 26:e kommer vi att fira jul ordentligt med alla familjemedlemmar när Amanda (Bills syster) kommer att ha barnen hemma. Så ser våra julplaner ut i år. Hur ser era julplaner ut? ♥

Som jag berättade för er tidigare fyllde Atari 6 månader för tre veckor sen. Nu blir det en supersen 6 månaders-update här, men bättre sen än aldrig. 🙂

Ataris utveckling under förra månaden har varit otroligt fascinerande för mig. Det går så himla fort för honom. Han lyckades ställa sig upp på alla fyra, gungat sig själv fram och tillbaka och tog 3-4 krypsteg på mindre än två veckor. Då hade inte han hittat rytmen till sitt krypande än men i skrivande stund har han redan lärt sig att krypa. Det går minsann superfort!
Förra månaden lärde Atari att ta sig upp från liggläge till sittläge. Han har fått mer kontroll över sin grovmotorik. Kan svänga med gåbilen och lärt sig att hitta lösningar till att navigera sig själv på ett smidigare sätt. Vi har även märkt att Atari har blivit bättre med sin finmotorik, hur han använder sina händer och plockar de leksaker som han vill ha och inte helt random som tidigare.

Under den här månaden har Atari redan hunnit lära sig massor, men det tar jag upp sen på 7 månaders-update.

Tack för att ni följer vår resa och barnens utveckling.
Kramar till er cyberfamiljen! ♥

Älskade cybervänner, ♥

Kan ni känna att julen är nära nu? Det var ju tredje advent i söndags, vi myste här hemma och bakade pepparkakor med Zelda. Oj vad vi har bakat under de senaste veckorna, vet inte om det är på grund av julstämningen eller de mörka dagarna som inspirerat oss till att boosta upp mysfaktor ännu mer genom bakning. Vi har gjort allt från pepparkakshus, saffransbullar, muffins pepparkakor i flera omgångar och till helgen ska vi baka juliga cupcakes.

Just nu känner jag en stor lättnad att vi har gjort klart allting inför julen. Vi har skickat iväg julkort, alla julklappar är inslagna och redan handlat det som behövs inför julfirandet med familjen. Skönt att vi har varit ute i god tid ändå, så att vi slipper stressa i sista sekunden. Mysigt har det varit att planera och pysslat med allt kring julen. Nu räknar vi dagarna till julafton och Zelda ska få sitt första jullov imorgon. Vi kommer att fira detta med asiatiskt julbord!

I lördags var vi hos Magnus och Helen, vi hade Lucia/adventmys hos dem. Det var supermysigt. Zelda var så himla söt, hon lekte med alla, satte sig i allas knä och var jättesocial.

Nu ska jag och Atari fortsätta att mysa lite innan Zelda kommer hem. Jag och Atari blev sjuka sen i måndags. Zelda hann smitta oss när hon fick en förkylning med feber som varade typ över en natt. Jag fick noll sömn på måndagsnatten för att Atari blev ledsen så fort näsan täppte till, jag fick använda nässug på honom hela natten i princip. Nu mår vi bra, lite snoriga fortfarande men pigga och glada. Vilken tur! 🙂 ♥

Hey finaste ni, ♥

Firade ni Lucia igår? Lucianatten är tydligen den längsta natten på hela året säger de. Jag vet inte om jag kände någon skillnad igår natt men Atari fick för sig att vakna varje timme, haha. Hur som haver, vi firade Lucia på Zeldas förskola. På småbarnsavdelning hade de ingen Luciatåg men jag såg en på vägen till Zeldas avdelning. Det var så himla sött att mitt hjärta smälte. Jag kommer att dö av ”cuteness overload” när Zelda kommer att gå i Luciatåg i framtiden. Om jag känner mig själv rätt nu kommer jag att vara den där jobbiga mamman längst fram med kameran som går tusen gånger i sekunden.

På småbarnsavdelningen firade vi Lucia med sångstund och fika. Kvällen innan glaserade jag och Zelda pepparkakor som vi tog med till förskolan. Bill fick gå på föräldramöte sist, så det var första gången för mig att få vara med något som andra föräldrar också är med och medverkar. Jag vet att det låter lite töntigt nu men det var lite pirrigt för mig faktiskt, att se alla föräldrar där med sina barn, tänkt att jag är nu en i gänget. Märklig känsla på något sätt, svårt att sätta ord. En sån liten sak kan definiera hur mycket mitt liv har förändrats. Saker som står i min kalender nu är annorlunda jämfört med år 2017/2018!

Jag älskar älskar älskar högtider och gör det ännu mer nu med barn. Ser så mycket framemot att få vara närvara på barnens framtida skolaktiviteter, bakar till skolresor och ställer upp i föräldragruppen. Hur kuuul!? ♥

Älskade ni, ♥

Hur har ni det? Mår ni bra? Vi har haft två bra veckor här hemma och passat på att njuta så mycket vi kunnat. Igår, på luciadagen spenderade vi morgonen på badhuset med barnen. Gosh, vad vi har hunnit med många roliga aktiviteter på dem här två veckorna och Bill har haft fler bra dagar än tidigare. Det är kul att se Bill med lite mer energi på dagarna, nånting måste vården ha gjort rätt ändå. Tacksam att han fick rätt vård. Annars brukar utbrändhet vara ganska dimmigt och det är fortfarande många som inte får den vården som de verkligen behöver. Jag är otroligt stolt över Bill, jag kan se på de dagarna som han inte mår bra men han kämpar och prioriterar alltid barnen i första hand. Han försöker verkligen göra sitt bästa i alla lägen, i sin egen takt. Det är bra jobbat tycker jag! Jag känner att vi är på rätt väg, även om det tar sin lilla tid. Gäller att suga i oss alla bra stunder vi kan.

Såg att någon av er undrade om Bill, vad han gjorde när jag var sjuk sist. Han tog hand om barnen såklart. Jag kunde dock se på Bill att det var extra kämpigt för honom att hinna rodda allt, även om han försökte få det att låta som att allt var under kontroll. Zelda är krävande när hon är sjuk och Atari måste också ha sin lilla uppmärksamhet. Därför tyckte jag att det skulle vara bra med en extra hand utöver Bill. Jag har svårt att tillåta mig själv att räkna med Bill numera. Allt jag vill är att han ska bli frisk, jag tillåter att saker och ting får vara på hans villkor lite grann. Sedan kompletterar jag det som vi behöver i vardagen. När jag var sjuk kändes allt så jobbigt, men nu har man redan glömt bort det. Livet med barn är så speciellt, för att man kan från ena dagen vilja gå och gräva ner sig själv under jorden och andra dagen kan man känna sig helt oövervinnelig. Igår var en sån där ”oövervinnelig” dag, Atari gjorde sitt första dopp i poolen. Han var så glad, sprattlade med benen, armarna och skrattade. Att se barnens glädje när de får uppleva något för första gången är så ovärderlig. ♥

Hey fina ni, ♥

Det blev trippel-firande här hemma under helgen. Atari fyllde 6 månader i fredags och dagen innan det fyllde Baggiz 11 år. Baggiz fick inget kalas som förra året men vi firade honom med tonfisktårta och gav honom nya leksaker med kattmynta i. Samma dag som Baggiz födelsedag fyllde även bloggen heeeeela 11 år. Förra året firade jag bloggens födelsedag med er. Det var verkligen en oförglömlig dag för mig (läs om dagen från förra året här). Önskar att jag kunde träffa eller hitta på något med er varje år. Kanske med åren kommer jag att hinna träffa alla tillslut? Det vore drömmen!

Som ni vet är det en annorlunda period i mitt liv just nu. Det har ni säkert märkt genom min frånvaro. Det är inte bara bloggen som jag inte hinner med, även den sociala biten (utöver familjen) i min vardag har fallit bort lite också. Dagarna går så himla fort och jag hinner inte göra annat än att spendera min tid med barnen just nu. När barnen behöver min uppmärksamhet vill jag finnas till och när de är mysiga vill jag inte missa stunden med dem. Det är först när barnen sover som det kan bli tid till annat, om inte jag utnyttjar den tiden till att vila eller sova själv förstås.

Ni ska bara veta att jag känner mig så tacksam och glad varje gång jag kikar in här. Ni har varit så underbara som lämnat spår av glädje, pepp och stöd i bloggen. Även om det har gått dagar eller veckor som jag är borta så finns ni alltid här. Ni är mina allra bästa cybervänner, tack för att ni alltid finns vid min sida. Ni är med mig genom berg och dalbana, solsken och regn, vått och torrt, muffins och cupcakes, ost och makaroner. Ok, nu spårar det ur lite här. Jag kan ha så torr humor ibland, men jag skyller på att jag börjar känna mig lite trött just nu, haha.

Jag vet att jag säger det här hela tiden men det är värt att påminna er igen ifall ni skulle hinna glömma bort det. Ni ska bara veta hur mycket jag uppskattar er. Tack för världens bästa cyber-vänskapen. Jag önskar att få vara er vän flera år till! Er vänskap är ovärderlig för mig. ♥

Gosiga godnatt-kramar! 

Baggiz blev glad över sin tonfisktårta som han glufsade i blixtsnabbt och Zelda överlycklig av att få smaka lite av varje på alla bakerlser. 

Innan jag går och lägger mig efter att Atari har lyckats somna om igen, alltså vilken bra dag jag har fått idag. Det har inte hänt något speciellt eller märkvärdigt, dagen har bara rullat på bra och jag har inte känt mig särkilt trött heller. Håller tummarna att det kommer att vara såhär resten av veckan. Förra veckan var allt annat än kul för mig. Jag spydde hela natten mot lördag och var helt utmattad i 24 timmar. Önskade dock att jag kunde vila till mig ordentligt men hade ingen ro till att göra det eftersom Zelda blev sjuk och fick feber i samma veva, vilken dålig timing. Det värsta som finns för mig är när jag själv blir sjuk samtidigt som barnen. Det känns hopplöst att inte ha ork och energi till att göra något när man vill finnas till. Jag tvingade mig själv till att orka eftersom jag hade ingen extra hand som kunde hjälpa mig. I den stunden saknade jag verkligen min familj, önskade att min mamma skulle vara här. Hon som kommer att se till att jag får i mig mat och underlättar vardagen när den känns som tuffast. Kände mig så himla ensam då när jag var som mest sårbar. Jag har ingen här som jag känner mig så pass trygg med att ringa till när jag är i nöd. Ingen känner eller förstår mig som min mamma gör.

Som tur är blev Zelda frisk ganska snabbt men hon fick ändå stanna hemma från förskolan en dag för säkerhetsskull. Sen blev det Ataris tur, han fick feber och blev sjuk han med. Det var först i fredags som jag kände att läget var under kontroll igen och vi kunde helgmysa ordentligt utan gnälliga barn.

Det finns som sagt både bra och mindre bra dagar. Bland de mindre bra dagarna finns det alltid små stunder som man kan glädjas åt och känna tacksamheten. När barnen leker och gosar med varandra, när de skrattar och ler åt mig, hur de känner på mitt ansikte med deras små händer eller säga ett sånt enkelt ord som: –Mamma. Det är de småstunderna som ger mig extra energi till att bita ihop och orka för stunden. Hur som helst, vill ändå inte ha fler jobbiga veckor resten av det här året om jag nu kan önska mig det. Jag behöver lite mer flyt vid min sida nu känner jag. Behöver fylla på massor av energi som jag har förlorat under veckan som var. Puuuh, nu börjar en ny härlig vecka! 

Jag och barnen önskar er en underbar vecka med, ♥

Älskade ni, ♥

Hoppas att ni må bra, är glada och krya.

Under helgen inledde vi första advent med att baka saffransbullar här hemma. Sedan fick Zelda öppna sin allra första julkalender. Hon förstod dock inte att hon ska bara öppna en om dan. Hon öppnade alla 24! Nästa år måste vi komma på andra sätt med att ge barnen sina julkalender, det är sannolikt att Atari kommer att göra samma sak som Zelda. Nu vet vi i alla fall att det kan gå till såhär, haha.

Vi julpyntade med barnen redan helgen innan första advent. Mysigt var det att sätta upp julen när Zelda har blivit mer medveten om allt som händer runt om henne. Zelda hämtade upp julpynten i förrådet med mig, när vi kom upp till lägenheten hjälptes vi åt att packa upp all julpynt. Zeldas ögon lyste upp av fascination när hon såg julgranskulorna (pumlor), hon började rota i kartongen med hennes små söta händer och kände på allt som glittrar och glänser. När barn upplever eller ser något nytt och intressant för första gången har de speciella ansiktsuttryck på något sätt. Man blir glad av att titta på dem, att få uppleva saker genom barnens ögon. Varje gång barnen visar uppskattning till det dem upplever blir jag påmind hur livet kan vara så fantastiskt av enkla saker. Att man ska vara glad för de små sakerna i vardagen som man annars tar för givet.

Efter att jag hade monterat upp julgranen började jag klä granen. Zelda tittade på och försökte hjälpa till genom att räcka mig julgranskulorna. Sedan försökte hon själv hänga kulorna på granen men lyckades aldrig göra det på egen hand. Hon var så himla söt. Det är just sådana här stunder som gör mig alldeles varm i hjärtat. Det var precis vad jag hade föreställt mig hur det skulle vara.

Har ni fått upp julpynten än? Någon mer som älskar jul? Har ni fått snö där ni bor? Tror ni att vi kommer att få snö i Stockholm till julafton? Det har snöat lite hos oss men försvann lika fort.

Mina älskade pseudotvillingar ♥

Det är speciellt att ha två bebisar hemma. Det skiljer 15 månader mellan barnen. Zelda är som roligast nu tycker jag. Hon lär sig nya ord varje dag, kan hela svenska alfabetet redan vid 19 månaders ålder och räknar från 1-10 i två språk. Från att Zelda säger ett ord i taget kan hon säga två ord i en mening som: -Mamma kom. Och nu kan hon säga tre ord i en mening! Mitt i allt kommer vi att stå där och ha en hel konversation med Zelda, alltså whaaat?!
Sen har vi lilla Atari som är världens gosigaste, mysigaste och lär sig otroligt mycket av sin stora syster. Han älskar Zeldas närvaro och tycker att det är jättekul varje gång Zelda leker med honom. När Atari blir ledsen brukar jag sätta honom bredvid Zelda, han blir genast lugn och glad. Mitt hjärta smälter varje gång jag ser barnen tillsammans och känner mig otroligt stolt och glad av att se deras utveckling.

En fråga som vi alltid får när vi träffar andra föräldrar är hur det går för oss hemma med två täta barn. Det är utan tvekan mer jobb med två bebisar, men det går faktiskt bra. Jag är trött på dagarna fortfarande men det är nog alla småbarnsföräldrar som måste vakna på nätterna. Tröttheten kan man inte komma undan under första tiden. Men jag tycker att det går jättebra att ta hand om våra pseudotvillingar, speciellt när vi är två. Jag har också fått ta hand om barnen själv många gånger. Nu under Bills rehabiliteringstid är hans dagar fulla med aktiviter som ska hjälpa honom att återhämta sig. Han går på stress-skolan, träffar läkare, psykolog, går på yoga och spenderar dagarna i biblioteket när Zelda är på förskolan.
I början var det läskigt att bli lämnad ensam med två barn, men nu känner jag att det är ingenting. Jag har hittat min lilla taktik och rutin med barnen. Tycker att det blir lättare och lättare för varje dag ju äldre barnen blir. Ska nog skaffa mig en syskonvagn snart, jag känner att jag kommer att ha nytta av den nu än tidigare.

När jag är med båda barnen själv brukar jag låta dem göra samma aktiviteter. Zelda går som en klocka vid den här ålder och vi alla får följa hennes schema här hemma. När Zelda går på pottan brukar jag byta Ataris blöja i samma veva. Ibland händer det att någon av barnen bajsar. Då tar jag med barnen till badrummet eller skötbordet så att den ena som inte jag byter på kan se vad jag gör. Ataris rutiner ändras fortfarande, han sover i olika tider och äter mer på dagarna men jag roddar det. Lillebror hänger bara med i svängarna. Så länge han får vara nära, känner sig mätt och torr är han inte så komplicerat vilket är tur. Bärselen är min bästa vän kan jag säga! 

Men så här ser Zeldas schema ut:
06:15 – Zelda vaknar.
06:30 – Zelda får välling och kollar på Sunny Bunnies.
07:00 – Zelda vaknar till ordentligt och leker med hennes leksaker.
07:30 – Potta och byter kläder på Zelda.
08:00 – Erbjuder Zelda gröt.
08:45 – Gå till förskolan (vardagar).
11:00 – Lunch. (samma tid som på förskolan)
12:00 – Sover middag. (samma tid som på förskolan)
13:15 – Hemma från förskolan (vardagar)
14:00 – Mellis.
17:00 – Middag.
18:15 – Bada.
19:30 – Lässtund.
20:00 – Sova.

Det finns såklart vissa dagar som scheman inte håller, när Zelda är sjuk t.ex. Annars ser dagarna ut sådär för oss i princip. Mellan dessa aktiviteter med barnen ska vi hinna med att tvätta, diska, städa, plocka undan leksaker, laga våra måltider, handla, ta hand om hygienen o.s.v. Det är fullt upp hela tiden och jag har alltid ett av barnen eller båda samtidigt.

För mig är barnen den lättaste delen i min vardag. Men det är när jag känner att jag vill hinna göra annat som det kan bli jobbigt och stressigt. När Bill har sämre dagar faller hela hushållsarbeten på mig. Jag har utan tvekan mer ansvar över hushållet i dagsläge. För att få lite avlastning har jag skaffat oss städhjälp, där vi får hjälp med grovstädningen här hemma varje vecka. Men det är fortfarande mycket som jag skulle vilja hinna med. Kan inte heller skaffa någon form av barnpassning i dagsläge heller då Atari är för liten fortfarande och jag ammar konstant. Atari tar varken flaska eller napp trots att vi aktivt har tränat in honom till att göra det, och vi har inte gett upp än. Bill har haft det väldigt kämpigt med Atari de få tillfällen som jag har varit iväg för att göra akuta ärenden. Zelda är på förskolan på vardagar, men på 4 timmar hinner jag inte med någonting för att jag alltid har Atari. Kanske kommer det att bli skillnad nästa månad när Zeldas vistelsetid på förskolan är 6 timmar istället för 4 timmar om dan? Vi beslöt oss att låta Zelda gå 6 timmar för att vi har upplevt och sett att hon älskar förskolan. Hon vill knappt åka hem de gångerna vi hämtat henne.

Det är tufft om man vill hinna med saker utöver barnen, men den här perioden är så himla kort. Det finns både för- och nackdelar med att ha barnen tätt till varandra. Nackdelen är nog att man måste vara beredd på den enorma arbetsinsatsen kring barnen som behöver otroligt mycket uppmärksamhet båda två. Har man bra med hjälp hemma är det lättare. Mitt allra bästa tips är att unna all hjälp som man kan få från vänner och familj om man har den turen att få det.
Det positiva med att ha barnen så tätt överväger det negativa i hästlängder för oss. Men det är vad vi tycker. Även om det inte  blev som vi hade tänkt oss nu när Bill blev sjuk så är vi tacksamma och glada att vi lyckades få barnen så tätt. För oss är det här något som vi har önskat. Vi har förberett oss mentalt och siktat in oss inför det här för att vi ser många roliga och praktiska tillfällen med att barnen är nära i ålder, alla bebissaker och kläder ligger redan framme liksom. Utöver den enorma mysmängden och dubbel bebisbubbla är det roligt att barnen alltid kommer att ha varandra, de kan i princip göra samma saker/aktiviteter, leka samma lekar, börja skolan nästan samtidigt och vi behöver inte göra om småbarnsåren och kan återgå till arbete ordentligt när barnen börjar skolan. ♥ 

Jag förstår även er som inte gillar småbarnsåren, ni som har fått barnen tätt intill varandra. Jag vet att det inte är lätt för att det är mycket jobb. Vissa barn kan behöva mer uppmärksamhet dessutom vilket kan leda till ännu mer arbete. I vanliga fall får mammorna stanna hemma själv med barnen när partnern återgå till arbete. Det är nog mycket jobb med en bebis men två bebisar?!

Någon av er som också har täta barn? Hur upplever ni? Vad är era allra bästa tips? 

Bästa ni, ♥

Har ni haft en bra helg? I lördags firade vi Zeldas och Ataris kusin Liam som fyllde 7 år för inte så länge sen. Igår, farsdag, tog vi det lugnt här hemma då vi var så trötta. Synd att båda barnen trotsade på kvällen och vägrade att lägga sig i tid. Men idag somnade barnen klockan 8 som de brukar. De kan verkligen ha sina bra och mindre bra dagar, och det kan vi alla ha.

Nu sitter jag här och funderar på hur jag ska gottgöra för misslyckat fars dag-firande för Bill igår. Jag kunde inte hitta tillfällen att fixa blommor eller bakelser, veckorna innan har varit så mycket för mig. På morgonen gav jag Bill en puss och tog honom i handen. Jag tittade Bill i ögonen och berättade för honom hur glad jag är att just han är pappa till mina vackra barn och hur han gör det här så himla bra. Som present fick Bill en teckning från Zelda och jag gav Bill en resa till London över nyår tillsammans med barnen. Jag var så upprymd och beskrev hur mysigt det skulle vara att gå på julmarknad med London Bridge i bakgrunden, åka skridskor i Hyde Park och strosa runt i stan. Känna julstämningen från de platserna där filmen ”Love Actually” spelades in. Filmen som jag och Bill såg tillsammans allra första gången.
Sen har jag aldrig varit i London. Det har inte blivit av tidigare, jag tänkte att det är så lätt att ta sig dit. Har därför inte prioriterat London som resmål. Men nu känns det som rätt tillfälle att åka när stämningen där är supermysigt vid den här årstiden.
Efter att Bill fick veta vad han fick som present log han och sa vänligt att det inte var en bra idé. Han sa att han skulle känna sig ännu mer stressad av att göra en sån resa med barnen, han vill hellre vara på hemmaplan och ta det lugnt. SJÄLVKLART! Hur kunde jag glömma? Det borde jag ha förstått! Vi är i en hel annan plats i livet nu när Bill är utbränd. GAH! Jag sa säkert omg, omg, omg jätteförlåt tusen gånger. Tanken var god men jag glömde bort för stunden. Bill som uppvaktade mig så fint på morsdag, med blommor och presenter. Men min man tog det bra, skrattade och sa att det var tanken som räknas. Bill sa därefter att han önskar inget annat än mig och barnen. Att han redan har världens bästa gåva som man kan ha framför sig. Jag började böla, med kombination av att jag misslyckade med presenten men samtidigt glad att Bill är så fin.

Hur som haver, nu när barnen sover ska jag passa på att rensa Ataris klädlåda. De kläder som vi inte kan pressa Atari i något mer ska ner i förrådet. Atari växer så ofantligt fort, det är synd att vissa plagg hinner han inte ens använda mer än 1 gång. Barnen använder som sagt samma klädstorlek nu. Kläder som egentligen är Zeldas från början är typ 80% rosa.
Nu ligger båda två i sängen med matchande rosa färg på deras pyjamasar, så sött. Jag tror att Atari kommer att växa om Zelda snart, och jag kommer att fortsätta att köpa rosa kläder. Snart blir det Zeldas tur att ärva efter Atari, hehe. Rosa är ju min favorit färg. 😉

För mig är rosa bara en färg och har ingen koppling till ett visst kön. Jag vet att färgen rosa har länge varit kopplad till flickor. Många tror t.ex. att Atari är en flicka när han har på sig rosa, Sen är våra barnvagnstillbehör rosa rosa rosa, haha.
Jag tar aldrig illa upp för en sån här grej, har förståelse. Men kan dock inte låta bli nyfiken hur en färg kan vara så starkt kopplad till ett visst kön?

Bilderna på Atari togs för 3 veckor sen ↑