Älskade cybervänner, ♥

Jag vet inte vad jag ska säga, vad mycket kärlek ni har lämnat här. Mina tårar rann ner för kinderna när jag läste genom era kommentarer. Jag tycker inte att jag förtjänar allt det ni säger, men jag tackar ödmjukaste. Som andra mammor, gör jag så gott jag kan. Tack tack tack, miljoner tack för all kärlek ni har gett oss. Jag förstår inte hur ni kan vara så underbara. Internet kan vara en sån vacker plats, åtminstone här. Men det är ni som gör den bra. Tack för att ni väljer att kika in här, tack för att ni är mina cybervänner. Jag är evig tacksam över er.

Det har varit lugnare dagar här hemma på sista tiden. Förra veckan var vi på kontroll och vägde Zelda innan läkarebesöket, hon hade gått upp 1 kg på tre veckor. Vilket var fantastiskt. Nu kommer inte vi att göra fler läkarkontroller för att det har gått så bra, Zelda mår prima och är glad i övrigt. Puuuh, vilken lättnad. Nu kan jag andas ut lite, jag har varit så stressad över situationen. Jag ska inte ljuga för er nu, men jag känner mig jättetrött och mör både mentalt och fysiskt efter allt som har varit under vintern.

Barnen blev dock lite förkylda nu under veckan men det är ganska mild i jämförelse från hur det har varit. Så det är ok. Jag har varit hemma själv med barnen på dagarna men idag kom svärmor över med kakor, morotskakor och mat. Sen gick hon ut på en promenad med barnen. I skrivande stund sitter jag och njuter av tystheten i ensamheten här hemma. Att det här kan kännas så underbart!

Nu hoppas jag att få komma tillbaka lite och kan göra saker för mig själv också. Jag ska försöka vila så mycket jag kan på de lugna dagarna. Jag ser framemot våren, det känns som att allt kan vända till det bättre då.

Tack igen för omtanken och all denna kärlek som ni har gett oss.
Dunderkramar till er alla, ni är hands down världens bästa! ♥

Underbara ni, ♥

Jag kan tänka mig att det är kanske tråkigt för er att kika in här när jag tyvärr inte haft så mycket roligt att berätta på sista tiden. Men så är livet ibland och den här perioden har varit extra kämpigt för oss. Ni kanske såg att jag uppdaterade om läget i mina Instagram stories på vad som hade hänt?

Hur som haver, barnen har varit sjuka fram och tillbaka under en lång period nu. De har inte varit helt friska mer än några dagar åt gången innan de blev sjuka igen. Varje förkylning efter RS har blivit lite mer påtaglig numera. För lite mer än en vecka sen fick vi åka in med Zelda för att hon har vägrat att äta allt under en tid. När Zelda var sjuk spydde hon bara upp allting och när hon blev lite mer kry kändes det som att hon inte fick tillbaka aptiten. Vi förstår att barn kan ha dålig aptit när de är sjuka, eller kinkiga med mat i perioder men när vi upptäckte hur hennes avföring skiftade färg från brun till nästintill färglös (grå/beige) visste vi att något inte stämde. Barnens bajs är någon form av indikation på hur de mår. Ibland behöver det inte betyda något, speciellt när de har haft mycket virus eller varit sjuka. Men man bör hellre kolla upp en extra gång än inget.
Vi ringde till vårdcentralen och fick akut-tid till en läkare för kontroll. Zelda hade gått ner 10% av sin kroppsvikt på kort tid och dagen efter tog de 5-6 rör med Zeldas blod som skickas vidare till labbet. Jag satt och väntade ute i väntrummet med Atari i famnen. Fick tårar i ögonen när jag hörde hur Zelda grät och skrek. -INTE, INTE, INTE, skrek hon i 10 minuter som kändes som evigheter. Hennes skrik var som en mentalt tortyr. Jag fick jätteont i hjärtat. Trots att Zelda fick Emla plåster en timme innan som skulle lindra smärtan från nålsticken tyckte hon att det var jobbigt och obehagligt ändå. Stackars liten. När allt var över blev Zelda så himla glad, hon sprang genom den tomma korridoren i sjukhuset med hennes nya leksaker som hon fick från sjuksköterskan. Hon älskade sin lilla boll och mini flodhästen.

Läkaren ringde oss tidigare under veckan och meddelade att de behöver mer blod, det som togs räckte inte för att få fram slutresultatet. Usch, måste Zelda gå genom detta igen tänkte jag.
Vi lämnade mer blod i fredags och den här gången gick det snabbare för att de tog blod från Zeldas armveck och inte från handen. Förra gången stack de runt på båda händerna på Zelda att hon fick stora blåmärken efteråt.

Läkaren berättade att det dem kan se nu är att Zelda är under svält och har vätskebrist. Vi har verkligen försökt med allt tidigare. När hon började tacka nej till allt, även glass och sött som barn annars gillar samt godsaker som hon tidigare älskat visste vi att något är fel. Så fort hon såg ätbara grejer som vi ville erbjuda henne skrek hon rakt ut: -NEEJ, INTE, INTE. Det går inte att mata eller tvinga i maten på ett gråtande barn heller. Man känner sig så dum även om man vill deras bästa. Jag blev otroligt ledsen, jag grät, kände mig så hopplöst och orolig till döds.

Jag var deppig i två dagar efter beskedet för att jag kände mig misslyckad. Vilken dålig mamma jag är, tänkte jag. Hur kan jag låta mitt barn vara under svält!? Men jag kunde inte stoppa alla virus Zelda fick. Jag kunde inte stoppa alla sjukdomar. Jag gjorde mitt bästa och funnits till.

Jag är en desperat mamma just nu, jag vill att Zelda ska hitta intresse till maten igen. Jag kan inte hindra henne från att bli sjuk men jag kan göra alla hennes måltider roligare för henne. Nu skriker inte Zelda när hon ser mat. Hon lyser alltid upp som en sol så fort hon ser maten som jag har gjort. Älskar hur hon klappar sina händer och säger: -WOOW. Varje gång jag lägger fram maten på bordet. Hon är ivrig att få känna och smaka på maten. Även om hon inte äter så mycket som vi har önskat är vi nöjda än så länge. Vi försöker aktivt mata Zelda när hennes humör tillåter. Nu går det åt rätt håll och vi hoppas på att Zelda kommer att äta bra som hon har gjort igen.

Vi ska träffa läkaren nu på Tisdag, det är täta kontroller nu tills vi är säkra på att allt är ok. Hoppas att vi får den slutgiltiga provsvar snart. Så att vi kan få rätt hjälp. Det är ingen idé att försöka få fram egna diagnoser känner jag. Man blir bara mer orolig.

Känns som att hela mitt liv stannar när sånt här händer. Jag sover dålig och känner mig ledsen hela tiden när jag inte vet vad felet är med Zeldas tillstånd. Jag blir så fokuserad i det här att jag inte orkar ta tag i annat än barnens välmående.

Nedan är Zeldas måltider som jag har gjort under de senaste dagarna:

Glad kinesiskt nyår underbara ni! ♥

För dem flesta i den här världsdelen är den här helgen som vilken helg som helst. Men för många asiatiska länder firas det stort och maffigt för att det är kinesiskt nyår. Under mina år i Thailand har den här högtiden varit en av de större och viktigare högtiden i landet. Även om min familj inte har kinesiskt ursprung så var det naturligt för oss att fira högtiden på ett och annat sätt för att det är nationell helgdag. Oftast lyxa vi till det med storslagna middagar men utan kinesiska ritualer och traditioner hemma. Som vi firar julafton med presenter ger kinesiska familjer lycko-pengar i röda kuvert till barnen, Hóng bāo kallar de för men i Thailand säger vi ”Ang-Paow”. Kommer ihåg hur jag blev avundsjuk på mina kinesiska vänner över deras Hóng bāo, haha.

Åh, under den här tiden är det jätteroligt att befinna sig i de länderna där de firar kinesiskt nyår. Överallt går de loss med decorer på allmänna platser, som kinesiska lyktor t.ex. Det är inte alls ovanligt när man går efter gatorna och kan höra hur de slår på trummor och kommer med dansande drakar. Street food är gudomlig och stämningen är glatt men hektiskt! Det händer jättemycket saker i stan och supermycket folk är ute under den här högtiden. Många passar på att resa eller vara ute bland folk och firar. Inte som jul i Sverige där det är ganska dött ute då många är hemma med sina familjer och butiker är stängda.

Igår och idag har vi firat högtiden med att gå ner till leklandet med barnen. Inget märkvärdigt, haha. Men jag kommer definitivt att fira kinesiskt nyår lite mer ordentligt med barnen i framtiden, när vi är i Thailand t.ex. Det är oftast under den här tiden som vi brukar vara där då. I år har vi bestämt oss att vara hemma. Orkar inte resa iväg just nu känner jag. Barnen har precis blivit friska och vi behöver vila upp oss ordentligt. Sen är det coronavirus som går just nu kring den kontinenten, sååååå läskigt och onödigt att utsätta barnen för det. Får ont i magen och panik i hela kroppen när jag läser nyheterna. Hoppas att det inte bli något pandemiutbrott. Vi har tur ändå som bor i Sverige, det känns som att vi skulle bli drabbade sist om det skulle hända något.

This mama needs a lot of sleep! Om ni frågar mig vad jag tycker är lyxigast i världen just nu så är mitt svar: -SÖMN! 😀

Ta hand om er fina ni, glöm inte att ni är underbara hela högen! ♥

God morgon solstrålar, ♥

Haha, jag vet att det är kväll nu. Men jag vaknade från en lång nap för ungefär en timme sen. Kändes som en ny dag efter 4 timmars sammanhängande sömn. Jag har inte sovit så här länge sen Juli 2019. Svärmor kom och hämtade upp Bill och barnen vid 13. Jag är ensam hemma, inte ens Baggiz är hemma. Bill tyckte att jag skulle sova ut för att jag har haft noll sömn under de senaste nätterna eftersom Atari har haft svårt med andningen.
Barnen har tyvärr blivit sjuka igen! Efter första dagen på förskolan blev Zelda sjuk. I måndags ringde förskolelärare och sa att Zelda hade hög feber. Vi fick hämta hem henne och hon har fått stanna hemma hela denna veckan. Stackarn, hon spydde, hostade och hade hög feber i dagar. Tycker så himla synd om barnen för att det var inte så länge sen de var jättesjuka med RS-viruset. Atari kom inte undan och blev smittad såklart, han klarar sig ganska bra på dagarna men på kvällarna och nätterna är det kämpigt för honom med andningen. Han vaknar och gråter hela tiden. Jag har behövt spola Ataris näsa med saltvattenspray flera gånger och använt nässug därefter för att slemmet kan vara ganska segt. Ibland har jag fått sova sittande med Atari i famnen så att han kan andas ordentligt på nätterna. Jobbigt när de små lider.

Idag har jag tagit vara på ensamtiden väl. Det första jag gjorde var att äta ordentligt i lugn och ro, sedan gick jag och la mig. Sömn och mat är första prioriteringen, nu har jag laddat rejäl med energi inför natten. Tänkt vad skönt det skulle vara om jag alltid kan göra så här alla gånger när barnen är sjuka. Men jag är tacksam att sådan här tillfällen dyker upp ibland, det uppskattas oerhört! Jag känner mig såååå trött och väntar fortfarande på att det nya året ska ge mig lite mer energi boost, men får nog vänta tills barnen blir friska igen. 🙂

Det har varit jätteskönt att få sova lite men nu saknar jag mina små. Känns konstigt att det är tyst och tomt i lägenheten, som att något fattas. Man längtar efter den där ”egentiden” när man känner sig trött, men när man väl har fått den chansen så önskar man att tiden skulle gå snabbare så att man kan vara med barnen igen. Varför känner man så här?! 

Gissa var jag sover? ↑

Förra månaden lärde Atari sig att krypa ordentligt. Efter det har han krupit runt här hemma non-stop. Förutom det kom han på hur han kan ta sig upp på fötterna själv med hjälp av att klänga på möbler. Vi måste alltid ha Atari under uppsikt numera, så att han inte gör illa sig för mycket när han utforskar sin motorik. Atari är orädd och testar verkligen sina gränser på hur mycket han kan och orkar. Han klättrar, han klänger och provar om olika föremål och möbler här hemma är stabila nog för honom att klättra på. Nu börjar ”göra illa sig” perioden komma igång för Atari. Jag kommer ihåg hur läskigt och jobbigt den här perioden var med Zelda. Men känner mig lite coolare nu, det är inte hela världen att barnen ramlar lite, så länge de inte gör illa sig ordentligt. Men det hör liksom till när de tränar på motoriken och utforskar sina förmågor.
Vi visar och lär Atari på hur han kan klättra eller gå ner från möblerna på ett säkert sätt istället för att säga nej eller lyfta bort honom. Det kommer att finnas tillfällen när vi tittar bort en sekund och det är vad som krävs för en olycka att hända om han inte kan behärska sin motorik ordentligt. Från när Zelda var cirka 10 månader gammal lärde vi henne att klättra upp och ner från sängen själv. Vilken stor lättnad vi kände eftersom Zelda hade ramlat ner från sängen tidigare. När Zelda kunde gå upp och ner från sängen själv blev det inga olyckor något mer.

Något som får mitt hjärta att smälta varje gång på dagarna här hemma är när Atari klappar sina händer till musiken eller när han vill visa sitt nöje och glädje. Det tog mig säkert en vecka innan jag förstod att Atari började klappa händerna med flit från när han gjorde det första gången. Tidigare kunde han klappa händerna genom att härma oss bara, så det var lite oklart om det var med mening eller inte. Det ögonblicket som jag sjöng för honom och han började klappa händerna från ingenstans och skrattade förstod jag direkt att han hade lärt sig det.

Ibland vill jag bara stanna tiden för att det går så fort himla fort för Atari. Från ett litet spädbarn till en annan version av Zelda på en sån kort tid. Han leker, utforskar, pratar, skrattar och kan göra så mycket för att vara så liten. Men samtidigt är jag glad att han har utvecklats fort på ett och annat sätt. Det är utan tvekan lite lättare när lillebror också är självständig. ♥

Även om jag ibland uppdaterar Ataris månads-update någon vecka sent så är jag jättenoga med att ta månadsbilden på dagen! Eftersom Atari växer så himla fort. Om vi skulle t.ex vänta med att ta månadsbilden 1 vecka efter månadsdagen kan han möjligen hinna växa till sig. Första 12 månader växer bebisar i raketens fart! 

Finaste, älskade ni ♥

Hur har helgen varit för er? Igår träffade vi min lilla syster Fay en kort sväng över en lunch. Fay och hennes kompisar åkte färja till Riga under helgen och hade ett par timmar i Stockholm innan flyget hem. Vi tänkte äta på East först men de hade stängt under den tiden så vi gick till Riche som låg i närheten och var öppet då. Efter lunchen promenerade vi till Centralen där Fay och hennes kompis Sara tog Arlanda express vidare till flygplatsen. På vägen dit köpte vi churros, mums! Så gott! Det var evigheter sen jag åt det.

Det var supermysigt att träffa min andra halva. Jag har saknat min lillasyster oerhört mycket. Men Zelda blev nog gladast av oss alla tror jag. Varje dag brukar Zelda ringa till Fay på FaceTime, hon var lite förvirrad först när hon såg Fay utanför skärmen men åh så glad hon blev när hon fick gosa med sin mossi in real life.

När vi kramades hejdå grät jag lite inombords. Jag saknar min familj enormt mycket. Det här med avståndet är så jobbigt. Även om vi har planer på att åka upp i slutet av mars så känns det som evigheter dit. Vi har tänkt att stanna där över påsken. Ska bli så himla mysigt att fira påsk i fjällen med barnen. Det här året är barnen lite större så det kommer att gå bättre att ta med dem ut på en liten skotertur. Deras första skotertur!
Jag älskar verkligen vår lilla familjetradition på hur vi firar påsk där uppe. Ännu roligare nu när Zelda och Atari får växa upp med traditionen. Nåja, även om det känns långt bort till påsken så kommer tiden att gå jättefort. Jag kan inte fatta att vi är halvvägs in i Januari nu! Jag har inte ens hunnit med nånting? Har lite saker som jag måste göra men det ligger just nu på ”att göra lista” som bara blir bara längre och längre, haha.

Förresten, har ni några nyårslöften i år? ♥

Finaste ni, ♥

Varmaste tack för alla fina kommentarer och krya-hälsningar till barnen. Vi mår bra och är glada nu.

Vet ni vad vi har gjort? Vi tog ner julen för tre dagar sen. I år fick julen åka ner snabbare än tidigare år. Vi var ganska tidiga med att plocka upp julen och barnen älskar dekorationerna lite för mycket, de drog och pillade på allt. Zelda plockade ner julgranskulorna dagligen och vill att jag ska hänga upp dem igen. Hon tyckte att det var jättekul. Alla roliga figurer och dekorationer som stod på fönsterbrädan kom inte undan Zeldas små söta händer heller. På fönsterbrädan hade vi bland annat porslinfigurer på en tomte som Zelda kallar för pappa, tomtemor som hon kallar för mamma, pojken med tomtemössa kallar hon för Taro (Atari), flickan med tomtemössa kallar hon för Zelda och katten med tomtemössa kallar hon för Bassim (Baggiz). Grejen är, det är inte vi som har lärt henne att säga detta. Hon har hittat på det helt själv. Jag och Bill skrattade och tittade på varandra hur Zelda kunde komma på sånt. Man blir helt förundrad hur småbarn kan vara så finurliga ibland.

Zelda har jullov fortfarande, fram till på onsdag. Barnen ser ut att må bra nu men vi får se om vi måste hålla Zelda hemma lite till. Det minsta lilla sno eller hosta måste hon stanna hemma.
Under dem senaste dagarna har vi passat på att mysa ordentligt med barnen när de har varit pigga. Atari andas mycket bättre nu på nätterna vilket är skönt. Efter en hel del jobb och slit kring barnen under tiden de var sjuka känner jag mig lite död inombords just nu, hahahaha. Omg, så trött jag är. Det är först nu som jag börjar slappna av smyger tröttheten som jag har förträngt bort under dem senaste veckorna fram. Allt på en gång, som en fet örfil, haha. Nu ska jag se till att vila så mycket jag kan, så fort tillfällen ges.

När brukar ni plocka ner julen? Är ni sånna som plockar ner julen direkt efter julafton eller låter ni julen stå kvar efter nyår? Eller enda fram till Februari? Haha. 

Finaste ni, ♥

Som ni läste från tidigare inlägg eller Instagram fick våra barn rs-virus under julledigheten. Vi har haft fullt upp med att ta hand om två jättesjuka barn här hemma. Vi hade barnen i famnen skumpande fram och tillbaka dag och natt. Tack och lov mår de lite bättre nu och äter bra. Men de är snoriga, hostiga och täppta i näsan fortfarande. Speciellt Atari, som har svårt med andningen på nätterna än. Men de leker på dagarna och är pigga båda två.

Jag åkte in med Atari till närakuten söndag den 22:a december. Han var förkyld en vecka innan som såg ut att bli bättre men sen blev han tvärsjuk. Vi hörde hur han kämpade med andningen. Han hade orimliga mängder av snor och slem i halsen. Varje gång han hostade blev det slembubblor och spydde ut slem gång på gång, …stackars liten. Atari hade hög feber och kändes varm hela tiden. Han hade svårt att äta och kunde inte svälja ner maten p.g.a. slem i halsen. När jag ammande honom kunde han inte andas heller. Den dagen vi åkte in hade han inte ätit någonting i princip, han var jätteslö. Vi fick panik och var så oroliga.

På vägen till närakuten var jag rädd att vi skulle få vänta i flera timmar och inte får det hjälp vi behövde. För att det blev så för mig sist när jag sökte vård där. Hade så ont i magen av tanken. Men när vi kom fram till var det ganska lugnt, som tur var. Atari hade hög feber och låg syresättning så han fick träffa läkaren ganska fort. Efter att läkaren lyssnade på hans lungor, gav honom medicin att inhalerar blev det inte bättre. Läkare sa då att han misstänkte att Atari kan ha RS och skickade en remiss till barnsjukhuset på SÖS. Mitt hjärta bultade, jag fick en stor klump i magen och började tänka på historien som Bill berättade om hur hans kusins bebis dog av rs-viruset när bebisen var 7 månader gammal. Samt alla möjliga skräckhistorier som jag fick höra om rs-viruset tidigare. Efter beskedet gick jag och satte mig i korridoren för att smälta in allt. Mina tårar rann av rädsla. Sedan tog jag ett djupt andetag och ringde Bill. Jag åkte hem först för att packa om skötväskan. Läkaren på närakuten sa att vi kanske kommer att behöva stanna kvar på sjukhuset över natten.

Bill stannade hemma med Zelda som också var jättesjuk. Svärmor körde oss och följde med till barnsjukhuset. Vi fick gå till akutmottagningen där också. Åh, vad jobbigt det var att se sjuka och ledsna barn i väntrummet. Efter en stund kom en sköterska in och sa att väntetiden är minst 8 timmar, klockan var då 7 eller 8 på kvällen. Hon tyckte att om man kan, bör man åka hem med barnen och sova istället. En pappa i väntrummet blev rasande, han sa något otrevligt och rusade ut från väntrummet. Vi satt kvar för att vi hade remiss. När vi skrev in oss hade Atari fortfarande feber och ännu lägre syresättning. Vi behövde inte vänta så länge innan läkaren kom. De gav honom febernedsättande och efter ett tag började Atari piggna till. I samband med att Atari fick hjälp med andningen genom någon form av inhalator maskin fick han bra syresättning efteråt. När jag såg hur Atari mådde bättre kunde jag inte låta bli att le hela tiden. Jag blev så överlycklig. Atari skrattade som ett tok och lekte med sin farmor, medan andra sjuka barn grät och skrek högt att vi hörde in till rummet. Efter ett tag fick vi åka hem från sjukhuset. Vi fick låna hem en inhalator maskin. Den hjälpte verkligen!

Dock hände det något märkligt när vi var där. De började inte med att ta slemprov på Atari om han skulle ha rs-virus eller inte när vi kom. Trots att vi fick en remiss som stod ”misstänkt rs”. Det var min svärmor som frågade läkaren om inte de skulle göra det. De svarade först att det är för tidig för säsongen därför tyckte de inte att man skulle göra provet. Men de gjorde det ändå efter att min svärmor sa om det. Provsvaret visade att Atari var rs-positivt såklart. Vilken tur att svärmor var där, jag var så inne i Atari att jag själv glömde bort det. Hur som haver, tur att vi åkte in i tid och fick hjälp. Att det inte ha blivit värre än så. Usch, jag önskar att inga bebisar eller småbarn ska behöva gå genom det här hemska viruset. Det var så otäckt och jobbigt för mig.

Atari kunde sova på nätterna och andades bättre med inhalator maskinen som var igång stup i kvarten här hemma. Zelda fick också använda maskinen och blev bättre hon med. Zelda som smittade Atari var rs som en stor förkylning för henne. Hon hade också mycket snor och slem, feber i dagar. Men Zelda är lite större och klarade sig bättre.
Vilken tur det var att jag inte var sjuk när barnen var som sjukast. Då hade jag precis repat mig från den förra förkylningen men nu sitter jag här och är förkyld igen.

När jullovet är över och barnen är helt friska kommer Zelda att gå tillbaka till förskolan. Så vi lär hålla på att bli sjuka fram och tillbaka ett tag till, haha. Det är ganska vanligt under de första månaderna av förskolan tydligen. Det är på både gott och ont.

Ni som precis har fått en vinterbebis, var försiktiga vid den här perioden. Ta hand om er själva.  ♥

Gott nytt år finaste cyberfamiljen ♥

I skrivande stund sitter jag i badkaret och tar ett varmt bad för mig själv klockan halv 3 på natten. Har babymonitorn med mig till badrummet ifall Atari skulle vakna till. Och….. så vaknade han till precis när jag hade skrivit klart meningen. Fick fortsätta med det här blogginlägget 20 minuter efter att jag lyckades få honom att somna om igen, haha.

Vi kom hem från svärmor ungefär halv 1 på natten. I år firade och skålade vi inför nyåret med dem. Det har varit ett sånt perfekt firande för oss. Svärmor gjorde 3 rätters, mums! Vi hade supermysigt och skrattade massor när vi bläddrade genom gamla foton från när Bill var liten. Kvällen har varit lugnt och skönt. Första timmen på året började bra, jag känner så mycket glädje i kroppen och bra vibes inför det här året just nu.

Jag kommer inte att sakna år 2019 kan jag medge. Det året har varit som att åka på en berg och dalbana för mig. Man har liksom blandade känslor genom åkturen. Det är läskigt, jobbigt och kul på en och samma gång. Höjdpunkten under 2019 är såklart Ataris ankomst utan tvekan. Vilken lycka det är att jag fick vara mamma till en sån perfekt son. Han var mer än vad jag hade önskat och föreställt mig. Han är lika vacker som sin storasyster, Jag är världens lyckligaste att ha två underbara och fina barn.
…Men 2019 har varit kämpigt för oss måste jag erkänna. Vi fick möta en hel del motgångar och utmaningar från årets början till slut. Bland annat: min dåliga hälsa, den långa återhämtningen, Bills hälsa och nu sista veckorna av 2019 fick båda barnen RS-virus! De mår bättre nu och har fått tillbaka aptiten igen, ska återberätta sen hur allt har gått för oss här hemma.

Nu innan jag går och lägger mig vill jag bara börja året med ett varmt bad för mig själv. För att jag hoppas på att få fler varma bad för mig själv under det här året, haha. Jag vill ha fler möjligheter till att göra mer saker till mig själv, ta hand om mig själv. Jag önskar mig ett ”måbra” år med god hälsa till mig och familjen. Självklart önskar jag er god hälsa med!

Även om 2o19 har varit utmanande har jag också lärt mig massor av det som har hänt under året. Framförallt vad som är mest värdefullt och viktigast i livet. Jag som har tagit min goda hälsa för givet under alla dessa år har nu börjat uppskatta varende sekund av de dagarna som min hälsa är på topp. Jag har känt mig otroligt sårbar när min kropp och sinne inte ville samarbeta med mig. Vilken hopplöshet jag kände när jag helt plötsligt hade begränsningar med livet, med vad jag kunde göra i min vardag. Vilka stora omständigheter det medföljde för mig, jag som har varit van med att kunna lita på min hälsa.

Finaste ni, jag och min lilla familj önskar er alla ett glädjefyllt 2020! Må ni ha god hälsa, massor av lycka och kärlek under det här året. ♥

Hur har 2019 varit för er? 

Nytt år, nya tag nu trycker jag på reset-knappen! 

God jul älskade cyberfamilj,♥

Jag och min lilla familj önskar er alla en underbar jul.
Julafton är en sån speciell dag. Många av oss är lyckligt lottade som får spendera den här dagen med nära och kära, med någon som vi bryr oss om. Men den här härliga högtiden är inte bara till att umgås. Under juletiden ska man vara extra vänlig och snäll mot alla medmänniskor man möter. Det är vänligheten och glädjen som folk sprider som gör julen som bäst tycker jag. 

Må ni ha en härlig jul var ni än befinner er. 

Årets julkort på barnen: ↓