Heja-blomma ♥

Tack snälla älskade ni för era grattis. Det värmde hela mitt hjärta. Det har hänt lite grejer under och efter förlossningen som gjorde att vi har halkat efter med amningen. Atari har varit jätteduktig på att ta brösten sen första dagen men jag har inte kunnat producerat så mycket mjölk till honom… han gick ner jättemycket i vikt, cirka ett halvt kilo på två dagar! Nu har Atari fått ersättning som han dricker ur en kopp under tiden som vi kämpar på med amningen tillsammans. Åh vad jag blev ledsen och grät massor att vi har fått fler hinder, men allt kommer att bli bättre. Allt löser sig. Jag ska fortsätta göra mitt bästa! 

När förlossningen hade startat igång sent på kvällen den 28:e Maj fick vi åka in vid 22:30. Jag hade ganska hög feber också. Jag låg med värkar hela natten fram till morgonen trots att jag hade fått värkhämmande läkemedel. Medicinen gav inte så bra effekt mot smärtan som jag hade hoppas på men jag stannade vid 3 cm i alla fall (lika mycket som när jag åkte in) och livmodertappen blev helt utplånad. De ville inte göra snittet mitt i natten för att det skulle vara bra om jag kunde fasta i minst 6 timmar först innan operationen. Att vi kan förbereda oss i lugn och ro samt hinna vila så gott vi kunde. På morgonen blev vi förflyttade till operationsavdelningen för akutsnitt. Dock tog inte ryggbedövningen ordentligt så det blev snabba beslut från narkosläkaren att jag måste bli nedsövd. Vilket var ganska tråkigt för att jag hade hellre velat vara vaken så att jag får vara med och ”uppleva” förlossningen. Sen är det utan tvekan bäst för bebisen att jag är vaken. Annars måste allting gå jättesnabbt när jag blir nersövd för att narkosen inte ska hinna till barnet. Om jag minns rätt har de cirka 3 minuter på sig.

Atari är frisk och pigg när jag fick honom i min famn, tack och lov. Dock mådde jag inte så bra efter operationen. Hade fortfarande hög feber som inte gick ner trots behandling. Sen visade det sig att jag har jättemycket infektion i kroppen. Därför var jag så mör, jag kunde inte röra mig alls första dagen. Kunde bara ligga i sängen samma position från morgon till kväll och blev proppad med antibiotika och värktabletter med jämna mellan rum. Andra dagen ville jag så gärna vara upp på benen när jag tittade på min bebis och kämpade i timmar för att stegvis ta mig upp ur sängen. Till slut klarade jag det och fick unna mig själv världens bästa varmdusch! Jag var överlycklig! Dock fick jag gå tillbaka till sängen snabbt. Hade eftervärkar som fick mig att tro att jag skulle föda ett till barn typ. Har aldrig känt något liknande. Mina eftervärkar var inte så smärtsamma efter min första förlossning kommer jag ihåg.

Idag känner jag mig lite piggare. Går konstigt fortfarande för att det gör ont men känner mig mer och mer stabil. Tänker på mina barn hela tiden som ger mig ett sån superkraft! Att jag klarar det här. Sen har jag såklart världens bästa cyberstöd. Även om jag inte berättar för er i stunden hur jag mår så kan ni på något sätt känna det. Jag kunde se genom era kommentarer. Det är så häftigt att vi har en sådan connection

Min man kramar om mig hela tiden och säger att han önskar att han kunna göra mycket mer och känner sig så hjälplös. Han gick ner och köpte mig en kruka orkidéer för att det kanske kan ge mig extra kraft och tröst när jag tittar på den. Åh, han är så underbar…

Bjuder på årets sexigaste bild på en nybliven tvåbarns mamma här! 😉 

Imorgon är det en ny dag, nya tag!

P.S. har ni förresten sett Atari i min instastory? Han är så kawaii (söööt)!

 

Lillebror är här!

Vår lilla Atari är här. 
Lillebror bestämde sig för att överraska oss med hans ankomst för två dagar sedan. Han är egentligen planerad med snitt den 5:e Juni när han blir helt fullgången. Jag kan inte sluta titta på honom, är han på riktigt? Drömmer jag? Det känns fortfarande overkligt att han är här med oss. Från en söt liten kula i magen har han helt plötsligt armar, ben, händer och mini-mun som vi inte kan sluta pussa på. Atari är hands down lika bedårande som sin storasyster. De har sina olikheter i utseende men ändå så himla lika.

Vi vill egentligen bara kika in här lite snabbt och hälsa hej till er cybervänner från vår lilla Atari, att han är här med oss nu! Vi får catcha upp ordentligt sen när vi har återhämtat oss helt. Läkaren vill ha kvar oss här lite till. Vi får se när det blir aktuellt att åka hem. Tack och lov är vår lilla Atari frisk och pigg i alla fall. Om jag fick bestämma vill jag egentligen åka hem nu, saknar mina andra barn som väntar på oss där hemma. Ska bli så spännande att se deras reaktioner när de får träffa den nya familjemedlemmen. 

Kärlek från oss underbara ni, ödmjukaste tack för alla omtanken, kärlek och fina ord som ni har lämnat här. Ni är fantastiska människor allihopa! 

Född: 29 Maj 2019, Klockslag: 09:59
Vikt: 3640g Längd: 52cm

 

Jag har inte mått så bra

Älskade cybervänner, 

Åh, vad fina ni är som har visat så mycket kärlek här i bloggen. Vad glad jag känner mig just nu. Vad har jag gjort som förtjänar det? Ödmjukaste tack för era omtanken. Ni är underbara människor med vackra själar. Världens största kramar till er! 

I skrivande stund mår jag bra, har äntligen fått extra energi till att uppdatera bloggen. Era tankar måste ha teleporterat till mig och gav mig extra krafter på något sätt. Jag vill egentligen säga till er att jag har mått bra hela tiden. Men det har jag inte… Jag vet att jag är rätt duktig på att dölja hur jag egentligen mår, hur förtvivlad och rädd jag egentligen känner mig. För att inte göra folk i min närhet oroliga. Speciellt de människor som jag älskar mest, min familj.
När jag fick åka in sa Bill att han ska kontakta mina föräldrar men jag sa: -Nej, låt mig göra det själv. Vill inte göra dem oroliga. När jag kände hur situationen inte var lika kritiskt efter jag fick hjälp med andningen på sjukhuset skyndade jag mig att skriva till min familj och haft dialog med dem hela tiden i familjechatten. Hur jag skickade en bild när jag smålog under syrgasen, skämtade om min hälsa-situation, och att det är minsann inte så farlig som det låter. Gjorde hela grejen lättsam för att inte oroa min familj som inte kunde vara med mig. Jag vet själv hur ont i hjärtat man får och hur jobbigt det är, när någon av familjemedlemmar inte mår bra. Min mamma var till och med på väg att ta första flyget från Thailand till Sverige för att hon var så himla orolig. Det skulle bara göra mig ännu mer olycklig för att jag vet hur mycket hon har att göra för oss därborta. Mamma kommer ändå hem i slutet av Juni. Även om det inte känns detsamma som att få vara med familjen fysisk så är jag glad att vi pratar varje dag. Jag kan känna kärleken genom telefonen.

Jag träffade doktorn igen tidigare idag angående min astma. Doktorn blev glad att jag har börjat andas bra igen och kan ta in mycket mer luft nu än tidigare efter behandlingen. Jag måste fortsätta med behandlingen fram till Atari är här och några veckor efter. De tror att det är graviditeten som har kickat igång astman. Doktorn såg i journalen när jag åkte in att jag var under kritiskt läge därför har de haft täta kontroller på mig sen händelsen. Under tiden jag var i sjukhuset berättade läkarna såklart inte hur illa det var, de var superlugna och coola. Berättade inte så mycket i detaljer. Vilket var skönt, för att jag skulle förmodligen bli ännu mer orolig och rädd än vad jag redan var. Det är nu efteråt när jag mår bättre som de berättade hur det låg till och hur noga jag måste vara med behandlingen för att inte hamna där jag var igen.

Jag har inte gjort annat än att besöka vården varje dag (förutom helgerna) under veckorna som har varit. Sjukhus, vårdcentral, MVC eller hälsocenter. På grund av olika besvär som jag har under den här graviditeten och nu svår astma. Jag vill hellre slippa alla dessa vårdbesök för att det tar verkligen extra energi att färdas och däckar alltid när jag kommer hem. Men jag är mån om att jag måste göra det för min och bebisens skull.
Jag har även börjat träffa psykologen igen efter en och halv månad uppehåll. För att jag fick tillbaka de negativa känslorna som jag hade i början av graviditeten. Jag fick panikångestattack på SÖS när vi träffade en överläkare där för att prata genom förlossningen. Den läkaren skapade en stressad och otrygg situation för mig och fick mig att må så himla dåligt efteråt. Jag kände jättemycket skuldkänslor, oro, grät hela tiden och kunde inte sova på nätterna. Jag kommer ihåg de jobbiga känslorna kring händelsen men hade dessvärre förträngt bort hälften av händelsen under vår träff med läkaren. Jag kunde inte berätta i detaljer vad som egentligen hade hänt till min barnmorska, Bill fick återberätta allt. Därför tyckte hon att jag ska söka hjälp hos psykologen igen. Otur att jag har haft två dåliga incidenter med vården på en sån kort tid, men jag ska som sagt komma ihåg att de vårdpersonal som har behandlat mig under hela min graviditet har varit fantastiska.

Jag ska berätta allt för er sen. Har inte riktigt kommit över det som hade hänt nyligen och behöver lite mer tid för att bearbeta det själv först. Jag tycker att det är jobbigt att berätta något när det är mycket negativa känslor kvar i luften. Man kanske överdramatisera det istället och mycket kan bli fel. Därför väntar jag helst tills allting har lugnat sig.

Det händer så mycket med min kropp just nu men jag har tur som har världens bästa hejarklackar här hemma. Zelda ger mig high five hela tiden och förgyller min vardag med hennes underbara personlighet. Bill som stöttar och sköter all hushållsarbeten. Han tar hand om vår lilla dotter som en superhjälte. Baggiz gör sig mega-söt och rullar runt med fluff-magen så fort jag kommer i närheten av honom. Han ligger ofta bredvid mig och purrar, det är så terapeutisk på något sätt.

Jag vill må bra igen, jag vill ha tillbaka mig själv igen. Jag vill ha tillbaka min goda fysiska och mentala hälsa. Känns som att hela den här graviditeten har blivit tagen från mig på något sätt. Jag har försökt att njuta men har haft så få tillfällen att kunna göra det. De få timmarna som jag mår bra på dagarna ser jag alltid till att njuta det med familjen. Snart är lillebror här och det kommer att bli så himla fantastiskt. Jag längtar ihjäl mig… undrar hur lillebror kommer att se ut. Vad tror ni? 

 

Akuten, ambulansen, förlossningen

Älskade cybervänner, 

Jag spenderade halva natten på förlossningen igår natt. 

För ungefär en vecka sen kände jag hur andningen har blivit tyngre. På kvällarna känns det som mest. Jag vet att man kan få lite tungt att andas under graviditeten och gjorde ingen anmärkning på det tills det började kännas för obehagligt. Under de tre senaste kvällarna och nätterna har jag fått anstränga mig oerhört mycket med andningen att jag blev rädd.

Natten mot första maj fick jag världens obehagligaste känsla med andningen. Jag var vaken i flera timmar för att jag kunde inte andas ordentligt. Oavsett om jag var sittandes eller liggandes. Det kändes som ett stort tryck i bröstet och jag fick anstränga mig jättemycket för att få luft. Varje andetag hörde jag väsande, pipande ljud. Det kändes som att jag inte visste hur man andas längre och det sved jättemycket i halsen på grund av att jag hade ansträngt mig i varje andetag. Ska det vara såhär? Ska det kännas så här läskigt? Tänkte jag för mig själv. Tillslut lugnade det sig och jag fick två timmars sömn på morgonen.
Direkt när jag vaknade ringde jag till 1177 för att vara på den säkra sidan. Innerst inne gillar jag inte att kontakta vården för att jag är alltid lite rädd att något ska vara fel med mig. Så länge jag känner att det är ”lindrigt” brukar jag avvakta och se om det går över av sig själv. Om jag känner att det är kritiskt så gör jag alltid det såklart.
Sköterskan som jag pratade med i telefon sa att mödravårdsmottagningar var ju stängda p.g.a. första maj. Jag frågade henne om jag kanske kan ta upp det med min läkare nu på fredag men hon tyckte inte att jag inte ska vänta så länge. Att jag måste kolla upp det här med en gång. Hon bokade en tid till mig hos Nacka Närakut. Jag klädde på mig och åkte direkt även om jag inte kände för att gå ut. I den stunden mådde jag ändå ok, hade hellre stannat hemma och myst.

När jag kom till akuten blev jag inkallad av en läkare. Han tittade på mig, lyssnade på två andetag och frågade två frågor. Har du några allergier? Jag svarade: -Inte vad jag känner till. Har du astma? -När jag var liten hade jag astma. Sen sa läkaren till mig: -Du är gravid, det kan vara tungt att andas. Du får leva med det. Sov sittande om det känns bättre. Du kan inte förvänta dig att kunna sova 8 timmar på sträcken när du är gravid, sa han. Kroppen andas av sig själv, även om du skulle svimma kommer din kropp att fortsätta andas ändå. Det är så det funkar. Vi kan inte ge dig mediciner eller hjälpa dig på något sätt.
Jaha, jag blev helt stum,,, var det jag som har överreagerat kanske? Har jag slösat min tid på akuten för någon som mådde sämre än mig nu? Jag fick skuldkänslor. Men försökte förklara för läkaren en gång till att det är på kvällarna och nätterna som min andning inte känns bra. Oavsett sittandes eller liggandes så gör det inte så stor skillnad när jag har svårt att andas. Jag gick in i detaljerna igen men han var inte villig att lyssna eller komma med förslag att ta andra prover. Jag såg att han inte var intresserad av att göra något så jag gick ut med tårar i ögonen. Mitt möte med läkaren varade inte mer än 5 minuter. Jag blev oerhört ledsen när jag gick därifrån. Tänk om fler gravida hade samma problem som mig? Varför förklarade han inte mer i detaljer kring den här typen av andnöd i så fall? Än att bara säga till mig att jag ska ”leva med det”? Sova sittande? Såg han inte i min journal att jag har extrem bäckensmärta och behandlas varannan dag? Jag kan inte ens sitta still länge. Hur ska jag kunna sova sittande? Sen jag blev gravid har jag inte fått en hel nattsömn heller. Det är fler orsaker som stör sömnen. Det kan vara illamåendet, smärta, kramper, eller blåsan som behöver tömmas stup i kvarten. Jag har inte som mål att kunna sova en hel natt. Jag förstår grundbesvären under graviditeten. Jag ville bara få en konkret förklaring till min extrema andnöd.

På kvällen fick jag tungt att andas igen. Det började när jag låg i badet. Jag kunde inte hantera det och rusade ut från badrummet för att öppna balkongdörren. Det var kanske lite luft jag behövde? Jag satt med Bill vid matbordet och fokuserade på andningen. Efter någon timme lugnade det sig igen. Jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Äntligen kan jag sova tänkte jag, men efter ett tag började det igen. Bill hörde att jag hade tungt att andas och frågade om han kunde göra något. Jag kunde knappt prata med honom. Bill frågade om han kan ringa vården men jag svarade nej, de kommer inte att göra något som den läkaren vi träffade under dagen sa till mig. Men Bill ringde ändå, han sa med panik i rösten att jag lät döende, haha.
Inte mer än 15 minuter var ambulansen hos oss. De gjorde tester och kontrollerade om jag behövde åka in och tyckte att jag skulle göra det med en gång. Baggiz var så himla söt, han som brukar springa iväg när främmande människor besöker oss. Men kom fram och kände att något var fel med mig, hans mamma. Han hoppade upp på soffan och satte sig bredvid oss. Min lilla fluffiga moraliska stöd var han.
Klockan var vid midnatt. Det sista jag ville då var att lämna lilla Zelda. Jag var rädd att inte få vakna upp med henne. Men de sa till oss att om allt ser stabil ut igen kan jag välja att åka hem om jag vill. Men de behöver få mig till förlossningen för att göra extra kontroller. När jag kom fram tog de kissprov, blodprov, satte monitor för att kolla om bebisen mådde bra i magen, de mätte pulsen, blodtrycket, luftintag, lyssnade på mina lungor o.s.v. Vårdpersonalen som tog emot mig var jättelugna och duktiga. Jag kände mig trygg i deras händer. De gav mig syrgas som hjälpte till med andningen. Kände direkt hur luftvägarna öppnades, trycket lyftes från bröstet och det blev genast mycket lättare för mig att andas. Jag fick ligga i en av förlossningsrummet och sov en stund med syrgasen.
När de fick alla provsvar kom de in och förklarade att det kan vara astma som var orsaken till mitt anfall. De vill göra en uppföljning snarast efter behandlingsförsöket. Det är inte farlig att ha astma men kan vara livshotande om man inte behandlas, Framförallt kan det skada fostret med de astmaanfall som jag hade fått.
Jag fick äta 5 kortisontabletter på plats och doktorn förklarade hur jag ska ta alla mediciner som han skrev ut åt mig i form av tabletter och olika inhalator för morgon, kväll och i nöd. Jag tyckte att det lät väldigt mycket och var orolig om någon av medicinerna kan skada fostret. Doktorn sa nej.
Efter läget var lugn igen frågade jag om jag kunde åka hem till min dotter. De sa att jag måste åka in eller ringa dem direkt om jag fick svårt att andas som jag gjorde igen. Vid 3-4 på natten var jag tillbaka med min familj. Jag kröp ner under täcket och kramade om Zelda. Baggiz hoppade upp i sängen och sov vid min fot resten av morgonen.

Under dagen hämtade jag ut medicinerna och apotekaren frågade om jag visste riskerna med dem medicinerna som gravid och hur det kan påverka fostret. Jag ba: -VAH?! VAD? Är det farligt? Doktorn sa ju att det inte kan skada fostret…
Han berättade om biverkningar som kan skada fostret men det är också om man använder det under en lång period. -Doktorn har nog gjort en bedömning och tyckte att du behöver behandlas med dem här specifika läkemedel. Det är viktigare att mamma mår bra. Sa apotekaren. Astmaanfall kan skada barnet mer så jag kommer ändå inte undan på något sätt. Han var uppriktigt och professionellt.

Jag är glad att jag har blivit bra bemött av många vårdpersonaler. Jag har blivit väl omhändertagen många gånger. Bara för att jag fick dålig bemötande av en vårdpersonal ska jag komma ihåg att inte dra alla över en kam. Det finns många fantastiska hjältar som jobbar inom vården. Önskar dock att ingen ska behöva möta den läkaren på akuten som jag fick. Ingen ska behöva gå hem och känna sig sådär som jag gjorde. Att inte bli tagen på allvar eller inte få den vården som man har rätt till. Tänkt om jag inte fick min behandling för det här. Hur olyckligt kommer det inte att sluta egentligen?!

Nu mår jag bra, jag andas som jag ska. Kommer att sova gott inatt känner jag. Det blir en mindre dramatisk natt minsann.
God natt älskade ni!