Första promenad efter förlossningen?

Glad nationaldagen underbara ni! 

Vad ska ni hitta på idag? I skrivande stund tittar jag ut från balkongen och vill bara gå ut. Har velat göra det hela dagen igår men hade fortfarande ont och vågade inte riktigt göra det. Vet inte hur mycket jag kan utsätta kroppen för en promenad just nu men idag känner jag för att göra ett litet försök. Det är någon form av sportfiske vid hamnen nedanför oss och vi ska nog gå ner dit för att kolla läget. Andas friskluft, lyssna på havsvågorna, titta på fåglarna, vinka till turistbåtarna, äta glass under solskenet och hänga med familjen som också kommer att vara där. Åh vad jag älskar familjeaktiviteter på helgerna, högtider och helgdagar.

Vet ni? Jag känner mig så himla glad just nu. Den här glädjen med NOLL oro har jag inte känt av på jättelänge. Min kropp och själ är helt avslappnad och allting kommer att falla på plats, bit för bit. Härifrån kan det bara bli bättre och jag ska med mitt bästa humör ta igen det jag har missat. Vardagsglädjen och njutning som jag gick miste om i flera månader. Jag ska göra den här sommaren till den bästa sommaren! Jag ska fokusera på det jag älskar och tycker om. Jag ska lägga tiden på att hela och ta hand om mig själv. Jag ska skapa många fina minnen med vänner och familj. Nu ska jag må gott. 

Haha, anledningen till varför jag mår så här underbart kan också vara de goda hormonerna som har kickat in nu. Men jag njuter så länge det varar! 

Zelda säger: –YEEEY!

 

Första dagarna hemma med Zelda & Atari

Tack snälla älskade ni för alla varma grattis och kärlek som ni har lämnat här till oss under de senaste dagarna. Vilka snälla cybermostar mina barn har. Ni är så himla underbara, vad vi är lyckligt lottade som har er. 

Nu är det exakt en vecka sen som lilla Atari kom till världen. Han har varit hemma i ett par dagar nu och det har gått hur bra som helst! Över förväntan! Vi hade trott att det skulle bli extra jobb med barnen första veckan med de nya förändringarna.
Zelda har inte alls visat någon form av missnöje över att hon har fått en lillebror. Hon tittar och är nyfiken på Atari men går inte på honom för mycket heller. Zelda får lika mycket uppmärksamhet ändå och känner förmodligen ingen skillnad. Jag och Bill har våra rutiner med Zelda precis som innan. Allt flyter på som vanligt, inga stora förändringar har skett förutom att vi har blivit fler i familjen. Kan också hända att Zelda är så pass liten att hon inte bryr sig? Hon glömmer säkert bort att vi precis har fått en till familjemedlem och tror att Atari alltid har funnits här. Jag vet inte. Vad tror ni? 

Sen har vi enormt mycket tur att Atari är en mega-lätt bebis. Han känner säkert på sig att mamma behöver mjukstart nu i början. Jag tror att barn har ett sjätte sinne eller något. Varje gång man mår lite sämre brukar de vara så himla lugna och snälla, de ger oss space och andrum på något sätt.

Första natten hemma upptäckte jag dock att det var lite krångligt att kliva upp och ner från sängen för att den är hög. Vi fick bädda ut bäddsoffan mitt i natten. Jag har sovit med Atari i soffan fram till igår kväll och tagit alla nätter hittills för att jag ammar och låter Bill sova ut hela natten så att han ska orka ta Zelda på morgnar. Atari skriker ingenting på nätterna och väcker ingen heller vilket är skönt!

Åh, jag får tårar i ögonen varje gång jag tittar på våra barn. Att vi har lyckats skapa så fina och vackra barn. De är verkligen kopior av oss och vi kommer alltid att ha dem livet ut. Se dem växa upp, bli stora och fina människor. Alla föräldrar känner säkert såhär för deras barn. Det är något alldeles unikt och underbart att få vara föräldrar. 

Bill:Älskling titta in i kameran, jag ska ta en söt bild på er.
Jag: -Vänta, jag ska låtsas sova så att det passar in i temat. 

Hahahaha, man är bara ”too much” ibland! 😉

 

Vår förlossning med Atari

Vi hade egentligen fått datum för planerat kejsarsnitt den 5:e Juni (idag). Vi pratade om att göra det veckan innan egentligen men det var ganska mycket tryck på sjukhuset, samt Kristi himmelsfärdsdag mitt i veckan dessutom. Dock blev jag jätteglad att vi fick tid veckan efter för att Atari skulle hinna bli fullgången. Ju längre vi kan vänta nära intill beräknat datum desto mindre komplikationer kan det bli med Atari när han kommer ut. Vi var medvetna om att han kunde komma före ändå men hoppades att han inte skulle göra det. Det har varit så många faktorer under graviditeten som gjort att vi har varit oroliga att Atari skulle hamna efter i tillväxten.

Veckan innan förlossningen hade startat igång boade jag för fullt. Jag köpte nya möbler till lägenheten, gjorde om babyhörnan. Tjatade flera gånger på Bill att vi måste packa BB-väskan nu nu nu nu! Bill tyckte att vi hade mycket tid kvar så han brydde sig inte om att packa väskan. Jag packade i alla fall ner mina och Ataris grejer, det första jag la ner i väskan var en nagelfil till Atari. Nagelfilen som de hade på sjukhuset var jättegrov och obehaglig kom jag ihåg. Sedan packade jag ner samma ”åka hem kläder” till Atari som Zelda hade på sig när hon åkte hem från BB. Zelda hjälpte även till med packningen. Hon stoppade klossar och leksaker i väskan som jag i efterhand fick plocka ur, haha.

Jag kommer ihåg hur jag varje dag under hela veckan ville städa hela tiden trots att min kropp inte orkade egentligen. Adrenalinet kickade igång så fort jag tänkte på städningen typ, haha. Det var så lustigt. Akupunkturbehandlingen slutade funka under sista veckan också. Jag tror att jag var igång för mycket.

Hela familjen nestar! ↑

27:e Maj 2019
Kvällen innan förlossningen
hade startat igång fick jag för mig att riva ut allting från garderoben för att organisera om. Jag höll på i timmar, till mitt i natten. Kommer ihåg att jag hade så ont i ryggen och kom knappt ur sängen på morgonen därpå.

28:e Maj 2019
Under dagen innan förlossningen
 hade startat igång var jag uppe på benen och städade igen, plockade undan Zeldas leksaker, organiserade alla lådor och skåp i vårt hem. Satte till och med upp festdekorationer i babyhörnan. Poms-poms, ballonger m.m. som jag har fått från min baby shower som mina vänner överraskade mig med för 2-3 helger sen. Jag ville att det skulle se lite festligt ut när Atari kommer hem.

19:00
Efter vi hade ätit middag (stor middag från burger king dessutom) tog Bill ett bad med Zelda innan läggdags. Jag såg dammsugaren på golvet …den som jag inte fick röra tidigare. Jag passade på och dammsög hela lägenheten när Bill var i badet, haha. Åh, jag kommer ihåg den härliga, pirrande, glada känslan när jag såg hur vårt hem kändes skinande rent för en gång skull.

19:30
När jag gick på toa såg jag att det hade kommit rosa vätska/flytning på trosskyddet och hur värkarna smög fram. Jag kände på mig att något inte stämde. Ville inte tro att förlossningen skulle ha startat igång först. Jag var verkligen inte redo, vi hade så mycket saker kvar att förbereda och Bill hade inte ens packat ner sina grejer i BB väskan. 

20:30
Jag hoppade in i duschen och hoppades på att värkarna skulle försvinna men de blev bara mer intensiva, jag klockade värkarna. Efter duschen ringde jag till förlossningen de ville att vi skulle åka in. Bill ringde till sin mamma och berättade om situationen. 

21:00
Under tiden som vi väntade på att svärmor skulle komma hämta upp Zelda och Baggiz gjorde vi oss klara, jag tog på mig exakt samma leggings som förra gången när jag åkte in under Zeldas förlossning. Sedan packade vi klart det sista i BB-väskan. Vi stoppade alla saker som Zelda skulle ha med till sin farmor i en påse som låg framme. Vi visste inte heller hur länge vi skulle bli borta så vi packade ner det nödvändiga först.

22:00
Stackars Zelda som låg och sov. Hon blev väckt när vi satte henne i bilen och grät jättemycket. Det gjorde så himla ont i mitt hjärta när de körde iväg. Jag tittade bort och tårarna rann. Det hände så plötsligt och jag hade inte hunnit bearbeta mina känslor att vi skulle vara borta från varandra. Vi som hade tänkt att fråga om vi kunde sova över hos svärmor dagen innan planerad förlossning. Sedan ta oss till sjukhuset därifrån i lugn och ro. Men allting skedde så snabbt och spontant istället. 

22:30
När vi kom fram till sjukhuset undersökte barnmorskan mig. Vattnet hade inte gått som tur var men jag var öppen 3 cm och förlossningsvärkarna var ännu mer intensiva. Jag hade även hög feber när jag åkte in. Jag grät och var jätteförtvivlad, ville verkligen inte att förlossningen skulle starta igång. Jag var inte redo och kände mig rädd att inte veta vad som skulle hända härnäst. Sen var jag orolig att jag skulle få den förlossningsläkare som jag fick träffa tidigare. Hon som fick mig att må så dåligt.
Jag passade på att ställa så många frågor jag kunde och förberedde mig metalt så gott jag kunde.

Mellan värkarna försöker jag skriva till familjen att jag har åkt in till förlossningen ↑

22:45
Jag fick värkhämmande medicin. Den funkade inte alls för smärtan som jag hade hoppats på. Kanske lite längre mellanrum mellan värkarna. Men jag låg ändå hela natten och hade ont. Vad är oddsen sa jag till Bill, att jag inte skulle slippa förlossningsvärkarna trots att vi fick planerat kejsarsnitt. Typiskt att vi fick åka in under natten igen. Vi kände oss supertrötta eftersom vi har varit vakna och igång under dagen. Även om jag var rädd och förtvivlad kände jag samtidigt en stor glädje när jag tänkte på att snart kommer jag att träffa min lilla son om några timmar. Han har varit så efterlängtad.

23:00-00:00
Barnmorskan undersökte mig igen. Jag fick febernedsättande och de gav mig en till spruta av värkhämmande medicin. Jag försökte vila genom värkarna under tiden jag fick fasta inför operationen.

29:e Maj 2019
08:30

Vi flyttade till förlossningsavdelningen. Där förberedde dem mig inför operationen och barnmorskorna var så himla underbara. Nervös var jag men glad att allting kändes så nära.

09:15-30
Fick ryggbedövning och de la ner mig väldigt snabbt. Så himla skönt att värkarna försvann på sekunden när ryggbedövningen började värka. De satte upp ett skynke framför och läste upp deras rutinlista högt. Jag låg på operationsbordet och var så taggad. Konstigt egentligen att man skulle bli taggad inför en operation. De testade nypa mig på olika ställen på magen. Vissa ställen kändes som nålstick när de nöp mig. De nöp mig igen, igen och igen. Minutrarna gick och jag var inte bedövad på alla ställen. Tillslut sa narkosläkaren att de måste söva ner mig för att det har gått en viss tid. De kunde inte vänta mer. Jag kände mig panikslagen och skakade jättemycket. Sedan svartnade allting.

09:59
Atari var ute och de sydde ihop mig. Bill berättade att Atari slutade andas och fick hjälp med andningen. Fick se bilder på min son hur de satte en massa sladdar på honom och syrgas över munnen. Han såg väldigt blå och livlös ut. Inga bilder som jag egentligen ville se. Tänkt om jag skulle ha varit vaken. Vilken panik och ångest. Jag skulle aldrig klara av att se mitt barn sådär utan att bryta ihop.

11:00
Jag vaknade upp på uppvakningen. När jag öppnade ögonen såg jag Bill och vår lilla son i hans famn. Det första jag gjorde var att sträcka ut mina armar så mycket jag kunde för att ta emot Atari. Tack och lov var lillen frisk och pigg när jag fick honom i famnen. Han letade efter brösten direkt och hittade den utan någon som helst problem. Dock var jag väldigt trött och hängig efter narkosen. Jag var överlycklig men tyckte att det var lite synd att jag inte fick ha Atari min famn direkt för att jag inte fick vara vaken under operationen. Jag kände mig lite ledsen att jag gick miste om Ataris första timme i den här stora världen. Dock fick han vara i pappas famn som är minst lika trygg.

När vi blev förflyttade till BB avdelningen var allting som en dimma för mig. Jag kunde inte röra mig och det gjorde så himla ont när bedövningen släppte. Ena sekunden hade jag Atari i famnen sen var han inte där. Kommer inte ihåg när jag gav honom till Bill. De upptäckte att jag hade hög feber och mycket infektion i kroppen. De kunde dock inte se att infektionen skulle komma från såret men de såg höga infektionshalter från blodprovet. Barnmorskan ville att jag skulle prova ställa mig upp för att det skulle vara bra för mig. Men min kropp var helt paralyserad av smärtan. Efter det hade jag världens jobbigaste eftervärkar i två dagar. Det var så sjukt, man kunde se hur magen krampade ihop så fort det kom en värk. Smärtan var fruktansvärd!
Smärtan från magen, smärtan från såret, smärtan från ryggen, smärtan över allt kändes det som. Trots det kunde jag ändå njuta av Atari. När jag hade honom i famnen kände jag en sån stor lycka.

Vårdpersonalen kom in i rummet med deras apparater hela tiden och gjorde tester på mig med jämna mellanrum. De gav mig antibiotika direkt i blodet under ett visst tidsintervall i tre dagar, efter det fick jag antibiotika i tablettform.

Jag mådde verkligen inte bra efter förlossningen men svarade alltid att jag mådde bra när vårdpersonalen frågade hur jag mådde. Bill måste alltid komma emellan och sa som det var för att han såg hur jag knappt kunde röra mig. Bill sa till mig att jag måste sluta med att säga att jag må bättre än vad jag gör. För att det handlar om min hälsa. Jag vet inte varför jag har tendens att alltid göra såhär. Jag antar att jag ville hem fort och var rädd att jag skulle få stanna länge på sjukhuset.

__________________

Den här graviditeten och förlossningen har varit jobbig och omtumlande från början till slut. Men nu är allt över, nu är Atari här. Oavsett hur det har varit är resultatet av det hela det vackraste och finaste som finns. Låter klyschigt men det var värt det i slutändan. Som belöning är Atari världens snällaste bebis. Vi som tyckte att Zelda var lätt som nyfödd. Atari är ännu lättare! Vi har inte känt av att det har varit extra jobb med Atari än. Han sover hela tiden nu i början (vilket Zelda aldrig gjorde, haha). Sen kan vi lägga honom var som helst medan Zelda helst ville vara i famnen hela tiden. Men det lär väl ändras ju äldre han blir. Bebisar och deras rutiner förändras hela tiden. Nu njuter vi bara så länge det varar.

Må Atari vara världens snällaste och givmildaste på denna jorden. Må han göra mycket gott i världen och bidra med glädje till andra medmänniskor.

 

Välkommen hem Atari!

God kväll älskade vänner, 

Åh, jag blev så himla glad att vi fick åka hem idag. När barnmorskan kom in och tog blodprov på mig klockan 7 imorse frågade jag ivrigt hur lång tid det skulle ta att få provsvar och om allting ser bra ut kan vi då åka hem?
Om inte vi hade Zelda som väntar på oss hemma skulle det nog vara bäst att stanna på sjukhuset tills allting är under kontroll. Men jag kände att jag inte skulle klara av en dag till på sjukhuset. Jag saknade Zelda för mycket. Har aldrig varit från henne så här länge förut. Vi vet att hon har det bra och inte tänker på oss, det är nog vi som tänker mer på henne, haha.

Efter några timmar kom barnmorskan tillbaka och sa att provresultatet såg bättre ut idag. De släppte iväg oss efter vi gick genom ett par praktiska saker. Dock måste jag tillbaka på kontroll nu på måndag i samma veva som Atari ska till BB för återbesök om amning o.s.v.

Förövrigt mår jag mycket bättre nu än innan, har ont såklart, grät i floder när jag skulle sätta mig i bilen för att det gjorde så ont. Fick hem smärtstillande och antibiotika som jag måste ta 4 gånger om dagen. Amningen håller också på att gå åt rätt väg, vi är i mjölkstas-fasen nu. Mina bröst är så hårda och spända. Det kommer ut mjölk men inte så att det sprutar direkt. Atari ska ha fått tillräckligt med mat i alla fall, han gick upp 100 gram idag. Yey! 

Det var jättekul att se hur Zelda reagerade när hon såg lilla Atari. Vi hade hoppats på att få lite mer reaktioner men hon var ganska cool. Vi har såklart filmat första träffen! Sådan underbara ögonblick måste ju dokumenteras! Tänkt vad många minnen vi kommer att kunna visa våra barn när de blir stora.

Första dagen hemma med lillebror har varit lugn, Hela familjen åt middag tillsammans medan Atari satt hos Bill i bärsjälen. Efter maten tvättade jag av Zelda. Sedan gick vi till sängen och hade en mysig lässtund innan läggdags. När det var dags att amma Atari igen låg vi alla fyra i sängen medan Zelda fick sin flaska. När Atari var klar fick han gosa ner sig hos sin pappa, Zelda kröp fram till mig och somnade i min famn. När hela lägenheten blev tyst flyttade vi Atari till sin lilla spjälsäng bredvid vår säng. Är glad att första dagen har funkat så himla bra för oss. Hoppas att det fortsätter att vara så här harmonisk. 

God natt underbara ni! Hela familjen skickar all kärlek i världen till er!