När jag älskar att vara mamma som mest

Av alla arbetsuppgifter och roller som jag har haft genom min livstid älskar jag min roll som mamma mest av allt. Att vara mamma är verkligen det bästa som har hänt mig, jag kunde inte ens föreställa hur fantastiskt det skulle kännas av att vara mamma.
Jag känner mig framgångsrikt mer än någonsin nu, på mitt eget sätt. För att jag är otroligt stolt över mina älskade barn, dem som jag har skapat. Jag vet att det är många föräldrar därute som känner detsamma med deras barn. Som föräldrar kan man gå runt och tänka på hur man egentligen lyckades få så vackra barn hela tiden. Det är en underbar känsla tycker jag. 

När det var morsdag i söndags gav Zelda mig världens finaste present. Hon gav mig en komplimang. Jag tog fram min blommiga klänning den dagen. Jag klädde upp mig för barnen. När vi gick ut tittade Zelda på mig och sa: –Mamma fin som blomma. Jag blev helt stum av glädje, jag visste inte att hon kunde ge sådan komplimanger. Tårarna föll ner för mina kinder. Jag skrattade och grät. Jag hukade mig ner till Zeldas nivå, tackade och pussade henne. Sen sa jag att det var jättesnällt av henne att säga så. Jag som inte har känt mig fint på sistone kände mig superfin den dagen! Haha.

Jag blev jätteglad över komplimangen men ännu gladare när jag insåg vilken snäll dotter jag har. Blev otroligt stolt över Zelda. Det är jättefint att göra någon annan glad genom att ge de komplimanger. Zelda brukar även säga: -Tack vad snällt, när man ger något till henne. Hon är minsann artig och vänlig. Det är viktigt för mig att mina barn är det. De måste alltid tacka och säga förlåt när de gör fel.

Åh, när jag ser att barnen är snälla, artiga och vänliga känner jag mig som mest stolt och älskar min roll som mamma ännu mer

 

Inskolning på nytt

Godmorgon fina ni, 

Morgonen som vi skulle gå till förskolan för första gången efter drygt 3 månader tjatade Zelda om skolan och hennes kompisar nonstop. När hon kom till förskolan möttes hon av många nya ansikten och barn. Det blev nog för mycket intryck för henne och hon blev jätteledsen. Efter ett tag ringde förskolan och berättade att Zelda var otröstligt, vi fick hämta hem henne igen. Pedagogerna föreslog att vi ska ha en ny inskolning för Zelda. Bill var bl.a. med Zelda på förskolan igår, han kunde knappt lämna rummet och Zelda sa att allt var läskigt. Nu i efterhand har Zelda inte nämt att hon vill till skolan och hennes kompisar igen.

Jag känner mig lite orolig… och visst är det tråkigt att förskolan som var Zeldas höjdpunkt blivit läskigt i hennes ögon. Men vi ska inte stressa henne, utan tar det här dag för dag. Vill att Zelda ska känna sig trygg med förskolan igen även om vi inte kommer att ha henne där lika länge på dagarna under den här perioden.

Håller tummarna för Zelda att det kommer att gå bättre för henne på förskolan idag. 
Vi önskar er alla en underbar dag!

 

När världens känns mörk

Jag övervägde om jag skulle skriva det här inlägget eller inte i dagar nu. För att jag vet hur arg och besviken jag kommer att bli, desto mer jag uttrycker mig verbalt eller på skrift om det här. Jag tar det så personligt och blir känslomässigt berörd av att bara prata om det.

Jag har grubblat mycket och har haft svårt att sova vissa nätter efter att jag har läst kvällsnyheter. Som nu till exempel. Klockan är snart två på natten, och jag behöver egentligen all sömn jag kan få.

Det är så himla tråkigt med allt som händer runtom världen just nu. Det har varit mycket tråkigheter på nyhetsflöden på sista tiden. Vi är mitt i en pandemi där dödsantalet fortfarande stiger. Barn som rånar varandra, folk som dödar, kvinnor som far illa och rasismen som fortfarande är en grej trots att man har bekämpat det i århundrade.

Ingen har nog missat händelsen med George Floyds som har fått hela världen att säga ifrån. Vi har hört om polisbrutalitet länge, det har funnits i sångtexterna som vi vuxit upp med och virala videor som visar orättvisor som sker mot de mörkhyade dagligen. Man har försökt att få rättvisa, man har försökt att bekämpa det på olika sätt men den här gången var droppen för många. Jag förstår att folk är trötta på det här nu. Jag känner mig mentalt matt av att bara tänka på det.

Det finns flera George Floyds där ute som inte har fått deras rättvisa. Vi vet hur poliser har tagit många oskyldiga liv där bedömningen görs utifrån hudfärg. Hur kunde man tillåta detta att pågå så länge? Om och om igen dessutom? Vad behöver världen göra för att det ska bli en ändring? Hur många demonstrationer måste man göra? Brist på god och förnuftigt ledarskap i USA just nu gör inte saken bättre. Jag känner mig ledsen. Otroligt ledsen på grund av maktlösheten som jag känner inom mig. Jag förstår varför folk är arga. De känner frustration av att få deras röst hörda. Det här är vad dem har försökt att säga länge, men ingen lyssnar.

Vissa kanske inte ens tänker på det här för att det tyckts ligga långt bort. Men jag tycker ändå att alla bör åtminstone reflektera. Även om man känner att man inte kan göra så mycket och känner sig maktlös åt saken. Oavsett hur många hashtaggar man gör på sina sociala medier kommer det inte att sluta där. Man måste själv reflektera och säg till att man först och främst har rätta värderingar.

Jag ogillar tanken av att mina barn kommer att växa upp i en sån här värld. Jag hoppas att saker och ting hinner ändras fram till dess de börjar uppfatta världen. Att allt det tråkiga som har hänt och händer just nu kommer att förbli historier som de kan läsa om i skolan. Jag önskar att våra nya generationer ska få ett bättre värld att leva i.

Det finns mycket som jag vill säga om orättvisorna i världen, men jag väljer att hålla det inom mig. Inte för att jag är obrydd men på grund av att jag blir bara besviken. Jag ensam kan inte göra mer än att se till att uppfostra mina barn till snälla människor med goda värderingar. Att de måste visa respekt gentemot andra medmänniskor, vara givmilda, ärliga, öppensinnade och har hjärta på rätt ställe. Jag vill markera och visa barnen vilka värderingar vi står för. Det är människans värderingar som har stor roll i hur samhället ser ut.

 

Riskerar att förlora förskoleplatsen

Hey fina ni, 

Nu är jag tillbaka i Stockholm! För någon vecka sen fick vi information om att Zelda kan förlora sin förskoleplats om hon är borta längre än två månader från förskolan. Enligt kommunens regler. Jag visste inte ens att det fanns en sån regel, tänkte inte på det eftersom vi betalar förskoleavgiften varje månad oavsett om Zelda där eller inte. Förstår dock varför de har en sån regel eftersom det är lite mer tryck med förskoleplatser här i Stockholm. Se där, man lär sig alltid något nytt! Visst ni om den här regel?! 

 Synd att vi inte kunde stanna lite längre i Lappland. Men jag är ändå glad att vara tillbaka, jag får ju träffa Bill och hans familj igen. Om vi ser från den ljusa sidan kommer Zelda att bli överlycklig av att gå på förskolan igen. Hon har tjatat så mycket om sina kompisar och skolan. Zelda har som sagt inte varit på förskolan sen första veckan av Mars.

Men snart har de sommarstängt på förskolan under hela Juli, vi kanske kan åka tåg upp till Lappland med barnen. Min mamma är helt förkrossad just nu och gråter så fort hon ser barnens leksaker. Hon sov i deras lekkoja första natten barnen åkte. Mommo. 

Lite nervös är jag dock inför förskolan. Sen Zelda fick stanna hemma från förskolan har vi varit friska fram tills nu. När hon går tillbaka till förskolan undrar jag om vi kommer att bli sjuka igen? Det är inte så kul när Zelda drar hem virus från förskolan och smittar ner lillebror med jämna mellanrum. Men det är som sagt andra regler nu på förskolan, vid minsta symtom ska barnen stanna hemma. Kanske vi slipper sjukdomar ändå. Men det lär vi se! 🙂

Vi får helt enkelt vara försiktiga och håller tummarna att vi kan fortsätta att hålla oss friska.

Nu vet ni att vi är tillbaka i Stockholm, Ta hand om er där ute fina ni!