Kärlek till er

Mina älskade cybervänner, 

Jag fullkomligt uppskattar er. Tack för kärleken som ni har skickat genom skärmen från inlägget om min graviditetsdepression.

Jag har som sagt påbörjat inlägget sen länge tillbaka men gång på gång lyckades inte avsluta det. Nu när jag äntligen postade iväg inlägget känns det som att jag i samma veva skickade iväg en stor tyngd som jag har haft inom mig på något sätt. Jag har svårt att öppna upp mig ordentligt om känsliga ämnen som berör mig personligen under tiden jag är som mest påverkad av situationen jag befinner mig i. Efter att jag har bearbetat känslorna brukar jag kunna prata om det öppet. Det är mitt sätt att i sista steget släppa iväg det negativa som jag har upplevt på något sätt. Även om jag alltid kommer att komma ihåg vissa saker så blir jag inte lika berörd när jag tänker på det nästa gång.

Jag kände mig fullkomligt knäpp och hatade mig själv under depressionen. Jag skämdes att vara i det skicket. Jag hade ingen aning om att man kunde må så pass dåligt som jag gjorde. Jag var inte tillräckligt utbildad kring ämnet och kände mig otroligt ensam när jag mådde dåligt. Det är kanske på grund av att man inte pratar så mycket om det här? Ändå är depression under graviditeten vanligare än vad man tror, cirka var 10:e gravid kvinna drabbas av graviditetsdepression.

För mig känns det som att förväntningarna från omgivningen och framförallt mig själv är att man ska vara glad och harmonisk under graviditeten. Folk säger att bebisars välmående beror helt på hur mamma mår, jag lyssnade. Snacka om vilka skuldkänslor jag fick när jag mådde skit och inte kunde kontrollera mitt välmående. Det är kanske därför många lider i det tysta istället?

Jag vill inte att någon ska behöva gå genom det jag har gjort och känna sig ensam såsom jag gjorde under depressionen. Det här är ett ämne som behöver lyftas fram och är otroligt viktigt. Vi måste bli mer medvetna om depressionen, våga söka hjälp och få den rätta hjälpen man behöver och som närstående ha mer förståelse för den drabbade.

Man ska inte behöva ha skamkänslor eller känna sig svag bara för att man drabbas av depression. Tänk när man kommer ur en sån så här grej sen, vad unbreakable, indestructible och incredible man kan känna sig. När man har nått botten kan det bara bli bättre efteråt om man tillåter sig själv med tiden att gå mot det rätta hållet.

Ni förtjänar det allra bästa, kärlek till er! 

 

Toppen dag

Glad fredagskväll älskade cybervänner, 

Har ni haft en bra fredag? Är ni laddade inför helgen? Idag har både jag och Bill haft en toppen dag.
Vid förmiddag var vi till BVC med lilla Atari på 4 månaders kontrollen, lillen växer på fantastiskt bra. Efter BVC besöket tog jag bussen till stan med Atari. Vi promenerade under solskenet genom Gamla stan, vidare till Drottninggatan och ner till Hötorget. I stan såg jag hur ungdomarna gick runt med skyltar som stod: Skolstrejk för klimatet. Underbart att se hur mycket Greta Thunberg har gjort ett sånt stort intryck. Greta må vara ung men har ack så stor inflytande över både vuxna, ungdomar och barn världen över. Jag beundrar verkligen henne och säger bara -Heja Greta! Kan inte låta bli att tänka hur stolta hennes föräldrar måste vara över henne, jag skulle vara det om hon var mitt barn, haha.

Sedan hade jag ett möte i stan vid 13:00 med Le Mini Macaron samtidigt som Bill mötte en kille som var intresserad av att ta över hans företag. Min älskling kommer att fokusera på det han verkligen älskar och må bra av, SKÖNT! Jag tog med mig Atari och Bill tog med sig Zelda till sitt möte. Jag kan tycka att det är ganska mysigt att få komma iväg och spendera lite kvalitetstid en stund under dagen med ett av barnet ibland.

När vi kom hem lekte vi tillsammans med barnen. Sedan lagade jag middag. Hela familjen satt runt matbordet och åt tillsammans. Atari fick sitta bredvid oss i sin bumbo. Efter middag nattade jag Atari. Kort därefter nattade Bill Zelda. När barnen somnade vid 8 satt jag och Bill på soffan och spelade ett spel tillsammans. Nu ska jag läsa lite nyheter sen ska jag gå och lägga mig. En vanlig, lugn och alldeles härlig dag! 

Världens största kramar till er! 

 

Min graviditetsdepression

Som jag berättade för er tidigare blev jag drabbad av depression under graviditeten. Nu var det ett tag sen, Atari har kommit till oss och hunnit bli 4 månader (om 2 dagar) men jag kommer ihåg känslorna så väl ännu.
Det här inlägget har jag påbörjat sen länge tillbaka, sen Atari fortfarande låg i magen. Men jag har på något sätt aldrig kunnat avsluta inlägget. Varje gång jag höll på att skriva i det här inlägget kunde jag inte låta bli att gråta när jag försökte tänka tillbaka på de känslorna och tankarna jag hade, hur jobbigt det var att känna såsom jag gjorde.

Det tog ett tag innan jag förstod att jag hade hamnat i en s.k. graviditetsdepression i början av min graviditet. Jag mådde ovanligt dåligt redan innan jag visste att jag var gravid. Jag var nedstämd och hade ångest varje dag. Jag fick panikångestattacker av det minsta lilla som gjorde mig upprörd. Jag ifrågasatte allt i mitt liv, jag kände mig otillräcklig, misslyckad, ful, världens sämsta mamma och ensam. Att min familj såg mig som familjens största skam. Att ingen var glada för vår skull att vi fick ett till barn. Jag grät mig till sömns många nätter. Jag ville göra slut med Bill för att jag hatade när han fick se mig i mitt allra sämsta jag. Jag försökte stöta bort honom och kunde säga saker som sårade honom.
När jag mådde som sämst ville jag att Bill skulle också känna min smärta, därför drog jag ned honom i mitt helvete. Han var den som stod mig närmast. När det lugnat sig kommer jag alltid på mig själv hur orättvist detta var för Bill. Med svansen mellan benen bad jag alltid om ursäkt. Jag mådde ännu sämre efter det, för att jag förstod inte hur hemsk jag kunde vara mot den personen jag älskar. Fina, underbara Bill som tog hand om mig och fanns där för mig under min allra mörkaste period. Jag var så rädd att förlora honom mitt i allt detta. Jag var rädd att jag kände hur jag ville bara stöta bort honom ännu mer för att jag skämdes och tänkte att jag inte förtjänade honom. Jag var en förvirrad, förtvivlad, orolig och osäker själ.
Det gick så långt ibland att jag hade tankar om att jag inte ville leva något mer. Att det skulle vara lättare, då slipper jag vara en stor börda för min familj eller folk i min omgivning. Jag kunde titta ner i vår medicinlåda och fantisera om vilka mediciner som jag kunde ta för att skada mig själv.

Dock visste jag i samma sekund bland alla dessa hemska tankar att jag aldrig i hela mitt liv skulle skada mig själv. Framförallt mitt älskade barn i magen. Allt detta var bara en inbillning, illusion och tankar som helt ofrivilliga poppade upp i min hjärna. Jag hade en demon som levde i mig. Jag var så insluklad i depressionen att jag glömde bort stundvis hur lyckligt lottad jag egentligen är. Min familj har inte gjort något annat än att älska och stötta mig genom allt. Mina underbara vänner som skulle ställa upp för mig i alla lägen bara om jag ber om hjälp. Jag är inte ensam, jag har ett fantastiskt liv, jag har världens underbaraste man, jag har goda förutsättningar i livet och skulle inte byta bort det med någon annan… varför mådde jag så dåligt? Vad gick fel? Varje gång jag kommer på att jag inte har några anledningar till att må såsom jag gjorde blev jag ännu mer besviken på mig själv. Det blev som en ond cirkel av negativa tankar och känslor. Mina känslor gick upp och ner som en berg- och dalbana. Jag ville bara leva i en grotta och försvinna så att folk kunde glömma bort mig för evigt. Jag ville inte träffa människor för att jag var rädd att inte kunna hålla in känslorna. De gångerna jag träffade folk försökte jag verka normal men egentligen skrek jag inombords.

De mörka tankarna gjorde mig rädd. Jag kände inte igen mig själv och förstod att det var något som inte stämde. Jag sökte professionell hjälp direkt. Jag fick hjälp med att hantera och reda ut känslorna. Jag träffade psykologen varje vecka och pratade om alla negativa känslor och tankar som jag haft under veckan som var. Jag var i en sån dålig plats i mitt liv och de ville medicinera mig. Jag vet att det är helt ofarligt att äta antidepressiva mediciner under graviditeten, men jag var redan inställd på att skippa så många mediciner som möjligt under graviditeten. Det var knappt att jag ville äta alvedon när jag hade ont.

Något som även gjorde mig extra stressad under graviditeten var tanken på att föda vaginalt. Jag var fortfarande rädd att föda trots att jag lyckades överkomma rädslan och hade vaginal förlossning med Zelda, men det var bara för den stunden. Med första graviditeten mådde jag bra och kunde bearbeta rädslorna från tidigt skede. Jag fick träna in att ha tillit till min kropp vilket jag inte hade denna gång. Både min mentala och fysiska hälsa var så dålig, jag har inte haft möjlighet att tänka på annat än på smärtan och bearbetning av mitt välmående. Det blev ännu värre när jag fick svår astma och visste inte riktigt hur det skulle gå om jag skulle få astmaanfall och andnöd under förlossningen. Även om de försökte förklara hur de kunde hjälpa till om komplikationer skulle uppstå under förlossningen kände jag mig ännu mer otrygg och stressad över det. Min barnmorska, min läkare och psykologen skrev i journalen att kejsarsnitt var mitt alternativ och jag fick remiss till en förlossningsläkare som skulle gå genom vad kejsarsnitt innebär. På alla MVC-besök förberedde dem med mig information om kejsarsnitt. Jag fick andas ut och lämna stressen om att föda vaginalt bakom mig. 

Efter ett tag började jag känna igen mig själv i sinnet. Jag förstod att mitt tillstånd var en tillfälligt sjukdom som skapades av de dåliga gravidhormonerna. Jag slutade äntligen lägga skulden på mig själv och fick njuta av graviditeten stundvis. Min psykolog bedömde att jag inte behövde träffa henne något mer heller. Vilket var skönt. 

9 maj 2019, en månad innan förlossningen fick vi äntligen träffa förlossningsläkaren. Vi satt där i rummet glada och förväntansfulla, vi tänkte att nu är det nära och var så nyfikna på vilket datum vi kommer att få för kejsarsnittet. Mitt glada ansikte blev grått när läkaren började med att inleda meningen med att säga hur hon inte kommer att bevilja kejsarsnittet för att jag redan har fött vaginalt tidigare och kan lika gärna göra det igen. Hela min värld rasade. Jag blev djupt ledsen. Mitt hjärta slets sönder i miljoner bitar. Magen krampade ihop och jag fick inte ut något ur mig. Hur ska jag hinna bearbeta detta och ta in allt på nytt på en månad bara? Tänkte jag. Sedan svartnade allting och jag kom inte ihåg vad läkaren sa efter det. Jag fick panikångestattack och grät massor. Jag tittade på Zelda som tittade på mig och grät ännu mer, tycke så synd om henne som fick se sin mamma i det tillståndet. Jag såg hur Bills mun rörde sig när han pratade med läkaren men jag kunde inte höra vad han sa. Läkaren gick snabbt ut med telefonen i handen. Sedan kom hon in, bad om ursäkt och beviljade kejsarsnittet. Men jag var fortfarande i chocktillstånd. Jag kände mig så maktlös och hade skuldkänslor i hela kroppen. Att jag inte förtjänade det där kejsarsnittet. Från att se fram emot förlossningen ville jag inte föda alls.
Bill berättade i efterhand hur läkaren sa till mig under tiden jag satt där och grät att: Många kommer in snyftande och hon tänker inte erbjuda näsdukar här inte, och smålog. Bill stod på sig och krävde att prata med hennes chef. Han blev så arg och sa till förlossningsläkaren varför hon utsatte mig för en sån otrygg situation igen. Även om vi fick kejsarsnittet beviljat kunde jag inte glädjas av det. Den dåliga händelsen kommer att följa mig hela livet. Jag kände mig som världens minsta person där. Jag kunde inte sova på nätterna och gruvade mig för att föda för att jag tänkte att de skulle behandla mig dåligt för att jag inte förtjänade kejsarsnittet.

Min läkare och barnmorskan blev förvånade när de fick höra vad som hände. De sa att detta var ovanligt då kvinnor som är i samma tillstånd som mig brukar alltid få kejsarsnitt beviljat. De var säkra på att det eftersom de ansåg att det var av medicinska skäl, därför har ingen nämt för mig att det är förlossningsläkaren som beviljar kejsarsnittet i slutändan. De beklagade och vi fick skriva om förlossningsbrevet där mitt största krav var att inte få den förlossningsläkare vi träffade. Jag fick träffa psykologen igen efter händelsen och bearbeta min ångest som uppstod från händelsen. De jobbiga tankarna som jag hade tidigare och som jag bearbetade bort började komma tillbaka. Jag kände mig så stressad över att jag mådde dåligt nära intill förlossningen.

Än idag är jag fortfarande rädd att stöta på den förlossningsläkaren när jag besöker det sjukhuset. Om jag skulle se henne igen kommer hon definitivt att riva upp alla de känslor jag hade när jag satt hos henne. Jag har aldrig känt mig så maktlös. Det är läskigt att någon kunde bestämma hur jag ska göra med min kropp. Att föda barn är en stor grej, i alla fall för mig. Efter den här incidenten tycker jag att alla kvinnor bör ha rätt till att bestämma själva hur de vill föda, det som är bäst för kvinnan och säkrast för barnen. Vi kvinnor föder barn få gånger i vårt liv och jag tycker att vi förtjänar att få det vi själva önskar, det vi själva tror är bäst för oss. Jag har ingenting emot att föda vaginalt, det var en av de bästa upplevelserna som jag har varit med om. Jag har mer spännande att berätta om min vaginala förlossning än från kejsarsnittet. Trots att den här förlossningen inte blev som planerat när den startade spontant samt att jag blev nedsövd så skulle jag inte vilja göra det på ett annat sätt. Det här var det bästa alternativet för mig denna gång.

Idag mår jag bra i sinnet, som att depressionen aldrig hade ägt rum. Skulle inte tänka eller reagera på samma sätt nu som under graviditetsdepressionen. Jag uppskattar mitt liv ännu mer och är bara glad att jag lever. Jag har fått ännu mer förståelse till psykiska ohälsa och kommit till insikt hur sjukdomen funkar. Jag har mycket respekt för den och kan relatera till er som lider av sjukdomen. Jag har ändå tur att detta hände mig under en kort period av mitt liv. Dock vet man aldrig  hur det kommer att se ut i framtiden för att depression kan drabba alla, när som helst. Även för de allra gladaste. När man är inne i depressionen kan man inte tro hur man någonsin kommer att komma ur den. Men med hjälp på vägen och tid kan man må bra. Man kommer att ha dåliga dagar och bra dagar. Det första steget till att må bättre är att man måste börja med att acceptera sig själv, sedan jobbar man utifrån det. Hitta det lilla guldkornet i vardagen.

Psykologen förklarade för mig i slutet av graviditeten att hyperemesis gravidarum som jag led av har koppling till depression. Med all smärta och besvär som jag hade har det försämrat mitt psykiska välmående. Nu i efterhand skulle jag inte ha varit så envis och istället tagit mediciner för mitt välmående under graviditeten.

Den här graviditeten är tyvärr en av anledningarna till Bills utmattningssyndrom. Han har tagit hand om oss och fått vara igång hela tiden utan någon längre vila i flera månader. Han var vår skepp och klippa. Men Bills kropp har fått arbeta på högvarv under en lång period och nu säger kroppen ifrån. I början blev jag lite ledsen och kände skuldkänslor, men det är faktiskt inte mitt fel. Vi är inne i det här tillsammans. På samma sätt som han stod vid min sida kommer jag att göra det för honom med. 

När jag mådde dåligt kände jag mig så ensam, därför ville jag dela med mig av min erfarenhet av depressionen. Det är ok att må dåligt, vi är fler som är drabbade. Depression kan komma i olika form och alla reagerar på olika sätt. Den kan uppstå av långvariga kriser eller stress. Ibland dyker den upp helt okontrollerat. Alla typer av depression är ok. Man kan tillåta sig själv att må dåligt men man måste komma ihåg att ta hand om sig själv också.

Vi alla förtjänar att må allra bäst! 

 

Zeldas får sin förskoleplats år 2021!!!

Jag ringde till den förskolan som vi har som förstahandsval till Zelda för att kolla läget igen. Vi satte önskedatum den 10 Oktober 2019 och ligger först i kön som önskar att få plats under det här året. Vi ville se om det finns någon möjlighet för oss att få plats under hösten men det är 8 barn som har syskonförtur och fyllde platserna för det här året och nästa redan. Förhoppningsvis får vi plats hösten 2021 om inte det har blivit fler syskon på vägen förstås. De tar in cirka 4-5 barn om året.

Åh… Det är verkligen nu som Zelda skulle få så mycket glädje av förskolan. Vi ser på henne att hon älskar att socialisera sig med andra barn. Får lite tårar i ögonen när Zelda alltid vill springa in i förskolan här bredvid oss så fort hon ser förskolebarnen på skolgården. Jag som hade tackat nej till andra alternativ som vi har blivit erbjudna om dessutom. Det var lite luddigt hur reglerna var. Vi var ju så rädda att förlora platsen tidigare om vi tackar ja.

Nu måste vi kolla andra möjligheter tills dess vi får vårt förstahandsval. Kanske en förskola som ligger en bit bort eller någon form av pedagogisk omsorg? Eller dagmamma/dagpappa/familjehem som de kallar det också. Det känns bättre för oss att Zelda får vara i en liten grupp med barn istället för stora grupper. 

Har någon av er erfarenheter av pedagogisk omsorg? Hur funkar det?