Välkommen hem Atari!

God kväll älskade vänner, 

Åh, jag blev så himla glad att vi fick åka hem idag. När barnmorskan kom in och tog blodprov på mig klockan 7 imorse frågade jag ivrigt hur lång tid det skulle ta att få provsvar och om allting ser bra ut kan vi då åka hem?
Om inte vi hade Zelda som väntar på oss hemma skulle det nog vara bäst att stanna på sjukhuset tills allting är under kontroll. Men jag kände att jag inte skulle klara av en dag till på sjukhuset. Jag saknade Zelda för mycket. Har aldrig varit från henne så här länge förut. Vi vet att hon har det bra och inte tänker på oss, det är nog vi som tänker mer på henne, haha.

Efter några timmar kom barnmorskan tillbaka och sa att provresultatet såg bättre ut idag. De släppte iväg oss efter vi gick genom ett par praktiska saker. Dock måste jag tillbaka på kontroll nu på måndag i samma veva som Atari ska till BB för återbesök om amning o.s.v.

Förövrigt mår jag mycket bättre nu än innan, har ont såklart, grät i floder när jag skulle sätta mig i bilen för att det gjorde så ont. Fick hem smärtstillande och antibiotika som jag måste ta 4 gånger om dagen. Amningen håller också på att gå åt rätt väg, vi är i mjölkstas-fasen nu. Mina bröst är så hårda och spända. Det kommer ut mjölk men inte så att det sprutar direkt. Atari ska ha fått tillräckligt med mat i alla fall, han gick upp 100 gram idag. Yey! 

Det var jättekul att se hur Zelda reagerade när hon såg lilla Atari. Vi hade hoppats på att få lite mer reaktioner men hon var ganska cool. Vi har såklart filmat första träffen! Sådan underbara ögonblick måste ju dokumenteras! Tänkt vad många minnen vi kommer att kunna visa våra barn när de blir stora.

Första dagen hemma med lillebror har varit lugn, Hela familjen åt middag tillsammans medan Atari satt hos Bill i bärsjälen. Efter maten tvättade jag av Zelda. Sedan gick vi till sängen och hade en mysig lässtund innan läggdags. När det var dags att amma Atari igen låg vi alla fyra i sängen medan Zelda fick sin flaska. När Atari var klar fick han gosa ner sig hos sin pappa, Zelda kröp fram till mig och somnade i min famn. När hela lägenheten blev tyst flyttade vi Atari till sin lilla spjälsäng bredvid vår säng. Är glad att första dagen har funkat så himla bra för oss. Hoppas att det fortsätter att vara så här harmonisk. 

God natt underbara ni! Hela familjen skickar all kärlek i världen till er! 

 

Heja-blomma ♥

Tack snälla älskade ni för era grattis. Det värmde hela mitt hjärta. Det har hänt lite grejer under och efter förlossningen som gjorde att vi har halkat efter med amningen. Atari har varit jätteduktig på att ta brösten sen första dagen men jag har inte kunnat producerat så mycket mjölk till honom… han gick ner jättemycket i vikt, cirka ett halvt kilo på två dagar! Nu har Atari fått ersättning som han dricker ur en kopp under tiden som vi kämpar på med amningen tillsammans. Åh vad jag blev ledsen och grät massor att vi har fått fler hinder, men allt kommer att bli bättre. Allt löser sig. Jag ska fortsätta göra mitt bästa! 

När förlossningen hade startat igång sent på kvällen den 28:e Maj fick vi åka in vid 22:30. Jag hade ganska hög feber också. Jag låg med värkar hela natten fram till morgonen trots att jag hade fått värkhämmande läkemedel. Medicinen gav inte så bra effekt mot smärtan som jag hade hoppas på men jag stannade vid 3 cm i alla fall (lika mycket som när jag åkte in) och livmodertappen blev helt utplånad. De ville inte göra snittet mitt i natten för att det skulle vara bra om jag kunde fasta i minst 6 timmar först innan operationen. Att vi kan förbereda oss i lugn och ro samt hinna vila så gott vi kunde. På morgonen blev vi förflyttade till operationsavdelningen för akutsnitt. Dock tog inte ryggbedövningen ordentligt så det blev snabba beslut från narkosläkaren att jag måste bli nedsövd. Vilket var ganska tråkigt för att jag hade hellre velat vara vaken så att jag får vara med och ”uppleva” förlossningen. Sen är det utan tvekan bäst för bebisen att jag är vaken. Annars måste allting gå jättesnabbt när jag blir nersövd för att narkosen inte ska hinna till barnet. Om jag minns rätt har de cirka 3 minuter på sig.

Atari är frisk och pigg när jag fick honom i min famn, tack och lov. Dock mådde jag inte så bra efter operationen. Hade fortfarande hög feber som inte gick ner trots behandling. Sen visade det sig att jag har jättemycket infektion i kroppen. Därför var jag så mör, jag kunde inte röra mig alls första dagen. Kunde bara ligga i sängen samma position från morgon till kväll och blev proppad med antibiotika och värktabletter med jämna mellan rum. Andra dagen ville jag så gärna vara upp på benen när jag tittade på min bebis och kämpade i timmar för att stegvis ta mig upp ur sängen. Till slut klarade jag det och fick unna mig själv världens bästa varmdusch! Jag var överlycklig! Dock fick jag gå tillbaka till sängen snabbt. Hade eftervärkar som fick mig att tro att jag skulle föda ett till barn typ. Har aldrig känt något liknande. Mina eftervärkar var inte så smärtsamma efter min första förlossning kommer jag ihåg.

Idag känner jag mig lite piggare. Går konstigt fortfarande för att det gör ont men känner mig mer och mer stabil. Tänker på mina barn hela tiden som ger mig ett sån superkraft! Att jag klarar det här. Sen har jag såklart världens bästa cyberstöd. Även om jag inte berättar för er i stunden hur jag mår så kan ni på något sätt känna det. Jag kunde se genom era kommentarer. Det är så häftigt att vi har en sådan connection

Min man kramar om mig hela tiden och säger att han önskar att han kunna göra mycket mer och känner sig så hjälplös. Han gick ner och köpte mig en kruka orkidéer för att det kanske kan ge mig extra kraft och tröst när jag tittar på den. Åh, han är så underbar…

Bjuder på årets sexigaste bild på en nybliven tvåbarns mamma här! 😉 

Imorgon är det en ny dag, nya tag!

P.S. har ni förresten sett Atari i min instastory? Han är så kawaii (söööt)!

 

Lillebror är här!

Vår lilla Atari är här. 
Lillebror bestämde sig för att överraska oss med hans ankomst för två dagar sedan. Han är egentligen planerad med snitt den 5:e Juni när han blir helt fullgången. Jag kan inte sluta titta på honom, är han på riktigt? Drömmer jag? Det känns fortfarande overkligt att han är här med oss. Från en söt liten kula i magen har han helt plötsligt armar, ben, händer och mini-mun som vi inte kan sluta pussa på. Atari är hands down lika bedårande som sin storasyster. De har sina olikheter i utseende men ändå så himla lika.

Vi vill egentligen bara kika in här lite snabbt och hälsa hej till er cybervänner från vår lilla Atari, att han är här med oss nu! Vi får catcha upp ordentligt sen när vi har återhämtat oss helt. Läkaren vill ha kvar oss här lite till. Vi får se när det blir aktuellt att åka hem. Tack och lov är vår lilla Atari frisk och pigg i alla fall. Om jag fick bestämma vill jag egentligen åka hem nu, saknar mina andra barn som väntar på oss där hemma. Ska bli så spännande att se deras reaktioner när de får träffa den nya familjemedlemmen. 

Kärlek från oss underbara ni, ödmjukaste tack för alla omtanken, kärlek och fina ord som ni har lämnat här. Ni är fantastiska människor allihopa! 

Född: 29 Maj 2019, Klockslag: 09:59
Vikt: 3640g Längd: 52cm

 

Jag har inte mått så bra

Älskade cybervänner, 

Åh, vad fina ni är som har visat så mycket kärlek här i bloggen. Vad glad jag känner mig just nu. Vad har jag gjort som förtjänar det? Ödmjukaste tack för era omtanken. Ni är underbara människor med vackra själar. Världens största kramar till er! 

I skrivande stund mår jag bra, har äntligen fått extra energi till att uppdatera bloggen. Era tankar måste ha teleporterat till mig och gav mig extra krafter på något sätt. Jag vill egentligen säga till er att jag har mått bra hela tiden. Men det har jag inte… Jag vet att jag är rätt duktig på att dölja hur jag egentligen mår, hur förtvivlad och rädd jag egentligen känner mig. För att inte göra folk i min närhet oroliga. Speciellt de människor som jag älskar mest, min familj.
När jag fick åka in sa Bill att han ska kontakta mina föräldrar men jag sa: -Nej, låt mig göra det själv. Vill inte göra dem oroliga. När jag kände hur situationen inte var lika kritiskt efter jag fick hjälp med andningen på sjukhuset skyndade jag mig att skriva till min familj och haft dialog med dem hela tiden i familjechatten. Hur jag skickade en bild när jag smålog under syrgasen, skämtade om min hälsa-situation, och att det är minsann inte så farlig som det låter. Gjorde hela grejen lättsam för att inte oroa min familj som inte kunde vara med mig. Jag vet själv hur ont i hjärtat man får och hur jobbigt det är, när någon av familjemedlemmar inte mår bra. Min mamma var till och med på väg att ta första flyget från Thailand till Sverige för att hon var så himla orolig. Det skulle bara göra mig ännu mer olycklig för att jag vet hur mycket hon har att göra för oss därborta. Mamma kommer ändå hem i slutet av Juni. Även om det inte känns detsamma som att få vara med familjen fysisk så är jag glad att vi pratar varje dag. Jag kan känna kärleken genom telefonen.

Jag träffade doktorn igen tidigare idag angående min astma. Doktorn blev glad att jag har börjat andas bra igen och kan ta in mycket mer luft nu än tidigare efter behandlingen. Jag måste fortsätta med behandlingen fram till Atari är här och några veckor efter. De tror att det är graviditeten som har kickat igång astman. Doktorn såg i journalen när jag åkte in att jag var under kritiskt läge därför har de haft täta kontroller på mig sen händelsen. Under tiden jag var i sjukhuset berättade läkarna såklart inte hur illa det var, de var superlugna och coola. Berättade inte så mycket i detaljer. Vilket var skönt, för att jag skulle förmodligen bli ännu mer orolig och rädd än vad jag redan var. Det är nu efteråt när jag mår bättre som de berättade hur det låg till och hur noga jag måste vara med behandlingen för att inte hamna där jag var igen.

Jag har inte gjort annat än att besöka vården varje dag (förutom helgerna) under veckorna som har varit. Sjukhus, vårdcentral, MVC eller hälsocenter. På grund av olika besvär som jag har under den här graviditeten och nu svår astma. Jag vill hellre slippa alla dessa vårdbesök för att det tar verkligen extra energi att färdas och däckar alltid när jag kommer hem. Men jag är mån om att jag måste göra det för min och bebisens skull.
Jag har även börjat träffa psykologen igen efter en och halv månad uppehåll. För att jag fick tillbaka de negativa känslorna som jag hade i början av graviditeten. Jag fick panikångestattack på SÖS när vi träffade en överläkare där för att prata genom förlossningen. Den läkaren skapade en stressad och otrygg situation för mig och fick mig att må så himla dåligt efteråt. Jag kände jättemycket skuldkänslor, oro, grät hela tiden och kunde inte sova på nätterna. Jag kommer ihåg de jobbiga känslorna kring händelsen men hade dessvärre förträngt bort hälften av händelsen under vår träff med läkaren. Jag kunde inte berätta i detaljer vad som egentligen hade hänt till min barnmorska, Bill fick återberätta allt. Därför tyckte hon att jag ska söka hjälp hos psykologen igen. Otur att jag har haft två dåliga incidenter med vården på en sån kort tid, men jag ska som sagt komma ihåg att de vårdpersonal som har behandlat mig under hela min graviditet har varit fantastiska.

Jag ska berätta allt för er sen. Har inte riktigt kommit över det som hade hänt nyligen och behöver lite mer tid för att bearbeta det själv först. Jag tycker att det är jobbigt att berätta något när det är mycket negativa känslor kvar i luften. Man kanske överdramatisera det istället och mycket kan bli fel. Därför väntar jag helst tills allting har lugnat sig.

Det händer så mycket med min kropp just nu men jag har tur som har världens bästa hejarklackar här hemma. Zelda ger mig high five hela tiden och förgyller min vardag med hennes underbara personlighet. Bill som stöttar och sköter all hushållsarbeten. Han tar hand om vår lilla dotter som en superhjälte. Baggiz gör sig mega-söt och rullar runt med fluff-magen så fort jag kommer i närheten av honom. Han ligger ofta bredvid mig och purrar, det är så terapeutisk på något sätt.

Jag vill må bra igen, jag vill ha tillbaka mig själv igen. Jag vill ha tillbaka min goda fysiska och mentala hälsa. Känns som att hela den här graviditeten har blivit tagen från mig på något sätt. Jag har försökt att njuta men har haft så få tillfällen att kunna göra det. De få timmarna som jag mår bra på dagarna ser jag alltid till att njuta det med familjen. Snart är lillebror här och det kommer att bli så himla fantastiskt. Jag längtar ihjäl mig… undrar hur lillebror kommer att se ut. Vad tror ni? 

 

Akuten, ambulansen, förlossningen

Älskade cybervänner, 

Jag spenderade halva natten på förlossningen igår natt. 

För ungefär en vecka sen kände jag hur andningen har blivit tyngre. På kvällarna känns det som mest. Jag vet att man kan få lite tungt att andas under graviditeten och gjorde ingen anmärkning på det tills det började kännas för obehagligt. Under de tre senaste kvällarna och nätterna har jag fått anstränga mig oerhört mycket med andningen att jag blev rädd.

Natten mot första maj fick jag världens obehagligaste känsla med andningen. Jag var vaken i flera timmar för att jag kunde inte andas ordentligt. Oavsett om jag var sittandes eller liggandes. Det kändes som ett stort tryck i bröstet och jag fick anstränga mig jättemycket för att få luft. Varje andetag hörde jag väsande, pipande ljud. Det kändes som att jag inte visste hur man andas längre och det sved jättemycket i halsen på grund av att jag hade ansträngt mig i varje andetag. Ska det vara såhär? Ska det kännas så här läskigt? Tänkte jag för mig själv. Tillslut lugnade det sig och jag fick två timmars sömn på morgonen.
Direkt när jag vaknade ringde jag till 1177 för att vara på den säkra sidan. Innerst inne gillar jag inte att kontakta vården för att jag är alltid lite rädd att något ska vara fel med mig. Så länge jag känner att det är ”lindrigt” brukar jag avvakta och se om det går över av sig själv. Om jag känner att det är kritiskt så gör jag alltid det såklart.
Sköterskan som jag pratade med i telefon sa att mödravårdsmottagningar var ju stängda p.g.a. första maj. Jag frågade henne om jag kanske kan ta upp det med min läkare nu på fredag men hon tyckte inte att jag inte ska vänta så länge. Att jag måste kolla upp det här med en gång. Hon bokade en tid till mig hos Nacka Närakut. Jag klädde på mig och åkte direkt även om jag inte kände för att gå ut. I den stunden mådde jag ändå ok, hade hellre stannat hemma och myst.

När jag kom till akuten blev jag inkallad av en läkare. Han tittade på mig, lyssnade på två andetag och frågade två frågor. Har du några allergier? Jag svarade: -Inte vad jag känner till. Har du astma? -När jag var liten hade jag astma. Sen sa läkaren till mig: -Du är gravid, det kan vara tungt att andas. Du får leva med det. Sov sittande om det känns bättre. Du kan inte förvänta dig att kunna sova 8 timmar på sträcken när du är gravid, sa han. Kroppen andas av sig själv, även om du skulle svimma kommer din kropp att fortsätta andas ändå. Det är så det funkar. Vi kan inte ge dig mediciner eller hjälpa dig på något sätt.
Jaha, jag blev helt stum,,, var det jag som har överreagerat kanske? Har jag slösat min tid på akuten för någon som mådde sämre än mig nu? Jag fick skuldkänslor. Men försökte förklara för läkaren en gång till att det är på kvällarna och nätterna som min andning inte känns bra. Oavsett sittandes eller liggandes så gör det inte så stor skillnad när jag har svårt att andas. Jag gick in i detaljerna igen men han var inte villig att lyssna eller komma med förslag att ta andra prover. Jag såg att han inte var intresserad av att göra något så jag gick ut med tårar i ögonen. Mitt möte med läkaren varade inte mer än 5 minuter. Jag blev oerhört ledsen när jag gick därifrån. Tänk om fler gravida hade samma problem som mig? Varför förklarade han inte mer i detaljer kring den här typen av andnöd i så fall? Än att bara säga till mig att jag ska ”leva med det”? Sova sittande? Såg han inte i min journal att jag har extrem bäckensmärta och behandlas varannan dag? Jag kan inte ens sitta still länge. Hur ska jag kunna sova sittande? Sen jag blev gravid har jag inte fått en hel nattsömn heller. Det är fler orsaker som stör sömnen. Det kan vara illamåendet, smärta, kramper, eller blåsan som behöver tömmas stup i kvarten. Jag har inte som mål att kunna sova en hel natt. Jag förstår grundbesvären under graviditeten. Jag ville bara få en konkret förklaring till min extrema andnöd.

På kvällen fick jag tungt att andas igen. Det började när jag låg i badet. Jag kunde inte hantera det och rusade ut från badrummet för att öppna balkongdörren. Det var kanske lite luft jag behövde? Jag satt med Bill vid matbordet och fokuserade på andningen. Efter någon timme lugnade det sig igen. Jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Äntligen kan jag sova tänkte jag, men efter ett tag började det igen. Bill hörde att jag hade tungt att andas och frågade om han kunde göra något. Jag kunde knappt prata med honom. Bill frågade om han kan ringa vården men jag svarade nej, de kommer inte att göra något som den läkaren vi träffade under dagen sa till mig. Men Bill ringde ändå, han sa med panik i rösten att jag lät döende, haha.
Inte mer än 15 minuter var ambulansen hos oss. De gjorde tester och kontrollerade om jag behövde åka in och tyckte att jag skulle göra det med en gång. Baggiz var så himla söt, han som brukar springa iväg när främmande människor besöker oss. Men kom fram och kände att något var fel med mig, hans mamma. Han hoppade upp på soffan och satte sig bredvid oss. Min lilla fluffiga moraliska stöd var han.
Klockan var vid midnatt. Det sista jag ville då var att lämna lilla Zelda. Jag var rädd att inte få vakna upp med henne. Men de sa till oss att om allt ser stabil ut igen kan jag välja att åka hem om jag vill. Men de behöver få mig till förlossningen för att göra extra kontroller. När jag kom fram tog de kissprov, blodprov, satte monitor för att kolla om bebisen mådde bra i magen, de mätte pulsen, blodtrycket, luftintag, lyssnade på mina lungor o.s.v. Vårdpersonalen som tog emot mig var jättelugna och duktiga. Jag kände mig trygg i deras händer. De gav mig syrgas som hjälpte till med andningen. Kände direkt hur luftvägarna öppnades, trycket lyftes från bröstet och det blev genast mycket lättare för mig att andas. Jag fick ligga i en av förlossningsrummet och sov en stund med syrgasen.
När de fick alla provsvar kom de in och förklarade att det kan vara astma som var orsaken till mitt anfall. De vill göra en uppföljning snarast efter behandlingsförsöket. Det är inte farlig att ha astma men kan vara livshotande om man inte behandlas, Framförallt kan det skada fostret med de astmaanfall som jag hade fått.
Jag fick äta 5 kortisontabletter på plats och doktorn förklarade hur jag ska ta alla mediciner som han skrev ut åt mig i form av tabletter och olika inhalator för morgon, kväll och i nöd. Jag tyckte att det lät väldigt mycket och var orolig om någon av medicinerna kan skada fostret. Doktorn sa nej.
Efter läget var lugn igen frågade jag om jag kunde åka hem till min dotter. De sa att jag måste åka in eller ringa dem direkt om jag fick svårt att andas som jag gjorde igen. Vid 3-4 på natten var jag tillbaka med min familj. Jag kröp ner under täcket och kramade om Zelda. Baggiz hoppade upp i sängen och sov vid min fot resten av morgonen.

Under dagen hämtade jag ut medicinerna och apotekaren frågade om jag visste riskerna med dem medicinerna som gravid och hur det kan påverka fostret. Jag ba: -VAH?! VAD? Är det farligt? Doktorn sa ju att det inte kan skada fostret…
Han berättade om biverkningar som kan skada fostret men det är också om man använder det under en lång period. -Doktorn har nog gjort en bedömning och tyckte att du behöver behandlas med dem här specifika läkemedel. Det är viktigare att mamma mår bra. Sa apotekaren. Astmaanfall kan skada barnet mer så jag kommer ändå inte undan på något sätt. Han var uppriktigt och professionellt.

Jag är glad att jag har blivit bra bemött av många vårdpersonaler. Jag har blivit väl omhändertagen många gånger. Bara för att jag fick dålig bemötande av en vårdpersonal ska jag komma ihåg att inte dra alla över en kam. Det finns många fantastiska hjältar som jobbar inom vården. Önskar dock att ingen ska behöva möta den läkaren på akuten som jag fick. Ingen ska behöva gå hem och känna sig sådär som jag gjorde. Att inte bli tagen på allvar eller inte få den vården som man har rätt till. Tänkt om jag inte fick min behandling för det här. Hur olyckligt kommer det inte att sluta egentligen?!

Nu mår jag bra, jag andas som jag ska. Kommer att sova gott inatt känner jag. Det blir en mindre dramatisk natt minsann.
God natt älskade ni! 

 

Frukost ute

Godmorgon cybervänner, 

Jag tog hissen ner till caféet nedanför oss. Sitter här och äter frukost med sovande Zelda bredvid. Skönt att få lite miljöomväxling ibland. Även om det är bara några steg hemifrån. Om en stund ska jag gå tillbaka hem med Zelda för att jag ska vidare till tandläkaren och sen till sjukstugan.

Tack snälla för att ni delade med er av personliga erfarenheter kring era graviditeter. Det var jätteintressant att läsa. Graviditeter kan vara sååååå olika, likaså förlossningen och framförallt barnen när de kommer ut sen. Ingenting är förutsägbar kring det här ämnet. Lite läskigt men även spännande på en och samma gång.

Många i min närhet har sagt till mig att jag kanske inte har återhämtat mig helt efter första graviditeten, därför mår jag så här dåligt. Men jag har fått höra från andra mammor som också hade barnen lika tätt som oss och de mådde bra. Vissa mådde bättre till och med. Jag tror att det är olika för alla bara, ibland har man otur. Det finns liksom ingen fast grund där man kan förutspå hur man skulle må mellan olika graviditeter. Det finns ju en hel del mammor som mådde rent utav skit trots att det har gått ett par år mellan barnen.

Nu är det inte länge kvar tills lillebror är här! Om vi har tur ska vi flytta den 1 Juni. Till en av de nya lägenheterna vid vattnet nedanför oss. Vi väntar på att gå på visning först, sedan bestämmer vi då. Håller tummarna att allt går som det ska och ser bra ut. Så mycket att se framemot!

Önskar er en fantastisk dag och kärlek till er alla! 

 

Sovmarathon

God morgon solstrålar! 

Vill börja min dag med att önska er alla en underbar start på veckan. Hoppas att ni mår bra och att helgen har varit toppen för er. Själv har jag haft sov-marathon under helgen. Hade otur med mycket smärta och illamående. Jag kände mig som en björn som har gått i ide typ, haha. Vet inte var all min energi tar vägen nu mot slutet av graviditeten. Jag vill bara sova hela tiden. Det kostar mycket energi att baka ett litet liv i magen minsann. Så fort jag vaknade till passade vi alltid på att gå ut på gården för att leka med Zelda på lekplatsen utanför oss under skolskenet. Baggiz ansluter alltid när han hör att vi är ute. Det var så mysigt! 

Vill inte vara den som gnäller men jag kan erkänna att jag vill inte vara gravid något mer. Jag känner mig supertrött just nu. Vill ha min goda fysiska hälsa tillbaka och bara gosa med mina bebisar hela dagarna lång. Men det är ändå mysigt, framförallt häftigt nu när Atari har blivit så stor i magen och han är så stark! Ibland blir jag rädd att kan skulle sparka sönder fostersäcken (googla inte!). Hans rörelser kan vara så starka att jag känner hur hela kroppen skakar när han röjer. Det är så himla häftigt! Ska filma Ataris ninja moves någon dag. Det kan vara roligt att spara filmen och visa den till mina barn när de blir stora i framtiden.

En fråga, ni som har varit gravida. Hur var era graviditeter? Ni som har varit gravida mer än en gång. Var era graviditeter olika varje gång? Eller var det ungefär ”samma”? Jag syftar såklart på er hälsa under graviditeten. 

 

Vinn 10kg mat till dina allra minsta!

I samarbete med Ella’s Kitchen Sverige som fyller 10 år! 

Ella’s Kitchen Sverige fyller 10 år och vi vill fira det genom att tävla ut generösa mängder av ekologisk barnmat och mellanmål till era älskade minisar. Hur awesome är inte den här tävligen egentligen?! Är glad att jag fick hålla den här tävlingen för er. Jag vet att många av er med småbarn skulle uppskatta det. Ni behöver såklart inte ha egna barn för att få vara med att tävla. Ni kanske har syskonbarn eller någon ni känner som skulle uppskatta den här tävlingen. Vad är bättre än att ge bort nyttiga, ekologiska och mumsiga godsaker till era små?

TÄVLINGSREGLER: 
Kommentera nedan och skriv era varmaste gratulationer till Ella’s Kitchen Sverige som fyller 10 år och vad ni gillar mest med Ella’s Kitchen. Om ni vill lägga upp något kreativt, som en bild på era minisar med någon av Ella’s produkter i samband med era hälsningar på era sociala mediaplattformar, får ni också göra det. Eller om ni har något annat i era tankar. Glöm dock inte att skicka en länk/hänvisa till mig och @Ellaskitchensverige med hashtag: #ellaskitchensverige så att vi vet.

Ni som inte har egna sociala mediekanaler kan såklart bara kommentera här i bloggen! 🙂 

P.S. Glöm inte att följa @Ellaskitchensverige på Instagram och håll utkik efter liknande tävlingar som denna.

Grattis Ella’s Kitchen som fyller 10 år, hip hip hurra! 

I ett varmaste samarbete med Ella’s Kitchen

 

Hapiness under cherry blossom

Älskade ni, 

Igår tog vi en liten dagstrip till stan med vår fina vän Helen och Zeldas BFF Alicia. Vi åkte in med båt och åt lunch på en takterass. Sedan avslutade vi med glass under körsbärsträden som blommar så fint i Kungsträdgården just nu. Helt klart mysigaste dagen vi har haft under hela veckan.

Idag har vi bara myst på här hemma. Jag var till sjukhuset en sväng på morgonen. Sedan fick jag min akupunkturbehandling. Vi har bokat in så att jag får akupunkturbehandling varannan dag numera. För att smärtan ska vara lite mer lindrig på dagarna. Nu gör det så ont att sätta nålarna för att mina muskler blir spända när jag anstränger mig så mycket när det gör så ont. Men det är inte länge kvar nu, vi kämpar på tillsammans jag och lilla Atari! 

Nu sitter vi ute och myser med Zelda på balkongen. Vi har picknick med Zelda och hennes unicorn-gosedjur. Zelda ler och skrattar när hon ser hur skolbarnen nedanför springer runt och leker. Hon finner verkligen mycket glädje att se och vara med andra barn.

Vad har ni för planer i helgen? Mår ni bra mina älskade cybervänner? 

 

Första barnet

Finaste ni, 

Vi har varit till MVC (mödravårdscentralen) för rutinkontroll idag. Vi mätte magen, lyssnade på hjärtljudet, kollat blodsocker o.s.v. Ja, de vanliga rutinerna. Jag och Bill pratade på vägen hem hur stor skillnad det är med andra barnet. Vi älskar lillebror lika mycket som Zelda såklart men den där spänningen och nyfikenheten när allt var så nytt med första barnet känner vi inte med vårt andra barn. På grund av att vi redan vet hur allting går till. Det bubblar såklart i hela kroppen och vi känner enormt mycket glädje när vi hör lillebrors hjärtljud eller hur han kickar loss.

Båda graviditeten har sin lilla charm. Med första graviditeten var allting så nytt för oss. Förväntansfulla förstagångsföräldrar som såg framemot alla MVC-besök och räknade dagarna som kändes så långa. Vi gosade med magen från morgon till kväll och gick runt med glädjemoln hela dagarna. Dock har vi varit väldigt oroliga många gånger, för det minsta lilla grej. Vi var så rädda att något skulle hända, att något skulle gå fel. Jag spenderade många timmar med att läsa, googla eller ringa till barnmorskan i onödan. Sånt som man gör när man inte har någon erfarenhet eller kunskap. Det är inte fel att göra det, men det kan kännas onödigt jobbigt ibland. Jag tog verkligen hårt på alla ”bör inte göra eller äta” när man är gravid. Det var så mycket regler och jag höll på att bli tokigt, haha. Med andra graviditeten är vi lite mer avslappnade. Så länge allting ser bra ut och är som det ska. 

Med första barnet har man gjort många små misstag här och där. Sånt som vi aldrig kommer inte att upprepa med andra barnet. Vi ifrågasättade oss själva i början av föräldrakapet om vi verkligen var tillräckliga. Vi var rädda att göra fel och tog hårt på alla misstag som uppstod. Nu känner vi inte alls så, nu kan vi det här. Det känns som att vi har aldrig gjort något annat. Misstag kan hända med andra barnet med. Vi har lärt oss att inte vara för hårda mot oss själva som föräldrar. Det är det värsta som vi kan göra mot oss själva. Så länge vi vet att vi har gjort vårt bästa så har vi gjort rätt.

När jag var liten önskade jag att inte vara första barnet. Så mycket ansvar som storasyster tyckte jag. Det kändes att lillasyster hade hela världen på sin sida, haha. Men nu när jag har barn själv känner jag mig stolt att få vara min mammas första barn. Samma oro och känslor jag fick hade min mamma också, dessa känslor uppstår av rent kärlek. Varje gång jag tittar på mamma känner jag så mycket kärlek för henne. Känner sympati och tänker hur jag ska gottgöra för henne för att hon har tagit hand om mig med omsorg. Jag var ett sånt där sjukis-barn när jag var liten. Kommer bara ihåg mammas ansikte när jag var sjuk. Tänkt vad många sömnlösa nätter min mamma hade och hur hon kämpade med karriären på dagarna.
Det är något speciellt med första barnet, men det betyder såklart inte att man älskar den andra mindre. Vet inte hur jag ska förklara, men ni som har egna barn kan säkert relatera.