Älskade älskade älskade cybervänner, ♥
Vad den här sommaren har gått fort, vad tiden har gått fort. Det har inte varit min intension att inte blogga på TRE veckor. Livet kom emellan helt enkelt och bloggen fick sin lilla semester. Jag tror inte att det har hänt förut att jag har varit borta helt från bloggen såhär länge. Visst, jag har haft låga uppdateringar under en lång period nu på grund av hälsan och återhämtning men jag brukar ändå kunna kika in och säga hej till er.
Jag har haft en underbar sommar men jag har också saknat er massor. Ödmjukaste tack för att ni fortfarande hänger här och uppdaterar mig om vad som händer i era liv. Jag blir otroligt glad av att se era kommentarer här när jag loggar in. Jag har lite att ta igen ser jag och hoppas att vi kan hålla kontakt länge till.
Hösten är bara runt hörnet men jag vill inte säga att det är höst än. Temperaturen i Stockholm är fortfarande behaglig och vi har passat på att vara ute och myst på de fina dagarna. Ni som följer mig på Instagram har säkert sett i mina Insta-stories? 🙂
Dock har vi varit sjuka i en hel vecka nu. Barnen börjar bli lite friska men jag är långt ifrån att bli frisk känner jag. Annars mår jag bra, barnen mår bra, men Bill mår lite sådär. Kommer ni ihåg när jag skrev att jag mådde toppen efter förlossningen men Bill kände inte detsamma? Vi trodde att det var tillfälligt baby blues men jag tyckte att något inte stämde och bad Bill söka ytterligare hjälp för det. Både psykologen och läkaren har fastställt en diagnos att han har hamnat i en s.k. utmattningssyndrom.
Jag har haft en underbar sommar och skulle inte vilja göra det på ett annat sätt. Men jag har också haft fullt upp med att finnas till för Bill. Jag har rådfrågat och läst på om utmattningssyndrom, vad det innebär. Vad jag som närstående kan göra och vad vi tillsammans kan göra. Varje liten grej blir som ett stort projekt när man är utbränd.
Varför jag inte har berättat tidigare är p.g.a. att Bill inte har kunnat processa det. Men för en tid sedan började han öppna upp sig till familj, vänner, nära och kära. Det här är vanligare än vad man tror och det är ingenting som man ska behöva hålla för sig själv. Man ska våga söka hjälp, ta hjälp och ställa krav från familjen på ett ödmjukt sätt såklart. Nu fungerar Bill inte på samma sätt som tidigare och om han inte berättar om läget till folk i omgivningen kommer de aldrig att förstå Bills ändrade beteenden och rutiner.
Det var även mitt eget intiativ att åka upp själv med barnen till Lappland under sommaren. Vi kunde såklart boka om biljetterna och vänta tills alla kom tillbaka från semestern. Men jag tog tillfället och åkte iväg själv ändå för att låta Bill vila ut ordentligt och hinna med det han behöver göra. Jag vill finnas till för Bill och har fokuserat så mycket på att vi ska hitta en balans i vardagen där vi kan få det att funka. Med hjälp av paus från bloggen och andra måsten har vi kunnat njuta av den här sommaren. Nu handlar det verkligen om prioriteringar. Det är mycket som vi behöver lägga upp på nytt, vissa dagar känner jag mig trött men samtidigt får jag såååå mycket energi från barnen. De boostar verkligen hela vår tillvaro, det är dem som motiverar oss. Vilka magiska små varelser vi har. ♥
Har någon av er erfarenheter av utbrändhet? Om ni själva eller någon ni känner varit utbränd? Vad behöver jag som närstående tänka på?
Världens största kramar till er!
Krya på er!
Vad fint skrivet av dig om Bill. Det kommer att bli bra och som vanligt igen, lite i taget bara. ❤️
Hej igen Foki-san!
Har varit utbränd i drygt 1,5 år nu och på det ångest och järnbrist. Kan vara god idé att kolla järn i blodet och järndepåerna för Bill eftersom Järnbrist kan göra utbrändhet så mycket värre då järnbristen i sig gör att kropp och psyke blir mycket sämre på att hantera stress. Små vardagssaker kan kännas jobbiga och stora, så minimera måsten och krav plus vila och massa sömn är ett måste. Han bör undvika all slags stimuli som t.e.x. socker, kaffe, alkohol, mycket mobil/datoranvändande o.s.v. Tyvärr kan det ta lång tid att tillfriskna eftersom binjurar och annat i kroppen måste reparera sig vid långvarig stress. Negativa känslor stressar också kroppen, så det är bra att försöka tänka och vara positivt så mycket man kan, men det är inte alltid så lätt. Hälsa Bill att han ska krya på sig och hoppas han blir frisk snart. <3
Massor med kramar på er! /Linda Tenshi. <3
Så starkt av er att dela med er! Det är vanligare än man tror! Min man blev utbränd/utmattad efter vårt första barn föddes, och han dessutom bytte till ett nytt (mycket krävande) jobb. Efter ett samtal hos kurator och att han bytte jobb igen (till ett bättre) började det vända, och idag mår han helt bra igen! Bra att ni berättat för nära och kära så dom också kan stötta och förstå. Ta hand om er, det kommer bli bra ❤️
Styrkekramar! ❤️
Oj vad tråkigt att höra att han är utbränd! Vad jobbigt för dig också, att behöva ta allt då, med barn, jobb och hemmet. För som utbränd orkar man inget alls. Nada. Men vad kan jag säga, du som närstående får helt enkelt rodda med allt, kan inte ställa krav alls, får ta hjälp av andra utifrån för att själv orka med och få ta en paus då och då. ta hand om dig, så att du är stark för han behöver det, dina barn behöver det och du med.
Lycka till fina
Jag har kämpat med ångest och Depression sen 2015, det har gått lite upp och ner. Periodvis har jag mått bra andra har jag inte kunnat ta mig ur sängen.
När man mår som jag gjort vill man bara ha sin käraste nära och att hen stöttar en. Ibland behövs det bara en massa kramar och pussar på pannan för att ta sig över tröskeln och kanske må bra några dagar innan nästa dipp.
Nu går jag på antidepressiva och mår mycket bättre, tack och lov. Men jag vill helst sluta och försöka bygga upp mitt psyke igen.
Något jag inte kan är dock att öppna upp mig, ingen förutom min kille och en vän vet hur jag mått. Men jag har så svårt att berätta om sånt här då jag inte vill ha en massa pitty från dom och jag vet att min mamma och pappa skulle tycka synd om mig och konstant ringa för att se hur jag mår, vilket jag tyvärr inte vill, men den har svårt att respektera hur jag är. Vilket är synd, för det är anledningen till att jag inte kan prata med dem om mycket.
Hoppas Bill kommer må bättre snart ♥️ skickar all styrka till honom.
Dig vill jag ge en stor kram. Modigt av dig att berätta öppet. Föräldrar oroar sig alltid för sina barn. Lite för mycket ibland men de menar väl.
Att hamna i depression är inte enkelt. Är själv där. I mitt fall funkade inte vanliga antidepressiva utan man la till stämnings stabiliserande efter 2 år. 30 dagar senare började jag må bättre. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Kram! ❤
Det tar tid innan man själv förstår att man är utbränd. Påminner mycket om depression. Hjärnan funkar inte som den ska. Man glömmer allt möjligt. Det värsta är den energilöshet som uppkommer. Det e ett maratonlopp att gå på toa. Kroppen lyder inte. Man blir ljudkänslig. Det viktiga är att man inte pressar sig själv när man börjar må bättre för då kan man bli ännu sjukare. Det kan ta 1 år innan man blir ok. Men låt det ta tid. Man kan få skumma symtom från kroppen som att mage/tarm krånglar, smärta i muskler (bränner) osv.
Gör saker som får dig att må bra. Lugn yoga är skönt. Gör det du orkar men tvinga inte kroppen för då kommer blir du sämre.
Som anhörig så är.det ”gilla läget” som gäller. Räkna med att han inte orkar umgås med folk. Man kan inte sova bort tröttheten. Man blir trög i hjärnan. Det kopplar inte som det ska. Gör bra saker tillsammans och acceptera sämre dagar. Bromsa honom om han kör på.
Krya på dig Bill å massor med kramar till er alla ❤❤❤
Hej,
Det kommer att ta tid att läka, men positivt är att det går lättare om man har stöttande människor runt omkring sig. Du är inne på helt rätt spår.
Jag jobbar aktivt med denna patientgrupp inom rehab i Stockholm. Jag vet också att det tyvärr kan vara svårt att få rätt hjälp och guidning. Ofta sjukskrivning och ibland piller. För att komma tillbaka och skapa en hållbar vardag behövs oftast mer hjälp än så! Mitt råd är att börja med endast vila i den akuta fasen (inte för länge). Sök sedan själva rehab. I Stockholm råder valfrihetsprincipen. Fråga mottagning efter fys.ter och arb.ter inriktade på stressrehabilitering. Finns ingen så sök annan mottagning….
Kämpa på! Detta kommer ni att klara. Med ökad insikt går det att lära sig prioritera för sig själv och sin familj för ett gott tillfrisknande.
Ta hand om er!
Köp boken lär dig leva av Mats och Susanne Billmark till Bill. Det är min bibel idag. Skönt att få så många verktyg som man får i boken. Bill ska enbart läsa några sidor och ta in vad som står där. Sen kan man fortsätta nästa dag. Promenader är jättebra att ni gör tillsammans, det är som medecin. Skapa fasta rutiner, äta frukost, lunch och middag samma tid varje dag. Solterapi är jättebra, kbt samtal, mindfullness. Minska ned på arbetet, kanske tom helt sjukskriven, antidepresiv medecin. Skapa en vardag utan måsten. Städningen kanske inte behöver göras just nu, disken kan vänta. Tar du över allt så faller även du. Ta semester från alla måsten.
Jag blev utbränd år 2009, blev inlagd några månader på sjukhus. Jim var typ 6 år då bara, men han och hans pappa(också nuvarande sambo) kom ofta på besök till mig trots att det tog sin tid. I samband med att jag blev utbränd, fick jag också veta min diagnos som är bipolär. Idag är jag helt återställd tack vara rätt medicin och stöd från familj och dem runtom mig.
När man är utbränd, kan en så enkel sak som att stiga upp ur sängen kännas oerhört svårt. Man känner sig orkeslös och under soliga dagar kan man tycka det är jobbigt att behöva gå ut och vara social… alla är såklart olika. Jag beskriver det från min synvinkel bara…
Du kan finnas till hands för din Bill, fortsätta vara din positiva och omtänksamma dig… ge honom tid så kommer det snart bli bättre.
Det hjälpte mig oerhört mycket att bara se min kära son och sambo då på sjukhuset.
Tänker på dig och din familj. Följer ivrigt dig och dina sötaste barn på insta. Jag hoppas verkligen att han blir bättre snart.
Kul att höra från dig igen. Älskade plaska-pöl story till Zelda .. gulligaste ungen
Kraaam ♡♡♡
Hej! Jag har samma diagnos som Bill men vet hur oooootroligt individuellt det är. Min sambo har ex lyssnat på poddar för att lära sig mer och öka sin förståelse. Så det vill jag tipsa om 🙂 Det jag hade önskat mer av honom är att han hade kunnat sätta lite gränser ibland mot andra så att det inte alltid var jag som fick säga nej, att vi behövde gå hem osv. Du låter som om du gör ditt bästa för att underlätta för honom, men se till att ta hand om dig själv också så att du inte hamnar i ett ”medberoende”. Jag hade ett behov av att isolera mig vilket gjorde att min sambo gjorde samma sak (för han fick dåligt samvete om han gjorde saker). Vissa tillfällen behöver en sin partner på plats men ibland kan det till och med vara bäst för båda att den som är ”frisk” gör som vanligt. Vi hamnade en stund i en spiral där vi båda hade dåligt samvete på varsitt håll – han för att han inte ville att jag skulle vara själv och jag för att jag kände att jag hindrade hans sociala liv. Kommunicera med andra ord 🙂 Om Bills utmattning är/blir svår rekommenderar jag honom att remitteras till en stressklinik. Kan göras genom VC eller själv. För mig har det varit en stor hjälp. Lycka till ❤️
Jag är utbränd just nu.
Mina största problem är ljudkänslighet, ångest o sömnbrist.
Tycker väldigt synd om mina närmsta då jag fått stora problem att träffa dem och när de väl kommer hit så får de tänka mycket på ljudnivån. Att höra två ljud samtidigt är väldigt kämpigt.
När man är utmattad så är alla ljud o rörelser jobbigt. Hjärnan kan inte riktigt ta in allt, känns som den kollapsar om det blir för mycket runt omkring.
Ett tips är att om Bill följer med någonstans typ handlar eller något.. Att alltid åka dit ni planerat och sen direkt hem, så ni inte gör några ”passa på stopp” påvägen, för det kan köra slut på energin direkt.
Att hitta balansen i vardagen är så viktigt. För att han inte ska få dagar han mår skit så kanske han bara klarar av att göra en hushållssyssla per dag o sen vila resten t. Ex.
Att du finns för honom är det viktigaste. Och att du även tar hjälp utifrån så du inte hamnar i utmattning med, för det kan bli väldigt jobbigt att vara närstående med.
Finns bra Facebookgrupper för er båda att gå med i också. Stort tips, de har hjälpt mig bra.
Styrkekramar ❤️❤️
Komma ihåg att det tar tid.
Jag trodde jag skulle va borta någon månad max, jag är inne på 4:e månaden o kommer tyvärr inte va tillbaka på ett tag.
Han kommer ha bra dagar då ni kanske tror att han är på bättringsväg och sen går det ner igen. Det går upp och ner hela tiden. Så hans dåliga dagar så kan dagen efter bli bra. Alltid en dag i taget, inte oroa sig för framtiden.
Ju mer han vilar, desto bättre. Och försöka koppla bort dåliga samvetet o jobbet så snabbt som möjligt så hjärnan får vila.
Och jag hatar medicin, men vet inte vad jag hade gjort utan den. Den hjälper att ge en så normal vardag som möjligt.
Jag gick in i väggen mitt tredje år på gymnasiet och det tog några år innan jag var tillbaka igen.
Men jag tror att du gör precis rätt, för det enda som egentligen behövs för att hjälpa sin partner är kärlek! Kramar till er, ta hand om varann ❤️
Vet inte om jag hade utmattningssyndrom eller ”bara” uppfyllde några tecken på depression år 2017-2018, och precis som många andra så berättade jag inte det för någon. Mina kompisar hör knappt av sig så jag kände inte för att plötsligt börja skriva till dem att man mår sämst, och jag ville inte göra min familj oroad heller (även om jag misstänker att de misstänkte att något inte stod rätt till). Jag skrev till mina internetkompisar istället och det är jag glad för.
Jag blev långsamt bättre genom att flytta hem igen och ha någon mänsklig kontakt som betydde något (en kram, någon som pratar om sin dag etc) och bestämma mig för att släppa studierna i april. Jag är inte helt toppen än men jag är i alla fall bättre än för 1-2 år sedan.
Jag är absolut ingen expert men Bill kanske får göra som jag – känna efter vad han verkligen behöver och sedan tillåta sig det. 🙂
Kramar. <3
Tycker det är superbra att ni är där för varandra. Sådana här situationer är egentligen individuella då ingens smärta är någon annans lik. Det viktigaste är bara att vara ett stöd och att visa empati. Ni fixar det!
Jag har länge levt med liknande besvär men jag vill nog inte dela med mig av mina erfarenheter i ditt kommentarsfält. Känner att jag hellre delar med mig personligen för den som verkligen vill höra. Hoppas allt blir bättre för er och kom ihåg att man inte får stressa med sånt här. Låt allt ta sin tid så faller bitarna förhoppningsvis på plats.