Vår förlossning med Atari

Vi hade egentligen fått datum för planerat kejsarsnitt den 5:e Juni (idag). Vi pratade om att göra det veckan innan egentligen men det var ganska mycket tryck på sjukhuset, samt Kristi himmelsfärdsdag mitt i veckan dessutom. Dock blev jag jätteglad att vi fick tid veckan efter för att Atari skulle hinna bli fullgången. Ju längre vi kan vänta nära intill beräknat datum desto mindre komplikationer kan det bli med Atari när han kommer ut. Vi var medvetna om att han kunde komma före ändå men hoppades att han inte skulle göra det. Det har varit så många faktorer under graviditeten som gjort att vi har varit oroliga att Atari skulle hamna efter i tillväxten.

Veckan innan förlossningen hade startat igång boade jag för fullt. Jag köpte nya möbler till lägenheten, gjorde om babyhörnan. Tjatade flera gånger på Bill att vi måste packa BB-väskan nu nu nu nu! Bill tyckte att vi hade mycket tid kvar så han brydde sig inte om att packa väskan. Jag packade i alla fall ner mina och Ataris grejer, det första jag la ner i väskan var en nagelfil till Atari. Nagelfilen som de hade på sjukhuset var jättegrov och obehaglig kom jag ihåg. Sedan packade jag ner samma ”åka hem kläder” till Atari som Zelda hade på sig när hon åkte hem från BB. Zelda hjälpte även till med packningen. Hon stoppade klossar och leksaker i väskan som jag i efterhand fick plocka ur, haha.

Jag kommer ihåg hur jag varje dag under hela veckan ville städa hela tiden trots att min kropp inte orkade egentligen. Adrenalinet kickade igång så fort jag tänkte på städningen typ, haha. Det var så lustigt. Akupunkturbehandlingen slutade funka under sista veckan också. Jag tror att jag var igång för mycket.

Hela familjen nestar! ↑

27:e Maj 2019
Kvällen innan förlossningen
hade startat igång fick jag för mig att riva ut allting från garderoben för att organisera om. Jag höll på i timmar, till mitt i natten. Kommer ihåg att jag hade så ont i ryggen och kom knappt ur sängen på morgonen därpå.

28:e Maj 2019
Under dagen innan förlossningen
 hade startat igång var jag uppe på benen och städade igen, plockade undan Zeldas leksaker, organiserade alla lådor och skåp i vårt hem. Satte till och med upp festdekorationer i babyhörnan. Poms-poms, ballonger m.m. som jag har fått från min baby shower som mina vänner överraskade mig med för 2-3 helger sen. Jag ville att det skulle se lite festligt ut när Atari kommer hem.

19:00
Efter vi hade ätit middag (stor middag från burger king dessutom) tog Bill ett bad med Zelda innan läggdags. Jag såg dammsugaren på golvet …den som jag inte fick röra tidigare. Jag passade på och dammsög hela lägenheten när Bill var i badet, haha. Åh, jag kommer ihåg den härliga, pirrande, glada känslan när jag såg hur vårt hem kändes skinande rent för en gång skull.

19:30
När jag gick på toa såg jag att det hade kommit rosa vätska/flytning på trosskyddet och hur värkarna smög fram. Jag kände på mig att något inte stämde. Ville inte tro att förlossningen skulle ha startat igång först. Jag var verkligen inte redo, vi hade så mycket saker kvar att förbereda och Bill hade inte ens packat ner sina grejer i BB väskan. 

20:30
Jag hoppade in i duschen och hoppades på att värkarna skulle försvinna men de blev bara mer intensiva, jag klockade värkarna. Efter duschen ringde jag till förlossningen de ville att vi skulle åka in. Bill ringde till sin mamma och berättade om situationen. 

21:00
Under tiden som vi väntade på att svärmor skulle komma hämta upp Zelda och Baggiz gjorde vi oss klara, jag tog på mig exakt samma leggings som förra gången när jag åkte in under Zeldas förlossning. Sedan packade vi klart det sista i BB-väskan. Vi stoppade alla saker som Zelda skulle ha med till sin farmor i en påse som låg framme. Vi visste inte heller hur länge vi skulle bli borta så vi packade ner det nödvändiga först.

22:00
Stackars Zelda som låg och sov. Hon blev väckt när vi satte henne i bilen och grät jättemycket. Det gjorde så himla ont i mitt hjärta när de körde iväg. Jag tittade bort och tårarna rann. Det hände så plötsligt och jag hade inte hunnit bearbeta mina känslor att vi skulle vara borta från varandra. Vi som hade tänkt att fråga om vi kunde sova över hos svärmor dagen innan planerad förlossning. Sedan ta oss till sjukhuset därifrån i lugn och ro. Men allting skedde så snabbt och spontant istället. 

22:30
När vi kom fram till sjukhuset undersökte barnmorskan mig. Vattnet hade inte gått som tur var men jag var öppen 3 cm och förlossningsvärkarna var ännu mer intensiva. Jag hade även hög feber när jag åkte in. Jag grät och var jätteförtvivlad, ville verkligen inte att förlossningen skulle starta igång. Jag var inte redo och kände mig rädd att inte veta vad som skulle hända härnäst. Sen var jag orolig att jag skulle få den förlossningsläkare som jag fick träffa tidigare. Hon som fick mig att må så dåligt.
Jag passade på att ställa så många frågor jag kunde och förberedde mig metalt så gott jag kunde.

Mellan värkarna försöker jag skriva till familjen att jag har åkt in till förlossningen ↑

22:45
Jag fick värkhämmande medicin. Den funkade inte alls för smärtan som jag hade hoppats på. Kanske lite längre mellanrum mellan värkarna. Men jag låg ändå hela natten och hade ont. Vad är oddsen sa jag till Bill, att jag inte skulle slippa förlossningsvärkarna trots att vi fick planerat kejsarsnitt. Typiskt att vi fick åka in under natten igen. Vi kände oss supertrötta eftersom vi har varit vakna och igång under dagen. Även om jag var rädd och förtvivlad kände jag samtidigt en stor glädje när jag tänkte på att snart kommer jag att träffa min lilla son om några timmar. Han har varit så efterlängtad.

23:00-00:00
Barnmorskan undersökte mig igen. Jag fick febernedsättande och de gav mig en till spruta av värkhämmande medicin. Jag försökte vila genom värkarna under tiden jag fick fasta inför operationen.

29:e Maj 2019
08:30

Vi flyttade till förlossningsavdelningen. Där förberedde dem mig inför operationen och barnmorskorna var så himla underbara. Nervös var jag men glad att allting kändes så nära.

09:15-30
Fick ryggbedövning och de la ner mig väldigt snabbt. Så himla skönt att värkarna försvann på sekunden när ryggbedövningen började värka. De satte upp ett skynke framför och läste upp deras rutinlista högt. Jag låg på operationsbordet och var så taggad. Konstigt egentligen att man skulle bli taggad inför en operation. De testade nypa mig på olika ställen på magen. Vissa ställen kändes som nålstick när de nöp mig. De nöp mig igen, igen och igen. Minutrarna gick och jag var inte bedövad på alla ställen. Tillslut sa narkosläkaren att de måste söva ner mig för att det har gått en viss tid. De kunde inte vänta mer. Jag kände mig panikslagen och skakade jättemycket. Sedan svartnade allting.

09:59
Atari var ute och de sydde ihop mig. Bill berättade att Atari slutade andas och fick hjälp med andningen. Fick se bilder på min son hur de satte en massa sladdar på honom och syrgas över munnen. Han såg väldigt blå och livlös ut. Inga bilder som jag egentligen ville se. Tänkt om jag skulle ha varit vaken. Vilken panik och ångest. Jag skulle aldrig klara av att se mitt barn sådär utan att bryta ihop.

11:00
Jag vaknade upp på uppvakningen. När jag öppnade ögonen såg jag Bill och vår lilla son i hans famn. Det första jag gjorde var att sträcka ut mina armar så mycket jag kunde för att ta emot Atari. Tack och lov var lillen frisk och pigg när jag fick honom i famnen. Han letade efter brösten direkt och hittade den utan någon som helst problem. Dock var jag väldigt trött och hängig efter narkosen. Jag var överlycklig men tyckte att det var lite synd att jag inte fick ha Atari min famn direkt för att jag inte fick vara vaken under operationen. Jag kände mig lite ledsen att jag gick miste om Ataris första timme i den här stora världen. Dock fick han vara i pappas famn som är minst lika trygg.

När vi blev förflyttade till BB avdelningen var allting som en dimma för mig. Jag kunde inte röra mig och det gjorde så himla ont när bedövningen släppte. Ena sekunden hade jag Atari i famnen sen var han inte där. Kommer inte ihåg när jag gav honom till Bill. De upptäckte att jag hade hög feber och mycket infektion i kroppen. De kunde dock inte se att infektionen skulle komma från såret men de såg höga infektionshalter från blodprovet. Barnmorskan ville att jag skulle prova ställa mig upp för att det skulle vara bra för mig. Men min kropp var helt paralyserad av smärtan. Efter det hade jag världens jobbigaste eftervärkar i två dagar. Det var så sjukt, man kunde se hur magen krampade ihop så fort det kom en värk. Smärtan var fruktansvärd!
Smärtan från magen, smärtan från såret, smärtan från ryggen, smärtan över allt kändes det som. Trots det kunde jag ändå njuta av Atari. När jag hade honom i famnen kände jag en sån stor lycka.

Vårdpersonalen kom in i rummet med deras apparater hela tiden och gjorde tester på mig med jämna mellanrum. De gav mig antibiotika direkt i blodet under ett visst tidsintervall i tre dagar, efter det fick jag antibiotika i tablettform.

Jag mådde verkligen inte bra efter förlossningen men svarade alltid att jag mådde bra när vårdpersonalen frågade hur jag mådde. Bill måste alltid komma emellan och sa som det var för att han såg hur jag knappt kunde röra mig. Bill sa till mig att jag måste sluta med att säga att jag må bättre än vad jag gör. För att det handlar om min hälsa. Jag vet inte varför jag har tendens att alltid göra såhär. Jag antar att jag ville hem fort och var rädd att jag skulle få stanna länge på sjukhuset.

__________________

Den här graviditeten och förlossningen har varit jobbig och omtumlande från början till slut. Men nu är allt över, nu är Atari här. Oavsett hur det har varit är resultatet av det hela det vackraste och finaste som finns. Låter klyschigt men det var värt det i slutändan. Som belöning är Atari världens snällaste bebis. Vi som tyckte att Zelda var lätt som nyfödd. Atari är ännu lättare! Vi har inte känt av att det har varit extra jobb med Atari än. Han sover hela tiden nu i början (vilket Zelda aldrig gjorde, haha). Sen kan vi lägga honom var som helst medan Zelda helst ville vara i famnen hela tiden. Men det lär väl ändras ju äldre han blir. Bebisar och deras rutiner förändras hela tiden. Nu njuter vi bara så länge det varar.

Må Atari vara världens snällaste och givmildaste på denna jorden. Må han göra mycket gott i världen och bidra med glädje till andra medmänniskor.

11 kommentarer

  1. WOW! vad tuff du är 💕 Underbart att få läsa att det blev bra tillslut! Grattis 💕

  2. Grattis till er och välkommen till världen lilla Atari. Så starkt gjort av dig Foki! För mig blir det inga biologiska barn iaf 😁

  3. Jag har helt missat..varför blev det planlagt kejsarsnitt och inte vaginal förlossning? 🤔

    1. Med tanken på alla komplikationer som Foki har haft under graviditeten bedömde de nog att det var bäst för henne att göra kejsarsnitt. Jag hade själv en svår graviditet och fick kejsarsnitt beviljat.

  4. Åh jag bara gråter när jag läser om förlossningen och all oro och ovisshet och rädsla som säkert kantade er resa, såklart blandat med lycka och förväntan. Vilket jobb du gjort med denna graviditet, hoppas verkligen att du får läka och bli dig själv igen tids nog nu. Stort grattis till hela familjen, men extra grattis till dig Foki, som fått dra det fysiska lasset. Vilken kämpe du är ! <3

  5. Grattis 😊

  6. Kära Foki, efter som att du skriver att du är snabb på att säga att allt är bra när det kommer till dig själv så vill jag bara uppmuntra dig att hålla extra koll på dina känslor. Jag blev själv sövd under ett snitt och trots att jag var lycklig när vi hade kommit hem från sjukhuset så smög sig en stor sorg på sig över att jag hade missat förlossningen. Jag kände mig så snuvad på det och omtumlade efter kejsarsnittet, jag fick tillsist hjälp av en psykolog och fick äta antidepressiva en kort period pga förlossningsdepression. Nu är detta säkert inget som kommer hända dig men var rädd om dig och tillåt dig att ha alla möjliga känslor, det är ok och det är ok att sörja att man inte fick uppleva själva födseln. Ingen sa någonsin det till mig och det hade underlättat så för mig. ❤️

  7. Stort grattis till er!!❤️

  8. Hej Foki! Vill bara gratulera dig och familjen till det lilla nytillskottet! Wow vilken känsla det måste vara att ha två barn! Och så fina dessutom! Tycker du verkar stark i allt men förstår känslan av att inte få vara med på allt!
    Hoppas allt fortsätter gå bra därhemma och att du återhämtar dig fort ❤❤❤

  9. Så fina bilder. O är så kul när man får höra hela historien om hur det gick till. Hoppas du får må bättre nu. Grattis <3

  10. Grattis i efterskott!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *