Zelda somnade för en stund sen. Hon somnade med huvudet på min mage medan lillebror sparkar hejvilt. Jag flyttade precis ner henne så att hon ligger här i sängen mellan mig och Bill.
Blev helt gråtfärdig när jag tittar på Zelda och kom på att jag är mamma till världens finaste bebis. Vilken overklig känsla det är att vara mamma till någon. Jag kan inte förstå hur man kan älska någon så mycket helt ovillkorligt. Jag älskar Zelda mer än mitt eget liv. Det låter väldigt läskigt men känslorna kom helt naturlig för mig.
Redan när vi fick reda på att Zelda låg i magen kände jag en sån stor kärlek till henne. Plikten att ta hand om henne och rädslan att förlora henne. Varje dag klappade jag magen och sa hur mycket jag älskar henne. När hon äntligen kom till oss har det inte gått en enda dag som jag inte säger: -Mamma älskar dig. De tre orden är det första och det sista jag säger till Zelda varje dag. Jag tänker aldrig sluta med att säga hur mycket jag älskar mina barn till mitt sista andetag. För att jag tar inte livet för givit, jag vet inte vad som händer imorgon. Jag vill inte ha ångest över att jag inte säger till mina barn hur mycket jag älskar dem. Man kan aldrig säga hur mycket man älskar någon för mycket tycker jag.
Åh, tänkt att vi har en till på väg. Sååååå mycket kärlek i överflöd vi har att ge till våra barn. Vilken lycka! ♥
Så vackert! <3
Önskar att alla människor kände så.
Jag älskar bilden för den säger mer än 1000 ord. ❤❤❤
Den bilden måste nog vara den finaste någonsin. <3
Vilket fint inlägg!<3
♥️♥️♥️
Så fint skrivet! Väldigt vacker bild på er med.
Ja önskar också alla kände så! Efter man blev förälder blev det även outhärdligt att läsa som barn som försummas!
Vilken tur Zelda har <3 känner så för mina med!
Åhh vilken fantastisk bild!<3
Vilket fint inlägg och underbar bild!
Så underbart ☺️