Vår förlossning med Zelda

Baggiz och Bill höll mig sällskap i badrummet när jag hade värkar dagen innan vattnet gick. 

Samma dag som jag berättade för er hur jag har haft det tufft med förvärkar/latensfas hemma två dagar i rad hände det något på kvällen.

Vi spelade rules of survival (mobilspel) i sängen innan vi skulle sova. Ett online spel där man springer runt på ett ö och skjuter på andra spelare. Jag och Bill team:ade upp såklart, vi är så nördiga. Sen la jag undan telefonen och tänkte sova men Bill ville köra ett till spel och spelade utan mig.

Precis när jag skulle blunda knäppte det till, det lät som en pinne gick sönder ungefär. Jag trodde att det var Zelda som rörde på sig på ett visst sätt och kom i kontakt med någon nerv där nere först. Samma sekund som det knäppte till fick jag lite starkare värkar direkt. Jag visste dock inte vad det var men med instinkten sa jag: – Oj, nu händer det något älskling. Jag studsade upp ur sängen och det var då det rann till. Det forsade inte ut vatten som tur var. Annars hade sängen blivit blöt. Klockan var 23:03. OMG VATTNET GICK!

Jag sprang till toaletten för att inspektera lite till. Det var rosa-aktig färg på vattnet. Jag fotade, ifall BM skulle behöva se det tänkte jag. Sen sa jag till Bill att vi ska ringa in. Han svarade: -Ok älskling, och var jättechill. Han försökte t.o.m. spela klart sitt spel. Jag blev helt förundrad hur han kunde vara så lugn medan jag var helt hysterisk av glädje när jag insåg att vattnet gick! -Älskling, spelar du fortfarande? RING! Ropade jag från toaletten när jag satt där med vatten som kontinuerligt rann ut. Bill kom in och frågade om det är akut, han vet att det kan ta ett tag innan förlossningen kommer igång även om vattnet gick. Därför höll han sig lugn.

Bill ringde in till förlossningen, vi tänkte att vi kunde åka in på kontroll i alla fall. Under tiden signalerna slog fram kände jag hur värkarna blev starkare och starkare men jag kunde hantera det. Bill gav mig telefonen så att jag fick förklara situationen för BM. De sa att vi kunde ta det lugnt hemma och åka in nästa dag. Men att vi ändå skulle ringa upp igen efter 1 timme eller tidigare för att hålla dem uppdaterade om hur det går först. Efter 30 minuter ringde vi igen. Mina värkar blev ännu starkare. Jag sa: -Kan inte vi snälla åka in nu? Jag kände att värkarna blev mycket starka och ville bara kolla att allt var ok.
Vi beställde taxi, tog bara BB-väskan men lämnade babyskyddet hemma. Ifall de skulle skicka hem oss igen. Tänkte att vi inte skulle ha för mycket saker med oss. På vägen till sjukhuset satt jag och log med varje värk. Var inte alls orolig eller rädd.

Ungefär en timme efter vattnet gick var vi framme vid sjukhuset. Livmodertappen var helt utplånad, jag var öppen 2 cm men värkarna var väldigt intensiva så de skickade inte hem mig.

Vi satte TENS på mig först, det gjorde ingen skillnad faktiskt men vi körde på. Jag log fortfarande med varje värk, blundade och fokuserade på andningen. Efter två timmar blev värkarna ännu starkare, jag var glad. Log och stönade genom värkarna. -Hur kan du se så glad ut när du har ont? Frågade Bill. Jag skrattade och sa att jag måste se ut som värsta sadisten som fann glädje i smärtan. Men med varje värk är vi närmare Zelda liksom.

Sen kom Bill med vetekudde och la den på magen, den hjälpte inte alls. Jag sa till Bill – Nu gör det så ont att jag inte ens vet om jag kommer att klara av det här när jag inte har så mycket energi kvar från de tidigare dagarna med värkar. Bill pratade med BM om det fanns något annan bedövningsalternativ. De tog fram lustgasen. -Åh, det funkar inte. Sa jag. Sen satta de in epidural (ryggbedövning) på mig. Klockan var 4 på morgonen ungefär och jag var öppen 5 cm.

Ryggbedövningen hjälpte. Allt jag kände då var bara trycket. Men jag kunde hantera det. Jag passade på att uppdatera Instagram-story så att mina vänner och ni läsare visste att jag var på sjukhuset. Efter det somnade jag för att samla krafterna.

Klockan 6 på morgon kom barnmorskan in igen och kontrollerade. Jag hade stannat på 6 cm, det måste ha varit ryggbedövningen som saktade ner processen lite grann så de satte värkstimulerande dropp för att skynda på.

För varje timme som gick blev trycket starkare, det gjorde mer och mer ont. Ryggbedövningen tog inte bort det. Trots att det gjorde otroligt ont kunde jag ändå le mellan de korta värkpauserna och när jag tänkte på att Zelda snart kommer att vara hos oss. Jag sov så mycket jag kunde. Jag måste ha krafterna tänkte jag.

Närmare 10 tiden när jag skulle försöka gå på toa kände jag att jag ville trycka ut något ur mig. Jag tänkte inte så mycket på det, trodde att jag hade väldigt svårt att kissa först och förstod inte att krystvärkarna var på väg. Efter toalettbesöket fick jag sitta på en pilatesboll för att hjälpa till Zelda att gå ännu längre ner.

Efter ett tag kollade vi hur många cm jag var öppen och jag var bara 8 cm sa BM. Det kunde vara ett tag kvar tills vi hamnar på 10 cm. Jag orkade dock inte sitta något mer och fick ligga på sidan istället, BM gick ut. Efter 2-3 värkar kände jag att nu händer det något. Jag fick tryck-sensation med varje värk, jag ville krysta. Jag ringde på klockan. BM kom in och kollade. Jag var inte öppen 10 cm men jag fick testa trycka ändå. Hon kunde faktiskt se att Zeldas huvud var på väg ut,  jag fick känna med fingret och vi körde på! -Åh så spännande! tänkte jag och blev glad inombords.

Där låg jag på sidan med ena benet uppe och krystade. Inte vad jag hade föreställt mig från början men det kändes naturligt då. Åh vad ont det gjorde, jag skrek med varje kryst. Jag vet inte varför men jag bara vrålade. Jag kunde inte hålla in det. Men där och då tänkte jag, nej nu bryr jag mig inte att folk hör mig, för att nu kör jag. Jag krystade allt vad jag hade. Bill höll mig i handen och kikade på vad som försiggick där nere under processen. Han hejade på: – Liiite till älskling. Ner med hakan och trrrrrrryyyyyyck… såååå jaaaa! BRA ÄLSKLING! Vad du är stark, vad duktig du är. Snart älskling, liiiiite till! Nu syns huvudet lite. Helt otroligt hur Bill vågade titta! 

Jag ville verkligen ha ut Zelda. Sista trycket väntade jag inte ens på värkarna. Jag fick testa tryckta ut Zelda med mina egna krafter. Barnmorskan och läkaren skrek: -Vänta Foki! Vänta! Sen hörde jag hur Bill grät och snyftade bredvid mig. Han såg hur hela huvudet stack ut.Vi hörde gurglande ljud sen –UWÄÄÄ UWÄÄÄ UWÄÄÄ. Jag och Bill skrattade och grät. Barnmorskan och läkaren skrattade. Zelda hann inte ens komma ut med hela kroppen än men hon ville göra sig hörd redan: -Hej världen, här kommer jag! Åh, vår lilla tjej. 11:18 kom hon ut. Bill klippte navelsträngen. Bill sa att jag krystade ut Zelda på 30 minuter ungefär. Men för mig kändes det som evigheter.

När BM skulle räcka mig Zelda frågade jag oroligt: -Hur håller jag henne? Med tårar i ögonen. Jag var så rädd att hon skulle gå sönder. När jag fick Zelda i famnen kom det ännu mer glädjetårar. Sa i omgångar hur perfekt och vacker Zelda var. Med gråt och skratt. Jag sniffade på hennes knubbiga armar. Hon hade så mycket hull som en mini michelin-gubbe och jag kunde inte sluta le. Min bebis sa jag. -Jag ska skydda dig med mitt liv, mamma älskar dig Zelda. Du och jag ska bli bästa vänner. 

Något som fascinerade mig var att Zelda sökte sig direkt till brösten och började suga. Jag skrattade när hon högg tag på bröstet och snuttade. Alltså, instinkten från ett sånt litet liv.

Sen var det dags för moderkakan att komma ut. Barnmorskan hjälpte till med det och jag kände hur det forsade ut något ur mig. Massor! Det bara forsade och forsade. Tydligen var det blod. Barnmorskan sprang till dörren och ringde på klockan. Efter några minuter stod det 6 personer till inne i rummet. Jag visste att nu händer något med mig, men reagerade inte alls på det. Jag var redan nöjd och glad av att Zelda har kommit ut, att hon mår bra och allt är ok. Jag ville bara hålla om henne, titta på henne och snutta på henne. Allt annat spelade ingen roll, inte ens mitt eget liv.

Bill berättade i efterhand att han såg hur det forsade ut myyyycket blod och grejer ur mig. Han ville inte säga något utan ville bara hålla mig lugn. Jag kommer ihåg nu hur han kom fram och pussade på oss. -Mina tjejer, sa han. -Jag är så avundsjuk just nu, längtar efter när det är min tur att hålla i Zelda. Bill fick mig att skratta och känna lugnet mitt i allt kaos.

De stunderna som personalen höll på med mig var som en dimma. Jag var så uppslukad i bebislyckan. Kommer bara ihåg på slutet när alla personal hade gått ut och barnmorskan stannade kvar för att sy mig. Hon berättade att jag sprack typ ingenting. Bara lite grann inne i slemhinnan och det blev bara ett styng utanpå. BM sa att det var otroligt bra för att vara förstföderska. Jag blev otroligt glad av nyheten. Inga större komplikationer efter förlossningen är ju så himla lyxigt. Vilken tur jag hade!

När barnmorskan var klar med mig knäppte Bill upp sin skjorta, han kom fram till oss och frågade om han fick ha Zelda nu. Efter ett tag kommer ena barnmorskan in med de berömda smörgåsarna. Där myste vi som familj. När vi tittade på klockan igen hade det gått 3 timmar sen Zelda föddes men det kändes som 20 minuter! Vi förstod inte vart tiden försvann. Helt otroligt att tiden gick så himla fort redan då.

Medan Bill hade Zelda i famnen studsade jag upp ur sängen och gick runt. Var lite rädd att gå på toa först men det gick hur bra som helst. Jag drack sedan upp en hel tillbringare med vatten och en med saft. Jag tänkte, nu måste jag återhämta mig snabbt och vara stark för vår lilla dotter.

Efter ett tag fick vi förflytta oss till BB avdelningen. Där fick jag och Bill reflektera över vår lilla resa som vi precis hade gått genom. Det första som vi skrattade åt var att Bill fick sin önskan i uppfyllelse. Han ville ju att Zelda ska komma under någon av helgerna för att han jobbar på veckodagar. Hahaha.

Förlossningen blev verkligen mitt livs stoltaste ögonblick. Tänkt att jag har fött ett helt barn. Det var en sån häftig upplevelse och jag skulle ångra det så mycket om inte jag hade bearbetat bort min förlossningsrädsla och kanske gått miste om det här. Men jag ska inte romantisera smärtan som jag upplevde. Det kom faktiskt som en chock för mig hur ont det faktiskt gjorde. Jag vet att det skulle göra ont, men det gjorde verkligen ont för mig. Jag har aldrig varit med om en sån intensiv och häftig smärta. Men alla upplever smärta på olika nivåer såklart. Där och då sa jag till Bill att jag inte vill uppleva samma smärta igen. Men det var värt varenda sekund ändå. Förstår inte hur mycket kroppen klarar av egentligen. Vilken kropp vi kvinnor har!

Vi filmade eller fotade ingenting under Zeldas första ögonblick i världen. Jag frågade Bill om han ångrar det i efterhand. Men han sa att om han varit fokuserad på att fånga ögonblicket i digitalform skulle inte han ha fått samma upplevelse av det hela. Att han inte skulle kunna stötta mig fullt ut. Han ville vara där i stunden sa han. Jag log och pussade honom. Vilken fin man jag har fått. Så glad att Bill är pappa till Zelda. Jag och Zelda är lyckligt lottade att ha Bill. 

Så här kunde vi göra i timmar… och tusen bilder per sekund blev det efteråt, haha. 

43 kommentarer

  1. Så söt hon är!! Stort grattis

  2. Tårarna rinner! Så glad för er skull. Vilken fin familj ni är ❤️

  3. Åh vacker Zelda 💕! Stort grattis

  4. Kikade in här innan jag ska sova och vilken härlig kvällsläsning det blev ❤ Nu längtar jag tills min lilla vaknar så jag kan lyfta över henne till min säng och sova nära och gosa (även om det är skönt att sova nåra timmar själv också).

  5. Hahaha, åh ett sånt fint och härligt inlägg! Du fick mig att både skratta och få tårar i ögonen! Åh så skönt att höra att all din rädsla bara försvann när det var dags! ♥

  6. Så fint och härligt inlägg, det får mig att minnas min egen dotters förlossning för snart 11 år sedan. Det är en sådan fantastiskt känsla att få se sitt barn för första gången. Så härligt att få ta del av er upplevelse och vad skönt att det gick så pass bra.

    Kram Sanna

  7. Åh, det här är så magiskt! Tusen grattis!

  8. Vilken resa ni har gjort. Smärta e pest men du glömmer snart. Kroppen e finurlig. Ta vara på tiden för de små liven växer fort :p

  9. Kan inte låta bli att skratta lite. Tror ingen annan än du kan beskriva en förlossning på ett så himla positivt sätt! Om jag var gravid skulle jag känna mig trygg med att föda efter att ha läst din förlossningsberättelse. Du är den mest positiva personen jag känner till 😍

  10. Så härlig läsning 🙂 Och va kul att du blev kvitt din rädsla!
    Som det stod här ovanför, man glömmer bort smärtan.. Jag sa ”aldrig mer” efter mitt första barn, vilket jag tror många gör,
    Andra förlossningen är ofta snabbare och lättare, första tog ca sex timmar och andra på mindre än en timme! Om du fixade det så här bra nu behöver du nog inte oroa dig i framtiden 🙂
    Massa grattis!

  11. Så duktig du är! Med mina två barn så fick jag sova en hel natt innan det var dags för förlossning. Jag beundrar alla mammor som kämpar på så bra fast de måste åka in eller/och föda på natten! Njut av den här tiden. Innan du vet ordet av börjar Zelda sitta, krypa och gå 😀

  12. Wow Foki vilket inlägg! Tårarna rinner. Du beskriver din förlossning med så mycket ärlighet och humor. Älskar hur du sa till Zelda ”Du och jag ska bli bästa vänner”, du kommer vara en underbar mamma precis som din egen. Stort grattis igen <3

  13. Hon är så fin😍😍 Du är så stark som tog dig över din rädsla💪

  14. haha du är så härlig jag visste att det skulle gå bra för dig för du är alltid så positiv 😍 Bill verkar verkligen vara helt underbar, och du är helt fantastiskt🌸 Grattis igen!💐

  15. STORT grattis till er! Så himla fin krabat. Följt din blogg sen start så detta va en så stor grej att jag inte kunde rå för att bli lite rörd. :’) Massa lyckönskningar! <3

  16. Helt otroligt ändå att jag har läst din blogg sedan du gick på gymnasiet tills nu när du fått ditt första barn! <3 Så kul att få läsa om allting!

  17. Men åh vilken berättelse! :’) Blir så rörd så har svårt att hålla tårarna inne ärligt asså haha! Ni kommer bli så bra föräldrar!

  18. Vilken berättelse! 💖 💖 💖 💖 ta hand om er kram!

  19. Kul! Jag tror att din största styrka som förälder kommer vara, att du verkar ha så mycket energi, det behövs när man har små barn! 🙂

  20. Fantastiskt! Återigen, STORT grattis och välkommen Zelda ❤️

  21. Erics och Smillas Farmor

    Grattis till en fin och positiv förlossnings upplevelse♥️

  22. Sitter och håller tillbaka tårar efter detta inlägg 😭 du är så duktig Foki! tänk att du var så rädd i början men istället log du under verkarna och klarade förlossningen galant 💗 underbara foki, grattis igen 💗 och grattis till Bill! Även han klarade det galant, kan inte vara lätt att stå berdvid och kanske inte alltid veta hur man ska behandla situationen! så bra jobbat Bill också 💗 och återigen, GRATTIS TILL ER PRINSESSA!!!

  23. Stort grattis till er. Jag började gråta glädje tårar när jag läste din berättelse. Det är helt otroligt vad vår kropp klarar av. Kram

  24. Jag är så glad på eras vägnar! <3 Jag blir så varm i hjärtat av att läsa detta. Man kan se hur mycket kärlek Zelda kommer att få hos er. Jag älskar deras lilla familj! <3 Stor kram

  25. Fantastisk berättelse! Jag är så glad för er skull!

  26. Stort grattis Foki. Jag har missat att du blivit mamma söta du. Åh vad jag är glad för din skull, sååå glad för er skull. <3
    Grattis 🙂 !!!!

  27. Åh ❤ När du beskrev hur Bill började snyfta när Zeldas huvud tittade ut blev jag så rörd så tårarna rann. Är så glad för er skull och tack för att ni delar detta fantastiska nya kapitel med oss! Många kramar till er alla fyra 💖😍

  28. Wow, vilket fint inlägg. Tack för att du delar med dig! Stort grattis till er alla <3

  29. Åhh foki! Jag ryser <3 Stprt grattis till er igen. du och Bill är verkligen grymma föräldrar. Foki du är så stark, tänk att du klarade av att föda fram zelda <3

  30. Så fint skrivet! Jag är också chockad över hur ont det faktiskt gjorde, där och då kände jag att jag aldrig ville göra om det men nu tre veckor senare vill jag lätt uppleva detta igen😅

  31. Pernilla Lyckfjord

    Vad kul att du delar med dig av eran förlossningsberättelse:Vad skönt att det gick så bra som det gjorde 🙂
    Jätte söt liten tjej ni har fått, stort grattis till er!

  32. Shit vad duktig du är på att berätta, blir ju helt känslig 😭 så vackert! Duktig du är o även Bill. ❤️

  33. Vad duktig du är Foki och verkligen bra jobbat!! GRATTIS igen till hela familjen <3 Så kul att få läsa om upplevelsen att föda barn 🙂

  34. Jag tror aldrig att jag har kommenterat din blogg tidigare, men jag känner bara att jag måste skriva nåt. Fick bokstavligt talat tårar.. herregud. Har följt dig sedan högstadiet? Gymnasiet? Är 25 idag, men herregud. Jag är så stolt över dig!! Vilken resa, vilket.. WOW!

    Det du sa när du höll henne, jag blev så rörd… Du kommer bli en fantastisk mamma!

  35. Vad fint att få läsa om din upplevelse. Jag är själv väldig rädd för att föda barn men din upplevelse kändes så fin trots smärtan.. jag har aldrig längtat efter barn men dina känslor och tankar kring din förlossning gjorde att det högg till lite i ”mammakänslorna” som nog ändå finns där inne, haha. Tack för att du delar med dig, det ska bli spännande att följa dig på även denna resa! Massa kärlek till er lilla familj!

  36. Så fint berättat! Är genuint glad för din skull att det blev en bra upplevare! Hon är helt underbar er lilla Zelda! Njut av den här första tiden för den kommer inte tillbaka. All kärlek till er och din fina familj.

  37. Tårarna bara rinner. Fick själv barn för snart ett halvår sen men minns förlossningen som igår. Det mest magiska jag hittills upplevt! ❤️ Så glad att det gick bra för er och stolt över dig som arbetade med din rädsla! Följt dig under många år och vet att du kommer bli en fantastisk mamma! Önskar er massa lycka och att er lilla tjej får ett långt och lyckligt liv! Massa kramar!

  38. Vad underbart att ni fick en så häftig upplevelse! Massor med grattis!!

  39. ”Där och då sa jag till Bill att jag inte vill uppleva samma smärta igen. Men det var värt varenda sekund ändå.”

    Känner du fortfarande likadant?

  40. Så himla fint! Tårarna rann när jag läste din text foki! Verkar som jag har blivit känsliga på äldre dar😄 (fyller 23 ) nej men superfint skrivet och lycka till med din fina familj, kram 💕

  41. Världens sötaste Zelda 😍 Grät lycko tårar genom hela inlägget, vilken fantastisk resa i graviditeten du genomgått.
    ”Hur kan du se så glad ut när du har ont? Frågade Bill. Jag skrattade och sa att jag måste se ut som värsta sadisten som fann glädje i smärtan.” Jag höll på att ramla av stolen här, Du å Bill är för roliga! 😂
    Visste inte att man kunde gå på terapi att få hjälp att få bort de rädda tankarna med att föda. Jag e sååå rädd för det, det e därför jag inte velat föda innan för att det kommer göra så fruktansvärt ont. Men alla som har fött har ju sagt att det e värt varenda minut så.. nu vill jag genomgå hela prossessen själv. Längtar att bli gravid haha trodde aldrig att jag skulle säga det! 😅

    Jag ser fram emot dina inlägg med alla första grejerna som blir för Zelda. Så spännande 🌸 Stor kramiz

  42. När jag läste att Zelda var född var jag tvungen att bläddra bak bland dina inlägg tills jag hittade detta. Läste allt med ett leende på läpparna. Grattis till er fina Zelda. Ni kommer att bli toppenföräldrar:-) Kram

    1. Eller snarare, ni är toppenföräldrar:-)

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *