Det är här jag tillhör

Natur, familj, vovvar och snö, det är här jag tillhör! 

Jag älskar verkligen att få komma hem, att vara hemma och njuta av lugnet här. För varje dag som går känner jag mig mer och mer motiverad att vilja flytta hem, jag älskar den här platsen som jag växte upp i. Den här platsen som är mitt paradis som jag inte kan finna någon annan stans i världen. Den här platsen som jag tyckte var så himla tråkigt när jag var i tonåren då det inte fanns något att göra trodde jag, men nu när jag är vuxen (försöker vara vuxen) tycker jag att saker som man kan göra här får man inte samma upplevelse någon annan stans och hur lyckligt lottad jag egentligen är som har den möjligheten till att kunna vara här.

Egentligen, var jag än befinner mig i världen kan jag fortfarande göra vad jag vill, jag kan jobba, jag kan resa och får min vardag att funka för att det är så som jag har format mitt liv, att kunna vara flexibel, tar det som kommer och vara min egen chef. 

Varför jag älskar att vara hemma i norr så himla mycket är p.g.a. att jag får balans här, jag får lugn och ro och jag har min familj som är den största orsaken till varför jag vill vara hemma. Min trygghet och mitt allt är liksom …här.

Om jag fick välja skulle jag vilja bygga ett hus mitt i skogen med en uppvärm pool och utsikt över en sjö eller älv. Det skulle verkligen vara mitt ultimata hem och bas här i Sverige samtidigt som vi behåller lägenheten i Stockholm för att kunna åka ner för jobb och möten mellan varven och huset i Thailand får vara min bas när jag är där.

Bill är född och uppvuxen i Stockholm, i hans tankar är Stockholm det bästa alternativet. Han har sin familj och vänner på hemmaplan och tycker att det blir för omständigt om han ska flytta. Jag förstår honom för att det är så jag känner också.
Eftersom jag är den mest flexibla av oss får jag njuta av tillvaron och möjligheterna som finns. 

Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att trivas i Stockholm i en längre sträcka. Men det kanske är p.g.a. att jag och Bill inte har något gemensamt än? Ja, vi bor tillsammans i Bills lägenhet i Stockholm men det är fortfarande inte något som vi har ”skaffat” ihop dvs. Jag tror att det får ta sin lilla tid helt enkelt. Jag älskar Bill och vi är i ett tidigt fas i vårt förhållande, 33 månader må kännas länge för många men för oss har vi fortfarande mycket kvar att lära av varandra och varje dag tillsammans är så himla spännande.

Det här är som sagt lite klurigt men hur skulle ni göra om ni var i min sits? 

Renar, älgar och djur i natur är vad vi ser dagligen! Att vi fortfarande kan leva tillsammans med naturen är lyxigt!

Det är ok att vi måste köra 2 timmar till stan bara för att påsk-handla. Den tiden som vi sitter i bilen är så värdefullt då, eftersom det är en av de få tillfällen som jag och mamma sitter ner och pratar. 

När Fay och Simon åkte till stan och lät mig vara barnvakt berättade Leia att hon vill träffa Baggiz och tror absolut att Baggiz skulle trivas i Lappland med henne och Aily. Det är så mycket skog och världen är såååå mycket större för smådjuren.

11 kommentarer

  1. Vad söt din systers chihuahua är. 🙂
    Jag älskar också naturen och trots några år i en större stad så kom jag tillbaka till östgötaslätten till sist. Tror jag blir kvar här eller så flyttar jag till något annat naturskönt ställe som Gotland, Dalarna eller kanske Österlen i Skåne. Storstaden i all ära men det är på landet jag hör hemma. 🙂

    1. Åh, Gotland låter fantastiskt! Har själv kikat på sommarhus där, men det är bara en dröm än så länge 😀 Kram!

  2. Följ alltid ditt hjärta och känslan längst innerst inne! Den dagen du får barn kommer du troligtvis vilja vara nära din familj och du vill att dina barn ska få lyckan att få växa upp som du gjorde där uppe i norr. jag förstår din känsla då jag har varit med om liknande men tyvärr tänkte jag att allt löser sig och skaffade barn med en som Jag var jätte kär i men vi var raka motsatsen till varandra när det gäller intressen och uppväxt.. så det gick tillslut inte lite försent… kram

    1. Absolut, sånt som händer livet men man lär sig nog otroligt mycket av det, det tror jag på <3

  3. Jag är också uppväxt på ”landet” med skogen intill huset och vilda djur på trädgården, men jag lärde mig aldrig uppskatta det förrän jag flyttade till en större stad. Där och då insåg jag att min själ bor hemma i naturen, jag är inte ”hel” som person om jag inte får andas natur och leva sida vid sida om den. Nu i vuxen (25!) ålder har jag flyttat tillbaka och ångrar inte en sekund. Jag bor nära min familj och min pojkvän/sambo är nog värre skogsmulle än vad jag själv är (jaktintresserad) Min son får träffa sin mormor och morfar nästan dagligen och binder starka band vilket känns fint. Svårt att ge råd om hur andra ska göra tycker jag, men jag hoppas ni finner en gemensam väg. ❤

    1. Samma hände det mig också, det är först efter jag hade varit ut i världen som jag uppskattar mitt barndomshem ännu mer. Det är verkligen här jag hör hemma <3

  4. Jag tror jag hellre skulle vilja bo på landet där själen får ro och sedan åka in till storstaden än tvärtom, tror jag.
    När jag är i stockholm är pulsen så hög att hjärtat stressar och själen inte hinner med. Det är kul så länge jag är distraherad, men så fort jag inte är det längre känner jag mig så malplacerad? som en snigel bland arbetsmyror som alla alltid är på väg någonstans.
    Jag älskar att jag, en sömnlös natt, kan dra på mig skorna klockan tre på morgonen och gå bort mot sjön och bara vara omgiven av naturen, se de dåsiga kossorna och någon räv som inte dragit sig undan dagen helt. Allt är så magiskt i skogen på morgonen. Eller hela tiden, egentligen.
    Jag vill kunna behålla den morgonmagin när jag kliver in genom dörren när jag kommer hem. Inte försöka hålla fast i den helt desperat medan jag sitter på tunnelbanan eller bussen och jäktar.

    Jag hatade småstaden jag bodde i när jag var yngre, för det hände ju ingenting.
    Men jag tror det är obligatoriskt.
    Nu är jag helt kär. Jag vet att jag kommer behöva fara härifrån någon gång. Men jag kan skriva under på att jag _aldrig_ kommer lämna min lilla stad vid sjön med skogarna och ansiktena man känner igen, efternamnen man vuxit upp med att höra för att de är så djupt rotade här. Den där fågeln man alltid ser i dalgången och kråkorna borta vid den nedlagda kvarnen som alltid håller ihop. För jag kommer alltid komma tillbaka. Alltid.

    1. Jag vet precis vad du pratar om! Var man än åker hittar man alltid tillbaka hem. Kram <3

  5. Man uppskattar verkligen sitt barndomshem så mycket mer när man blir äldre, än man någonsin gjorde som barn. Så är det verkligen för mig. När jag var yngre ville jag bara härifrån, men nu längtar jag till varje gång jag kommer och hälsar på. Ska bli så skoj att fira påsk här uppe i norra Lappland <3

  6. Det är en underbar dröm som du inte ska släppa, men det går nog att hitta en sätt att mötas. 🙂
    Lyckligt lottad är du om du kan ha hus och hem på tre fantastiska platser. Naturen och familjen i norra Sverige, värmen och släkten i exotiska Thailand och händelserika Stockholm med vänner, kontakter och pojkvän. 😀

    1. Absolut, jag är för lyckligt lottad och jag uppskattar mitt liv i varje sekund. Tack för att du påminde mig! Varje gång någon säger det blir jag helt varm i hjärtat. Kraaaam <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *