Många i min omgivning säger hela tiden att jag är för snäll eller för naiv. Det är 2 av de vanligaste sakerna som jag oftast får som ”kritik”. Men varför är det dåligt att vara för snäll egentligen? Det är väl bättre att vara för snäll än att inte vara snäll alls tänker man? Att vara alltför snäll kan vara på både gott och ont. Även om de flesta uppskattar snälla människor så finns det alltid andra som försöker utnyttja det. Över snälla människor sätter oftast andras lycka före sin egen lycka och detta är inte hälsosam i längden. Been there done that…
Jag jobbar varje dag på att kunna säga nej utan att vara otrevlig. Även om jag känner att jag inte är där jag vill vara än eftersom jag fortfarande gör saker som jag inte vill men vet att andra uppskattar det. Självklart är detta är en bra grund att göra andra glada men då ska man också se till att man själv inte må dåligt av det eller riskera att förstöra för sig själv.
Jag har tendens att förlåta folk som inte förtjänar det. Händer jätteofta att jag förlåter någon som sedan gör mig sårad och besviken gång på gång. Nu vänder jag klacken jättesnabbt så fort någon har svikit mig. Men jag se alltid till att inte ha dåliga känslor mellan de personerna men att man aldrig pratar eller umgås något mer bara.
Jag har låtit folk trampa på mig en massa gånger. Jag har blivit bemött av själviska människor som älskar att utnyttja mig. Så många gånger som jag har känt att jag fick ge ge ge ge ge och ge men aldrig fick något tillbaka. Många av gångerna förväntar jag mig såklart ingenting tillbaka eftersom jag personligen älskar att ge, MEN vissa saker som man har kommit överens om att ge och ta brukar inte alltid gå hem.
Jag har verkligen jättesvårt att säga ”nej”. Ibland säger jag ”ja” även om jag inte vill. Jag ogillar att säga ”nej” på något sätt. Det vrider alltid i magen när jag ska säga ordet ”nej”. Detta handlar inte om när jag är i en situation där jag blir orättvis behandlad utan när folk frågar mig om tjänster och liknande. Jag älskar att hjälpa såklart! Många av gångerna är jag mer än glad att hjälpa till om det ligger i mitt intresse men flertal gånger fick jag offra viktiga saker som betyder mycket för mig till att kunna hjälpa andra. Jag vet att jag inte kan tillfredsställa alla och det är egentligen ganska meningslöst att försöka egentligen. Det är inte värt att tillfredsställa andra om det är på din egen bekostnad.
Jag känner mig skyldig när jag sätter mig själv först. Många gånger känner jag mig ledsen att inte hinna svara på mail, sms eller facebook-meddelanden. Har ni sett mina notiser i telefonen? Självklart försöker jag svara förr eller senare, men detta handlar jättemycket om prioritering. Jobb och familjen först och nöjen sen!
Någon av er som känner igen er? Jag tror att det finns många av oss där ute! Men hey, bättre snäll än dum men kom också ihåg att vi måste ta hand om oss själva ♥
Jag känner igen mig i hur jag var. Idag när jag säger nej, får många respekt för mig och min integritet… och går inte att utnyttja.
En del blev lite ställda i början, när jag började säga nej. Men som sagt… idag har jag respekt.
oj guuud vad din telefon ser stökigt ut med alla dessa notiser hahaha. Jag stör mig jättemycket på de röda siffrorna så brukar alltid klicka bort de så fort jag får händelser. jag hade aldrig överlevt i dina skor :p kudos till dig.
Jag är likadan. Och tips! Läs boken ”konsten att vara snäll” av Stefan einhorn. Mycket vettig bok. Men läs den, lyssna inte på den för hans läs-röst är jättetråkig. (Men hans sommarprat för ett par år sedan var jättebra!)
Jag har samma problem men mycket beror på människor också. Man kan bli uppskattad när man är snäll och då känns det värt det. Men när det inte uppskattas så är det jobbigt. Har lånat ut hur mycket som helst till människor som aldrig lämnat tillbaka och sedan stuckit. Det för mig är jobbigast.
Mamma brukar säga ”var snäll mot andra men snällast ska du vara mot dig själv”.
Känner igen mig i det du skriver, för jag själv har också svårt att säga nej ibland. Dock var det värre när jag var yngre och gick på högstadiet då det var som allra värst. Jag var en blyg tjej som inte vågade säga vad jag tyckte för jag var rädd för vad folk skulle tycka. Så folk utnyttjade detta ofta och ”körde” med mig en massa för att jag vågade inte säga ifrån. Men som tur var släppte detta efter några år och jag vågade vara mig själv utan att vara rädd att bli ”dömd” ^^
Känner verkligen igen mig! Om det är någon egenskap hos mig själv som jag avskyr, så är det just den, att jag är ”för snäll”. Det vill säga att jag inte säger ifrån när andra gör sådant som inte är okej eller säger ja till att göra sådant jag inte vill. Jag är automatiskt trevlig mot folk, vilket ju är bra, men jag stör mig på att jag fortsätter att vara trevlig tillbaka om någon är otrevlig mot mig! Blir nog så ställd att jag inte vet vad jag ska göra. Om personer gång på gång ställer in, när vi har bestämt att träffas, säger jag alltid att det inte gör något, trots att jag blir jättebesviken och kanske till och med har gjort en uppoffring för att kunna träffa personen. Jag vill hela tiden stå på god fot med folk och är jätterädd för att hamna på kant med någon. Jag vill alltid vara alla till lags och får dåligt samvete om jag säger nej till något, även om det är något jag inte vill göra. Jag tror att jag måste jobba på att sluta vara så rädd för att förlora personer eller förstöra en relation. För om någon hela tiden utnyttjar mig, är det inte värt det att ha kvar personen som vän, och om någon gör fel mot mig, har jag rätt att säga ifrån. Jag vill verkligen bli tuffare!
Jag och många i min familj är också för snälla och det kan vara både bra och dåligt. Själv vill jag alltid hjälpa människor om jag kan och jag är jättesnäll men jag har insett att det måste finnas en gräns. Min mormor är så snäll att hon inte ens ser något värde i det arbete som hon gör. Hon kan ha städat, diskat, lagat mat och tvättat på en dag (hon är ca 70 år) och när jag säger till henne att hon har gjort mycket så svarar hon att hon inte gjort något alls idag….!!!! När folk har sårat henne tidigare i livet så har hon aldrig heller sagt ifrån…Du får ursäkta att jag berättar en livshistoria här men eftersom jag också är väldigt snäll (inte lika snäll som min mormor, skillnaden är att jag värdesätter mitt arbete vad det än är, hemsysslor, studier eller jobb etc). Jag har insett att det är viktigt att tänka på sina egna behov också och om man fortsätter att vara för snäll så kommer ingen uppskatta det vi gör. Under hela min skolgång och även nu under universitetsstudierna har jag (och gör det fortfarande) alltid hjälpt alla mina klasskamrater med läxorna/studierna osv. Jag gillar att hjälpa människor och jag vet inte varför, jag bara är sån men jag har insett att om man kämpar själv och når sitt mål så kommer man uppskatta resultatet mer än om man får något gratis. Under min skoltid hjälpte jag många av mina killkompisar med läxorna (med hjälpa menar jag att de fick kopiera mina svar för de hade inte gjort läxan)…Mina vänner sa att de utnyttjade min goda vilja att hjälpa folk och att jag gjorde de en björntjänst men jag fattade inte det…Nu har jag förstått att om de hade gjort sina läxor själva så hade de kanske lärt sig något och uppskattat det arbetet som de har lagt ner på läxan. Trots allt så hjälper jag fortfarande alla med deras studier…(på universitetet)…men i första hand gör jag självklart mina egna läxor och jag vet att det jag gör är värdefullt (vare sig jag hjälper någon eller städar min egna lägenhet).
Hoppas att du förstår mig, förlåt för att jag skrev en uppsats och du får publicera mitt inlägg om du känner för det 🙂 Kraam från en blivande gymnasielärare 🙂