Det lilla jag kan göra

Underbara ni, 

Jag kan tänka mig att det är kanske tråkigt för er att kika in här när jag tyvärr inte haft så mycket roligt att berätta på sista tiden. Men så är livet ibland och den här perioden har varit extra kämpigt för oss. Ni kanske såg att jag uppdaterade om läget i mina Instagram stories på vad som hade hänt?

Hur som haver, barnen har varit sjuka fram och tillbaka under en lång period nu. De har inte varit helt friska mer än några dagar åt gången innan de blev sjuka igen. Varje förkylning efter RS har blivit lite mer påtaglig numera. För lite mer än en vecka sen fick vi åka in med Zelda för att hon har vägrat att äta allt under en tid. När Zelda var sjuk spydde hon bara upp allting och när hon blev lite mer kry kändes det som att hon inte fick tillbaka aptiten. Vi förstår att barn kan ha dålig aptit när de är sjuka, eller kinkiga med mat i perioder men när vi upptäckte hur hennes avföring skiftade färg från brun till nästintill färglös (grå/beige) visste vi att något inte stämde. Barnens bajs är någon form av indikation på hur de mår. Ibland behöver det inte betyda något, speciellt när de har haft mycket virus eller varit sjuka. Men man bör hellre kolla upp en extra gång än inget.
Vi ringde till vårdcentralen och fick akut-tid till en läkare för kontroll. Zelda hade gått ner 10% av sin kroppsvikt på kort tid och dagen efter tog de 5-6 rör med Zeldas blod som skickas vidare till labbet. Jag satt och väntade ute i väntrummet med Atari i famnen. Fick tårar i ögonen när jag hörde hur Zelda grät och skrek. -INTE, INTE, INTE, skrek hon i 10 minuter som kändes som evigheter. Hennes skrik var som en mentalt tortyr. Jag fick jätteont i hjärtat. Trots att Zelda fick Emla plåster en timme innan som skulle lindra smärtan från nålsticken tyckte hon att det var jobbigt och obehagligt ändå. Stackars liten. När allt var över blev Zelda så himla glad, hon sprang genom den tomma korridoren i sjukhuset med hennes nya leksaker som hon fick från sjuksköterskan. Hon älskade sin lilla boll och mini flodhästen.

Läkaren ringde oss tidigare under veckan och meddelade att de behöver mer blod, det som togs räckte inte för att få fram slutresultatet. Usch, måste Zelda gå genom detta igen tänkte jag.
Vi lämnade mer blod i fredags och den här gången gick det snabbare för att de tog blod från Zeldas armveck och inte från handen. Förra gången stack de runt på båda händerna på Zelda att hon fick stora blåmärken efteråt.

Läkaren berättade att det dem kan se nu är att Zelda är under svält och har vätskebrist. Vi har verkligen försökt med allt tidigare. När hon började tacka nej till allt, även glass och sött som barn annars gillar samt godsaker som hon tidigare älskat visste vi att något är fel. Så fort hon såg ätbara grejer som vi ville erbjuda henne skrek hon rakt ut: -NEEJ, INTE, INTE. Det går inte att mata eller tvinga i maten på ett gråtande barn heller. Man känner sig så dum även om man vill deras bästa. Jag blev otroligt ledsen, jag grät, kände mig så hopplöst och orolig till döds.

Jag var deppig i två dagar efter beskedet för att jag kände mig misslyckad. Vilken dålig mamma jag är, tänkte jag. Hur kan jag låta mitt barn vara under svält!? Men jag kunde inte stoppa alla virus Zelda fick. Jag kunde inte stoppa alla sjukdomar. Jag gjorde mitt bästa och funnits till.

Jag är en desperat mamma just nu, jag vill att Zelda ska hitta intresse till maten igen. Jag kan inte hindra henne från att bli sjuk men jag kan göra alla hennes måltider roligare för henne. Nu skriker inte Zelda när hon ser mat. Hon lyser alltid upp som en sol så fort hon ser maten som jag har gjort. Älskar hur hon klappar sina händer och säger: -WOOW. Varje gång jag lägger fram maten på bordet. Hon är ivrig att få känna och smaka på maten. Även om hon inte äter så mycket som vi har önskat är vi nöjda än så länge. Vi försöker aktivt mata Zelda när hennes humör tillåter. Nu går det åt rätt håll och vi hoppas på att Zelda kommer att äta bra som hon har gjort igen.

Vi ska träffa läkaren nu på Tisdag, det är täta kontroller nu tills vi är säkra på att allt är ok. Hoppas att vi får den slutgiltiga provsvar snart. Så att vi kan få rätt hjälp. Det är ingen idé att försöka få fram egna diagnoser känner jag. Man blir bara mer orolig.

Känns som att hela mitt liv stannar när sånt här händer. Jag sover dålig och känner mig ledsen hela tiden när jag inte vet vad felet är med Zeldas tillstånd. Jag blir så fokuserad i det här att jag inte orkar ta tag i annat än barnens välmående.

Nedan är Zeldas måltider som jag har gjort under de senaste dagarna:

De flesta barn älskar falukorv!
 

Råttans år

Glad kinesiskt nyår underbara ni! 

För dem flesta i den här världsdelen är den här helgen som vilken helg som helst. Men för många asiatiska länder firas det stort och maffigt för att det är kinesiskt nyår. Under mina år i Thailand har den här högtiden varit en av de större och viktigare högtiden i landet. Även om min familj inte har kinesiskt ursprung så var det naturligt för oss att fira högtiden på ett och annat sätt för att det är nationell helgdag. Oftast lyxa vi till det med storslagna middagar men utan kinesiska ritualer och traditioner hemma. Som vi firar julafton med presenter ger kinesiska familjer lycko-pengar i röda kuvert till barnen, Hóng bāo kallar de för men i Thailand säger vi ”Ang-Paow”. Kommer ihåg hur jag blev avundsjuk på mina kinesiska vänner över deras Hóng bāo, haha.

Åh, under den här tiden är det jätteroligt att befinna sig i de länderna där de firar kinesiskt nyår. Överallt går de loss med decorer på allmänna platser, som kinesiska lyktor t.ex. Det är inte alls ovanligt när man går efter gatorna och kan höra hur de slår på trummor och kommer med dansande drakar. Street food är gudomlig och stämningen är glatt men hektiskt! Det händer jättemycket saker i stan och supermycket folk är ute under den här högtiden. Många passar på att resa eller vara ute bland folk och firar. Inte som jul i Sverige där det är ganska dött ute då många är hemma med sina familjer och butiker är stängda.

Igår och idag har vi firat högtiden med att gå ner till leklandet med barnen. Inget märkvärdigt, haha. Men jag kommer definitivt att fira kinesiskt nyår lite mer ordentligt med barnen i framtiden, när vi är i Thailand t.ex. Det är oftast under den här tiden som vi brukar vara där då. I år har vi bestämt oss att vara hemma. Orkar inte resa iväg just nu känner jag. Barnen har precis blivit friska och vi behöver vila upp oss ordentligt. Sen är det coronavirus som går just nu kring den kontinenten, sååååå läskigt och onödigt att utsätta barnen för det. Får ont i magen och panik i hela kroppen när jag läser nyheterna. Hoppas att det inte bli något pandemiutbrott. Vi har tur ändå som bor i Sverige, det känns som att vi skulle bli drabbade sist om det skulle hända något.

This mama needs a lot of sleep! Om ni frågar mig vad jag tycker är lyxigast i världen just nu så är mitt svar: -SÖMN! 😀

Ta hand om er fina ni, glöm inte att ni är underbara hela högen! 

 

Ensam hemma

God morgon solstrålar, 

Haha, jag vet att det är kväll nu. Men jag vaknade från en lång nap för ungefär en timme sen. Kändes som en ny dag efter 4 timmars sammanhängande sömn. Jag har inte sovit så här länge sen Juli 2019. Svärmor kom och hämtade upp Bill och barnen vid 13. Jag är ensam hemma, inte ens Baggiz är hemma. Bill tyckte att jag skulle sova ut för att jag har haft noll sömn under de senaste nätterna eftersom Atari har haft svårt med andningen.
Barnen har tyvärr blivit sjuka igen! Efter första dagen på förskolan blev Zelda sjuk. I måndags ringde förskolelärare och sa att Zelda hade hög feber. Vi fick hämta hem henne och hon har fått stanna hemma hela denna veckan. Stackarn, hon spydde, hostade och hade hög feber i dagar. Tycker så himla synd om barnen för att det var inte så länge sen de var jättesjuka med RS-viruset. Atari kom inte undan och blev smittad såklart, han klarar sig ganska bra på dagarna men på kvällarna och nätterna är det kämpigt för honom med andningen. Han vaknar och gråter hela tiden. Jag har behövt spola Ataris näsa med saltvattenspray flera gånger och använt nässug därefter för att slemmet kan vara ganska segt. Ibland har jag fått sova sittande med Atari i famnen så att han kan andas ordentligt på nätterna. Jobbigt när de små lider.

Idag har jag tagit vara på ensamtiden väl. Det första jag gjorde var att äta ordentligt i lugn och ro, sedan gick jag och la mig. Sömn och mat är första prioriteringen, nu har jag laddat rejäl med energi inför natten. Tänkt vad skönt det skulle vara om jag alltid kan göra så här alla gånger när barnen är sjuka. Men jag är tacksam att sådan här tillfällen dyker upp ibland, det uppskattas oerhört! Jag känner mig såååå trött och väntar fortfarande på att det nya året ska ge mig lite mer energi boost, men får nog vänta tills barnen blir friska igen. 🙂

Det har varit jätteskönt att få sova lite men nu saknar jag mina små. Känns konstigt att det är tyst och tomt i lägenheten, som att något fattas. Man längtar efter den där ”egentiden” när man känner sig trött, men när man väl har fått den chansen så önskar man att tiden skulle gå snabbare så att man kan vara med barnen igen. Varför känner man så här?! 

Gissa var jag sover? ↑

 

Atari 7 månader

Förra månaden lärde Atari sig att krypa ordentligt. Efter det har han krupit runt här hemma non-stop. Förutom det kom han på hur han kan ta sig upp på fötterna själv med hjälp av att klänga på möbler. Vi måste alltid ha Atari under uppsikt numera, så att han inte gör illa sig för mycket när han utforskar sin motorik. Atari är orädd och testar verkligen sina gränser på hur mycket han kan och orkar. Han klättrar, han klänger och provar om olika föremål och möbler här hemma är stabila nog för honom att klättra på. Nu börjar ”göra illa sig” perioden komma igång för Atari. Jag kommer ihåg hur läskigt och jobbigt den här perioden var med Zelda. Men känner mig lite coolare nu, det är inte hela världen att barnen ramlar lite, så länge de inte gör illa sig ordentligt. Men det hör liksom till när de tränar på motoriken och utforskar sina förmågor.
Vi visar och lär Atari på hur han kan klättra eller gå ner från möblerna på ett säkert sätt istället för att säga nej eller lyfta bort honom. Det kommer att finnas tillfällen när vi tittar bort en sekund och det är vad som krävs för en olycka att hända om han inte kan behärska sin motorik ordentligt. Från när Zelda var cirka 10 månader gammal lärde vi henne att klättra upp och ner från sängen själv. Vilken stor lättnad vi kände eftersom Zelda hade ramlat ner från sängen tidigare. När Zelda kunde gå upp och ner från sängen själv blev det inga olyckor något mer.

Något som får mitt hjärta att smälta varje gång på dagarna här hemma är när Atari klappar sina händer till musiken eller när han vill visa sitt nöje och glädje. Det tog mig säkert en vecka innan jag förstod att Atari började klappa händerna med flit från när han gjorde det första gången. Tidigare kunde han klappa händerna genom att härma oss bara, så det var lite oklart om det var med mening eller inte. Det ögonblicket som jag sjöng för honom och han började klappa händerna från ingenstans och skrattade förstod jag direkt att han hade lärt sig det.

Ibland vill jag bara stanna tiden för att det går så fort himla fort för Atari. Från ett litet spädbarn till en annan version av Zelda på en sån kort tid. Han leker, utforskar, pratar, skrattar och kan göra så mycket för att vara så liten. Men samtidigt är jag glad att han har utvecklats fort på ett och annat sätt. Det är utan tvekan lite lättare när lillebror också är självständig. 

Även om jag ibland uppdaterar Ataris månads-update någon vecka sent så är jag jättenoga med att ta månadsbilden på dagen! Eftersom Atari växer så himla fort. Om vi skulle t.ex vänta med att ta månadsbilden 1 vecka efter månadsdagen kan han möjligen hinna växa till sig. Första 12 månader växer bebisar i raketens fart!