Snoriga barn fick stanna hemma

Älskade cybervänner! 

Åh, vad veckorna går ofantligt fort för oss. Jag skulle vilja göra vad som helst just nu för att bromsa ner tiden lite. Om jag fick välja en superkraft idag, skulle jag vilja ha en förmåga att sakta ner eller stanna tiden helt. Det känns som att jag inte hinner med någonting alls när tiden bara swooshar förbi, samtidigt som jag har haft fullt upp varje dag! Hur går det ihop?!

Hela förra veckan har jag varit hemma med barnen. Jag såg jag hur Zelda fick lite snor när hon nös. Då bestämde vi oss att hon borde stanna hemma för säkerhetsskull. Atari fick även stanna hemma med storasyster även om han inte hade några symtom då. Efter det åkte jag på en pytteliten förkylning tillsammans båda barnen. Zelda och jag blev friska och hade ingen symtom efter 3 dagar men lilla Atari däremot snorade länge. Känns som att varje förkylning, oavsett liten eller stor så har Atari fått dras med stora mängder av snor och slem efter att han fick RS-virus när han var bara 6 månader. Tur ändå att det var bara en liten förkylning denna gång. Det får vi vara tacksamma över!

Zelda har frågat mig varje dag om inte vi skulle till kompisarna och förskolan. Atari har gått fram till dörren varje morgon med sina skor i handen, han ville också gå till förskolan. Fick förklara för Zelda att Atari snorar fortfarande, därför måste vi stanna hemma. Vet inte om hon förstod hela grejen med att vara sjuk men hon lyssnade och gick iväg.

Veckorna innan Zelda och Atari blev sjuka har det varit mellan 3-4 barn totalt på deras avdelning på förskolan. Många barn fick stanna hemma på grund av förkylningssymtom. Jag tror att det går någon form av säsongsinfluensa / förkylning just nu. Alla är sjuka eller har varit sjuka nyligen känns det som. Hur mår ni? Har ni klarat er från höstens förkylningar?

Förövrigt har det varit mysigt att få vara hemma själv med barnen. Men jag blev även påmind om hur trött man kan vara av att ta hand om två småbarn själv hela dagarna, men bara när barnen har varit som stökigast. Man ska hinna laga alla måltider (frukost, lunch, mellanmål och middag) till barnen, tvätta de smutsiga kläderna, städa, torka och plocka undan leksakerna. Samtidigt som man vill hinna njuta av tiden och vara med barnen. Det låter kanske inte så värst avancerad egentligen, vem som helst kan göra det tänker ni säkert. Sysslorna är inte den jobbiga biten, men det är en utmaning att ha översikt över barnen samtidigt som man gör sysslorna.
Sedan har jag känt mig lite stressad när jag har andra saker som jag måste göra också. Min kropp och hjärna jobbar samtidigt i högvarv, nonstop. Därför kunde jag känna mig oerhört trött, speciellt mot dagen slut. De dagarna som jag har känt mig som tröttast eller har ont om tid, brukar vi beställa hämtmat. Skönt att alternativet finns i alla fall!

I fredags kom svärmor förbi. Hon gick ut med barnen ett par timmar och lekte i lekparken i närheten. Det gjorde väldigt mycket. Jag fick göra andra saker som jag inte hann med och kunde sitta still i tystheten och bara andades en stund. Det kändes lyxigt!

Nu börjar en ny vecka och barnen är tillbaka på förskolan igen. Zelda och Atari blev så glada när vi gick till förskolan imorse. Håller tummarna att jag får mer gjort under denna veckan. Vad har ni för planer? 

Önskar er en underbar vecka finaste ni, 

Zelda och Atari, på väg till förskolan 

 

Vardag utan barnen och elcykel blev stulen!

Kära cybervänner, 

Hur mår ni? Jag mår bra, hela familjen mår bra! Vi är glada, friska och allt rullar på som ska. Bättre kan det inte bli!
Det går jättebra för barnen på förskolan och de stormtrivs verkligen, vilket är roligt att se. Det går nog bättre för barnen med deras nya vardag på förskolan än vad det gör för mig här hemma kan jag säga. När jag gjorde den officiella lämningen förra veckan kände jag mig helt tomt efteråt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, var jag skulle börja och det kändes allmänt konstigt att vara utan min familj. Första dagarna satt jag mest och stirrade in i väggen, ibland kunde jag gråta från ingenstans och vägrade plocka undan barnens leksaker som de hade röjt på morgonen innan de gick till förskolan. Jag bara räknade minutrarna tills jag kunde hämta hem barnen igen. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag som hade sett framemot den här dagen, där båda barnen går på förskolan samtidigt, och längtat ihjäl mig efter det här ögonblicket! Det var liksom det enda som jag pratade om i flera månader. Men hur kunde jag känna mig så tomt? Jag är oerhört glad med samtidigt nedstämd? Ledsen? Ängslig? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan. Jag fattar nada, jag måste ha blivit knäppt! Tänkte jag för mig själv. Detta blev nog större omständighet för mig än vad jag hade räknat med. Är jag ensam om att känna så?! Eller är det normalt? Vad händer?!

Men nu är jag på banan igen! Trots att jag har skurit ner mycket saker i min vardag så ersätts de med andra aktiviteter istället. Känns som att jag har tusen saker att göra och det tar aldrig slut. Men jag ser så mycket framemot hösten och att få komma igång med MBA-studier ordentligt.

Bill har varit på campus sen två veckor tillbaka. Efter inskrivningen blev det insparkning. Sedan hade de intro-matten o.s.v som Bill ville så gärna vara med på. Skolstarten gick mindre bra för Bill när han fick sin elcykel bestulen förra veckan. Han hade parkerat den framför KTH campus (Kungliga tekniska högskolan). Bill blev jätteledsen över händelsen eftersom han har lagt ner jättemycket tid och omsorg på sin älskade cykel, han har meckat och uppgraderat den över tid. Det första Bill sa till mig var att det kändes jobbigt att vi inte kommer att kunna cykla tillsammans på ett tag. Det var liksom vår favvogrej att göra tillsammans så fort solen kikar fram. Jag sa till Bill att jag förstår varför han är ledsen, men jag är glad att det var bara en cykel och att ingenting har hänt honom. Vi har ju försäkringar som täcker sådana här händelser, även om det känns lite surt för stunden så kommer det att ordna sig. Det kunde ha vara värre och vi har varit med om något värre än det här om inte annat.
Det tog inte mer än en dag så var Bill glad igen, yey!
Det är jättekul att se hur Bill älskar skolan och sin nya vardag. Det är oslagbart när man får göra något som man verkligen tycker om. Jag blir alldeles varmt i hjärtat att av se Bill förväntansfull och hoppfull. Jag är glad att han beslutade sig plocka upp studierna igen. När man är s.k. ”gammal” eller hur man nu ska säga det (haha), så är det inte ett lätt beslut att sätta sig bakom skolbänken. Framförallt är det läskigt eftersom man har så många andra saker som man tror att man måste ta hänsyn till. Jag tycker verkligen att det är modigt av honom!

Vad har ni för planer under hösten kära vänner? Hur kommer resten av året att se ut för er?
Dunder-kramar till er alla från oss! 

 

Första lämningen!

God kväll underbara cybervänner

Tredje inskolningsdagen är avklarad! Idag var det tänkt att jag skulle lämna barnen en stund vid förmiddagen sedan tillbaka till förskolan igen vid lunch eftersom jag ville säkerställa att Zelda äter ok. När jag skulle lämna fick jag höra att de har haft strömavbrott imorse och kocken kunde inte förbereda maten som var tänkt. De bestämde att barnen skulle få äta grillkorv ute på skolgården istället. -TOPPEN! Tänkte jag. Korv är ett av Zeldas säkra kort, jag kände mig säker på att hon kommer att äta och beslutade mig att prata ihop med pedagogerna lite snabbt att jag lämnar över barnen till dem för dagen och de får ringa mig om det skulle vara något. När jag berättade för barnen att jag skulle gå hoppade Zelda glatt upp på en av pedagogernas famn och sa: -Hejdå mamma! Hur kunde hon vara jätteglad trots att jag skulle gå?! Atari grät inte heller efter mig trots att han är oerhört mammig? VAH?! Hur är det ens möjligt!?

Inskolningsperioden med den här förskolan är under tre dagar. Första dagen är man i förskolan med barnen mellan 9 till 12, barnen fick göra sig bekanta med skolmiljö, leka, äta lunch på förskolan sedan hem. Andra dagen mellan 9 till 15, man är med barnen hela dagen. Tredje dagen från 9 till 15 och man provar att gå iväg en stund. Sedan ska man såklart vara tillgänglig under första veckan i fall det skulle vara något.

När jag gick tillbaka till förskolan vid 14:30 såg jag hur barnen satt så fina och lugna ute på lekplatsen medan de åt mellis. Gud så snälla och fina barn det är på denna förskola tänkte jag för mig själv. Mina barn blev såklart glada av att se mig men Atari satt kvar på sin plats och åt vidare på sin vattenmelon medan Zelda kom fram och gav mig en kram sedan gick hon iväg. När jag frågade Zelda om vi skulle gå hem svarade hon: -Nej, Leka Barbapapa. Hon kallar hennes förskola för ”Barbapapa skola”. Det var faktiskt första gången som Zelda säger att hon inte vill gå hem från förskolan. Efter idag kändes det som att mina barn har blivit stora helt plötsligt. Jag vet inte hur jag ska ta det. Jag fick lite blandade känslor att de inte grät efter mig eller saknade mig… haha.

Vi är glada att det går bra för Atari med. Men det visste vi redan innan han började. Vi kände verkligen att Atari var redo för förskolan. Atari föredrar att äta själv, han kan hantera bestick, dricka ur ett vanligt glas och gillar att leka kring andra barn. Vi tror att storasyster Zelda har haft stort inflytande på honom. Småsyskon brukar ju snappa upp saker efter storasyskon ganska snabbt. Dock kan vi inte säga detsamma om Zelda när hon var 14 månader gammal. Zelda fick börja på förskolan när hon var 19 månader och det kändes lagom för oss. Som föräldrar känner man sina barn bäst och vad man tror passar dem. Magkänslan slår aldrig fel när det kommer till föräldraskapet. Men barn är oftast anpassningsbara, men man vill ändå att övergången till deras nya vardag utan oss ska vara så smärtfri som möjligt. Annars blir det inte kul för någon av oss.

Nu börjar förskolelivet för mina små på riktigt och vi får hålla tummarna att det roliga håller i sig. Det är superkul att se och uppleva barnens glädje på det här sättet. Att de får utvecklas på egen hand och ha kul på vägen. 

God natt fina ni, nu ska jag gosa ner mig mellan mina barn i sängen. Vi hörs! 

 

Kan inte förstå att jag har två förskolebarn!

Älskade cybervänner, 

Igår hade vi vår första inskolningsdag för både Zelda och Atari på den nya förskolan. När Zelda såg att vi var på väg in till förskolan ropade hon: -MAMMA TITTA, BARBAPAPA! De hade Barbapapa figurer längst efter staketet på förskolan. Zelda blev jätteglad för att en av hennes favvo tecknade karaktärer är Barbapapa. Enligt Zelda heter deras nya förskola ”Barbapapa skola”.

Första dagen gick otroligt bra. Det kändes superbra för mig, och barnen gjorde sig bekväma med skolmiljö direkt. De utforskade och lekte med alla leksaker tillsammans, det är fint att se hur de håller ihop också. Jag känner mig trygg med att Zelda och Atari har varandra. Pedagogerna som jobbar på förskolan är fantastiska med. Man ser hur mycket de älskar att vara där. Själv blir man så glad av att se hur både pedagogerna och barnen trivs tillsammans. Hela verksamheten känns så familjärt och jag är tacksam att barnen kommer att få spendera dagarna där framöver. Det här kan verkligen inte bli bättre. Åh, blir så himla glad för barnens skull.

Zelda och Atari hade så himla kul första dagen på förskolan att de inte ville åka hem.
De ville säga hejdå till alla leksaker i sandlådan en sista gång. Tog ett tag innan jag lyckades få hem dem, haha.

Idag promenerade vi till förskolan och jag provade att lämna vagnen hemma. Vi har inte så långt till förskolan men det tog ändå sin lilla tid att promenera till skolan med barnens korta munchkin ben, men mysigt hade vi under morgonpromenaden dit. Zelda kunde inte sluta prata om att gå till ”Barbapapa skola” sen hon kom hem igår. Hon pratade om det hela kvällen och så fort hon vaknade. Sedan fortsatte hon att prata om Barbapapa skola hela vägen till skolan.
Idag blev en lyckad dag med. Vi hade dock lite kämpigt under lunchen och vilostunden, när Zelda blev så ledsen då hon ville leka ute. Vilken gjorde att Atari också blev ledsen. Jag var själv med både barnen så det var svårt att hantera två ledsna barn samtidigt. Det slutade med att Zelda åt ingenting alls. Sedan under vilostunden förstod inte Atari varför det var andra barn som skulle sova med honom. Han är van med att napa för sig själv då Zelda har slutat sova middag. Atari fick ingen ro till att sova, så både han och Zelda fick vara vakna och  de målade medan kompisarna sov middag istället. Jag provade med att erbjuda Zelda lite mat igen och hon åt upp allting som var på tallriken. Måste berömma förskolans egna kock som lagar otroligt god mat. Jag trodde aldrig att Zelda skulle äta fisk och potatis som hon i vanliga fall alltid vägrat här hemma, men kockens mat på förskolan går hem för kräsna Zelda. Samma med linsgrytan igår, underbart!
Atari verkade inte störa sig av att han inte fick sova och var glad ändå, så det funkade. Efter mellisen tog de fram en vattenspridare till barnen. De fick springa runt i badkläder eller i bara blöjor och lekte i vattnet. Oj vad barnen hade kul!!! Deras glädje smittar verkligen av sig, jag tror att det var nog jag som hade mest kul av alla på skolgården. Zelda som älskar vatten och aldrig varit med om något liknande skrattade så lyckligt, tills hon frös och sprang till mig och sa: -Mamma, filten… 

Andra förskoledag är avklarat, jag kan inte annat än att säga hur glad jag är just nu. Jag vet att de kommer att ha det så bra på den här föräldrakooperativ förskolan. Imorgon väntar en ny dag. Hoppas att barnen kommer att ha lika kul! 

Jag och barnen vill skicka dunderkramar till er cyberfamiljen, hoppas att ni alla mår bra! 

Två glada barn på väg till förskolan. Jag gick bakom dem och grät.
Så stora de har blivit! Kan inte förstå att jag har två förskolebarn nu… *gråter*