
Älskade cyberfamiljen! ♥
Det tog sin lilla tid innan jag kunde kika in här. Jag skulle skriva en kort hälsning till er efter nyår. Men kom inte längre när vi plötsligt fick veta att min morbror (mammas yngsta bror) hade gått bort.
Mammas första instinkt var att ta det första bästa flyget till Thailand. Men på grund av Coronan försökte vi lugna henne att inte agera för impulsivt. Det skulle inte bli bättre även om hon åkte. Hon kommer inte att hinna till begravningen oavsett hur hon än skulle göra. Eftersom hon kommer att sitta fast på ett karantän-hotell i Thailand under två veckor innan de släpper iväg henne. Tur i oturen upptäckte vi att mammas thailändska pass hade gått ut, hon kunde ändå inte åka som var tänkt.
Första veckan av sorg var jobbigast för mamma. Hon hade så mycket ångest, var förtvivlad och såg sin lillebror överallt. Hon försökte hitta alla tecken för att kommunicera med honom. Hon sa till mig vid ett par tillfällen att hennes bror kom och hälsade på henne. Jag fick rysningar, men för mamma är detta helt naturligt. Hon har vuxit upp i en kultur där döden och andar är det naturligaste som finns.
Vi har varit oroliga över mammas välmående ett tag, eftersom vi vet hur hårt hon tog detta. Mamma och hennes lillebror har jättebra relation till varandra och min morbror har i princip tillbringat varje sommar här i Sverige sen jag var 10-11 år gammal. Mamma har alltid räknat med honom att han kommer varje sommar. Det känns olyckligt att de inte kommer att tillbringa fler sommar tillsammans.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om något skulle hända med min lillasyster. Känslorna skulle vara obeskrivliga. Att förlora någon som man aldrig kan ta tillbaka. Vilken hopplöshet man kommer att känna. På samma sätt som jag känner för min lillasyster vet jag att mamma gör för sin lillebror. Att känna sorg är nog det värsta som finns. I början känns det omöjligt att hantera känslorna. Men som de säger, tiden läker. Även om man aldrig kommer att sluta sakna personen helt, men man kommer att lära sig att leva med det.
Nu efter ett par veckor har mamma fått lite ro i sina tankar. Naturligtvis saknar hon fortfarande sin lillebror, men hon försöker hålla sig själv upptagen med nya projekt och idéer. För drygt två veckor sedan kom hon hit och hälsade på oss över en helg i samband med att hon måste förlänga sitt thailändska pass. När hon åkte tillbaka började hon renovera sitt hus och sätter upp nya tapeter. Hon kommer att rensa alla möbler och saker från sitt vardagsrum för att förvandla rummet till ett stort lekrum för barnen bland annat. Mina föräldrar är så investerade i barnbarnen. Jag kan inte ens föreställa mig vilka normala människor skulle göra såhär, haha.
Hur känner ni inför det här året? För mig var det faktiskt underbart att säga hejdå till 2020. Även om året började lite tufft för oss, med morbror som gick bort och barnen som fick vinterkräksjuka! Men jag känner mig ändå hoppfull att det här året kommer att bli bättre. Dock vågar jag inte andas ut riktigt än. Men jag hoppas och håller tummarna att vi kan återgå till en viss normalitet i vardagen snart.
Barnen återvände till förskolan för en vecka sedan. Jag har legat efter med mina studier och fick stressa ihjäl mig för att komma i fas. Efter ett par sömnlösa nätter och intensiva dagar kunde jag i slutändan andas ut! Nu när vardagen är på banan igen hoppas jag verkligen på att kunna hålla bättre kontakt med er.
Ta hand om er än så länge fina ni,
Världens goaste kramar till er! ♥