Min födelsedagshelg!

Älskade ni! 

Jag och barnen reste hit till Lappland i söndags efter att vi har firat min födelsedag i två dagar under helgen som har varit!

Vi började mitt födelsedagsfirande redan i Fredags, dagen innan min födelsedag. Min lillasyster (Fay) insisterade att jag måste åka iväg på en SPA-dag med henne där vi avslutar kvällen med att sova över på ett hotell. Fay tog initiativet, hon åkte ner till Stockholm, bokade allting och pratade ihop med Bill. Min första tanke var: Spa och kvalitetstid med lillasyster låter helt magisk, men är det verkligen nödvändigt att sova någon annanstans? Vad kommer att hända om Atari skulle vakna mitt i natten och Bill inte kan trösta honom? Jag hade tusen tankar som spökade i min hjärna, som vanligt… Jag har tendens att tänka lite för mycket när det kommer till barnen. Jag har blivit så van med att vara med barnen och vet inget annat känns det som. Jag tappar min identitet på något sätt utan dem. Vad knäppt det låter egentligen.

Vet inte varför jag var så nojig med att lämna barnen. Det finns egentligen ingenting att vara orolig för, Bill är jätteduktig med barnen. Han roddar allting på ett beundransvärt sätt och alltid överraskar mig med hans förmåga att strukturera samt multitaska med barnen. Det är inte heller första gången som Bill har fått ta hand om barnen själv. Han har faktiskt fått vara med banren själv i EN hel vecka i Stockholm medan jag var uppe i Lappland efter att jag har haft barnen själv i flera veckor. Jag upplever till och med att Atari sover bättre med Bill än med mig. Vet ej varför det är så.

Hur som haver, mitt födelsedags firande har varit supermysigt. Jag och Fay började med att checka in oss på hotell, sedan gjorde vi en spabehandling som heter energikur på Sturebadet. Jag fick behandlingen i ett rum som heter ”Samer-kåta”, kände mig som hemma när jag klev in. Det var så mysigt. Efter spa åt jag och Fay middag på ett ställe som heter Pat’s Place, det är en thai-tapas restaurang som ligger på Södermalm. Maten var utsökt! Vi beställde in 8 rätter och åt upp allting på bara en timme! HELT SJUKT! Trodde aldrig att vi skulle äta upp all mat, det var så mycket. Efter middag mötte vi upp min goda vän Yun på Hötorget. Vi satte oss på en restaurang där och beställde in ännu mer mat och umgicks tills restaurangen stängde.
Morgonen därpå tog vi båten hem efter att vi hade ätit hotellfrukosten. Min svärmor var hemma hos oss och hjälpte till med att ha koll på barnen medan Bill fixade lunch och fika till oss. Han hämtade sushi och tårta som han förbeställde dagarna innan. Efter lunchen packade vi resväskorna inför vår resa till Lappland, vi gjorde även en liten shoppingrunda inför resan, sedan var det dags för middag. Vi gick ner till restaurangen vid vattnet nedanför oss som vanligt. Det är så enkelt och bekvämt att slippa åka så långt med barnen vid den tiden som är så nära intill barnens nattning.

Jag fick ett lugnt födelsedagsfirande i år, men laddar hårt inför nästa år! Jag och Bill har bestämt oss att vi ska fira våra födelsedagar ihop nästa år, eftersom vi fyller 70 tillsammans. Jag 30 och Bill 40. Alltså what?! Så cray cray! Vi vill fira stort men vi får också se hur läget ser ut med Coronan, och måste anpassa oss därefter.

Tack snälla för alla grattis i förskott här i bloggen samt gratulationer som ni hade skickat mig på Instagrams DM. Ni är underbast!

All kärlek till världens bästa ni, 

 

Birthday coming up!

Älskade cybervänner! 

Det var flera veckor sen vi hördes vid sist. Har det hänt något kul hos er? Hur mår ni? Vad gör ni?
Själv har vi bara myst en massa på hemmaplan, jag och barnen har haft många underbara dagar och stunder tillsammans. Hela hösten har varit fullt av skratt och glädje. Varje dag med barnen känns som en äventyr i sig. Sedan känner jag mig oerhört tacksam över möjligheten med att kunna vara hemma under barnens första år. Jag och barnen har fått många underbara kvalitetsstunder tillsammans. Att få se barnen växa upp och utvecklas på nära håll är det bästa som finns. Speciellt under den här åldern som barnen är i nu, de lär sig nya saker varje dag i raketens fart. Det är fantastiskt att jag får uppleva alla de viktigaste stunderna med dem. När jag återberättar saker för Bill om vad barnen har gjort på dagarna brukar han säga hur avundsjuk han känner sig, eftersom han vill också uppleva saker själv med barnen. Som föräldrar är dessa stunder oslagbara och extraordinära på något sätt, eftersom man blir så himla stolt. För någon vecka sen började Zelda använda orden som: – Du, jag, han och hon, på rätt sätt till exempel. När Zelda för första gången sa: –Mamma, DU leker här. Blev jag helt paff. När använder hon ordet ”DU” liksom?! Jag har bara hört henne säga mamma. Bara det lilla gjorde mig stolt. Så stolt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst är det konstigt ändå?

Förövrigt trivs barnen på förskolan, ibland säger de inte ens hejdå när jag lämnar och bara springer in till kompisarna, de har bl.a. hunnit med minibio, Bamselopp, skapat och pysslat massor på förskolan. De älskar förskolan och tycker att det är superkul att vara där. Förskolan är verkligen en plats som de ser framemot att gå till varje dag och är så ivriga på morgnar på vägen till förskolan, jag blir lika ivrig själv av att se dem ivriga.

Vi har även hunnit fira Bill som fyllde år för någon vecka sen. Jag var hemma med barnen och pysslade inför kalaset medan Bill var på förskolan och målade staket med de andra föräldrarna på fixardagen. Bill blev jätteöverraskad när han kom hem och frågade hur jag hann sätta upp och fixat allting på några få timmar. Nedan kommer lite bilder från Bills lilla kalas som vi hade för honom här hemma. ↓

Sedan har vi min födelsedag som bara är runt hörnet. Jag kommer att fylla 29 år nu på lördag, bara ett år från 30!!! WHAT?! Varför känner jag en sån panik när jag håller på att närma mig 30 helt plötsligt? Jag tycker att det ska bli så himla kul att fylla 30, men känner mig helt panikslagen när jag tänker på det. Kan någon förklara detta fenomen för mig?

Tack för att ni läser, jag har egentligen mycket mer att berätta. Jag blir alltid lite extra pratglad när jag inte har pratat eller träffat en god vän på länge, men i det här fallet med er då. Jag vill dock inte att ni ska somna framför skärmen så vi måste höras igen jättesnart.

Ta hand om er älskade ni, och glöm inte att Coronan är fortfarande kvar, fortsätt att följa rekommendationerna och jag hoppas att ni får hålla er friska! Kramar från oss. 

 

Snoriga barn fick stanna hemma

Älskade cybervänner! 

Åh, vad veckorna går ofantligt fort för oss. Jag skulle vilja göra vad som helst just nu för att bromsa ner tiden lite. Om jag fick välja en superkraft idag, skulle jag vilja ha en förmåga att sakta ner eller stanna tiden helt. Det känns som att jag inte hinner med någonting alls när tiden bara swooshar förbi, samtidigt som jag har haft fullt upp varje dag! Hur går det ihop?!

Hela förra veckan har jag varit hemma med barnen. Jag såg jag hur Zelda fick lite snor när hon nös. Då bestämde vi oss att hon borde stanna hemma för säkerhetsskull. Atari fick även stanna hemma med storasyster även om han inte hade några symtom då. Efter det åkte jag på en pytteliten förkylning tillsammans båda barnen. Zelda och jag blev friska och hade ingen symtom efter 3 dagar men lilla Atari däremot snorade länge. Känns som att varje förkylning, oavsett liten eller stor så har Atari fått dras med stora mängder av snor och slem efter att han fick RS-virus när han var bara 6 månader. Tur ändå att det var bara en liten förkylning denna gång. Det får vi vara tacksamma över!

Zelda har frågat mig varje dag om inte vi skulle till kompisarna och förskolan. Atari har gått fram till dörren varje morgon med sina skor i handen, han ville också gå till förskolan. Fick förklara för Zelda att Atari snorar fortfarande, därför måste vi stanna hemma. Vet inte om hon förstod hela grejen med att vara sjuk men hon lyssnade och gick iväg.

Veckorna innan Zelda och Atari blev sjuka har det varit mellan 3-4 barn totalt på deras avdelning på förskolan. Många barn fick stanna hemma på grund av förkylningssymtom. Jag tror att det går någon form av säsongsinfluensa / förkylning just nu. Alla är sjuka eller har varit sjuka nyligen känns det som. Hur mår ni? Har ni klarat er från höstens förkylningar?

Förövrigt har det varit mysigt att få vara hemma själv med barnen. Men jag blev även påmind om hur trött man kan vara av att ta hand om två småbarn själv hela dagarna, men bara när barnen har varit som stökigast. Man ska hinna laga alla måltider (frukost, lunch, mellanmål och middag) till barnen, tvätta de smutsiga kläderna, städa, torka och plocka undan leksakerna. Samtidigt som man vill hinna njuta av tiden och vara med barnen. Det låter kanske inte så värst avancerad egentligen, vem som helst kan göra det tänker ni säkert. Sysslorna är inte den jobbiga biten, men det är en utmaning att ha översikt över barnen samtidigt som man gör sysslorna.
Sedan har jag känt mig lite stressad när jag har andra saker som jag måste göra också. Min kropp och hjärna jobbar samtidigt i högvarv, nonstop. Därför kunde jag känna mig oerhört trött, speciellt mot dagen slut. De dagarna som jag har känt mig som tröttast eller har ont om tid, brukar vi beställa hämtmat. Skönt att alternativet finns i alla fall!

I fredags kom svärmor förbi. Hon gick ut med barnen ett par timmar och lekte i lekparken i närheten. Det gjorde väldigt mycket. Jag fick göra andra saker som jag inte hann med och kunde sitta still i tystheten och bara andades en stund. Det kändes lyxigt!

Nu börjar en ny vecka och barnen är tillbaka på förskolan igen. Zelda och Atari blev så glada när vi gick till förskolan imorse. Håller tummarna att jag får mer gjort under denna veckan. Vad har ni för planer? 

Önskar er en underbar vecka finaste ni, 

Zelda och Atari, på väg till förskolan 

 

Vardag utan barnen och elcykel blev stulen!

Kära cybervänner, 

Hur mår ni? Jag mår bra, hela familjen mår bra! Vi är glada, friska och allt rullar på som ska. Bättre kan det inte bli!
Det går jättebra för barnen på förskolan och de stormtrivs verkligen, vilket är roligt att se. Det går nog bättre för barnen med deras nya vardag på förskolan än vad det gör för mig här hemma kan jag säga. När jag gjorde den officiella lämningen förra veckan kände jag mig helt tomt efteråt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, var jag skulle börja och det kändes allmänt konstigt att vara utan min familj. Första dagarna satt jag mest och stirrade in i väggen, ibland kunde jag gråta från ingenstans och vägrade plocka undan barnens leksaker som de hade röjt på morgonen innan de gick till förskolan. Jag bara räknade minutrarna tills jag kunde hämta hem barnen igen. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag som hade sett framemot den här dagen, där båda barnen går på förskolan samtidigt, och längtat ihjäl mig efter det här ögonblicket! Det var liksom det enda som jag pratade om i flera månader. Men hur kunde jag känna mig så tomt? Jag är oerhört glad med samtidigt nedstämd? Ledsen? Ängslig? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan. Jag fattar nada, jag måste ha blivit knäppt! Tänkte jag för mig själv. Detta blev nog större omständighet för mig än vad jag hade räknat med. Är jag ensam om att känna så?! Eller är det normalt? Vad händer?!

Men nu är jag på banan igen! Trots att jag har skurit ner mycket saker i min vardag så ersätts de med andra aktiviteter istället. Känns som att jag har tusen saker att göra och det tar aldrig slut. Men jag ser så mycket framemot hösten och att få komma igång med MBA-studier ordentligt.

Bill har varit på campus sen två veckor tillbaka. Efter inskrivningen blev det insparkning. Sedan hade de intro-matten o.s.v som Bill ville så gärna vara med på. Skolstarten gick mindre bra för Bill när han fick sin elcykel bestulen förra veckan. Han hade parkerat den framför KTH campus (Kungliga tekniska högskolan). Bill blev jätteledsen över händelsen eftersom han har lagt ner jättemycket tid och omsorg på sin älskade cykel, han har meckat och uppgraderat den över tid. Det första Bill sa till mig var att det kändes jobbigt att vi inte kommer att kunna cykla tillsammans på ett tag. Det var liksom vår favvogrej att göra tillsammans så fort solen kikar fram. Jag sa till Bill att jag förstår varför han är ledsen, men jag är glad att det var bara en cykel och att ingenting har hänt honom. Vi har ju försäkringar som täcker sådana här händelser, även om det känns lite surt för stunden så kommer det att ordna sig. Det kunde ha vara värre och vi har varit med om något värre än det här om inte annat.
Det tog inte mer än en dag så var Bill glad igen, yey!
Det är jättekul att se hur Bill älskar skolan och sin nya vardag. Det är oslagbart när man får göra något som man verkligen tycker om. Jag blir alldeles varmt i hjärtat att av se Bill förväntansfull och hoppfull. Jag är glad att han beslutade sig plocka upp studierna igen. När man är s.k. ”gammal” eller hur man nu ska säga det (haha), så är det inte ett lätt beslut att sätta sig bakom skolbänken. Framförallt är det läskigt eftersom man har så många andra saker som man tror att man måste ta hänsyn till. Jag tycker verkligen att det är modigt av honom!

Vad har ni för planer under hösten kära vänner? Hur kommer resten av året att se ut för er?
Dunder-kramar till er alla från oss!