Råttans år

Glad kinesiskt nyår underbara ni! 

För dem flesta i den här världsdelen är den här helgen som vilken helg som helst. Men för många asiatiska länder firas det stort och maffigt för att det är kinesiskt nyår. Under mina år i Thailand har den här högtiden varit en av de större och viktigare högtiden i landet. Även om min familj inte har kinesiskt ursprung så var det naturligt för oss att fira högtiden på ett och annat sätt för att det är nationell helgdag. Oftast lyxa vi till det med storslagna middagar men utan kinesiska ritualer och traditioner hemma. Som vi firar julafton med presenter ger kinesiska familjer lycko-pengar i röda kuvert till barnen, Hóng bāo kallar de för men i Thailand säger vi ”Ang-Paow”. Kommer ihåg hur jag blev avundsjuk på mina kinesiska vänner över deras Hóng bāo, haha.

Åh, under den här tiden är det jätteroligt att befinna sig i de länderna där de firar kinesiskt nyår. Överallt går de loss med decorer på allmänna platser, som kinesiska lyktor t.ex. Det är inte alls ovanligt när man går efter gatorna och kan höra hur de slår på trummor och kommer med dansande drakar. Street food är gudomlig och stämningen är glatt men hektiskt! Det händer jättemycket saker i stan och supermycket folk är ute under den här högtiden. Många passar på att resa eller vara ute bland folk och firar. Inte som jul i Sverige där det är ganska dött ute då många är hemma med sina familjer och butiker är stängda.

Igår och idag har vi firat högtiden med att gå ner till leklandet med barnen. Inget märkvärdigt, haha. Men jag kommer definitivt att fira kinesiskt nyår lite mer ordentligt med barnen i framtiden, när vi är i Thailand t.ex. Det är oftast under den här tiden som vi brukar vara där då. I år har vi bestämt oss att vara hemma. Orkar inte resa iväg just nu känner jag. Barnen har precis blivit friska och vi behöver vila upp oss ordentligt. Sen är det coronavirus som går just nu kring den kontinenten, sååååå läskigt och onödigt att utsätta barnen för det. Får ont i magen och panik i hela kroppen när jag läser nyheterna. Hoppas att det inte bli något pandemiutbrott. Vi har tur ändå som bor i Sverige, det känns som att vi skulle bli drabbade sist om det skulle hända något.

This mama needs a lot of sleep! Om ni frågar mig vad jag tycker är lyxigast i världen just nu så är mitt svar: -SÖMN! 😀

Ta hand om er fina ni, glöm inte att ni är underbara hela högen! 

 

Ensam hemma

God morgon solstrålar, 

Haha, jag vet att det är kväll nu. Men jag vaknade från en lång nap för ungefär en timme sen. Kändes som en ny dag efter 4 timmars sammanhängande sömn. Jag har inte sovit så här länge sen Juli 2019. Svärmor kom och hämtade upp Bill och barnen vid 13. Jag är ensam hemma, inte ens Baggiz är hemma. Bill tyckte att jag skulle sova ut för att jag har haft noll sömn under de senaste nätterna eftersom Atari har haft svårt med andningen.
Barnen har tyvärr blivit sjuka igen! Efter första dagen på förskolan blev Zelda sjuk. I måndags ringde förskolelärare och sa att Zelda hade hög feber. Vi fick hämta hem henne och hon har fått stanna hemma hela denna veckan. Stackarn, hon spydde, hostade och hade hög feber i dagar. Tycker så himla synd om barnen för att det var inte så länge sen de var jättesjuka med RS-viruset. Atari kom inte undan och blev smittad såklart, han klarar sig ganska bra på dagarna men på kvällarna och nätterna är det kämpigt för honom med andningen. Han vaknar och gråter hela tiden. Jag har behövt spola Ataris näsa med saltvattenspray flera gånger och använt nässug därefter för att slemmet kan vara ganska segt. Ibland har jag fått sova sittande med Atari i famnen så att han kan andas ordentligt på nätterna. Jobbigt när de små lider.

Idag har jag tagit vara på ensamtiden väl. Det första jag gjorde var att äta ordentligt i lugn och ro, sedan gick jag och la mig. Sömn och mat är första prioriteringen, nu har jag laddat rejäl med energi inför natten. Tänkt vad skönt det skulle vara om jag alltid kan göra så här alla gånger när barnen är sjuka. Men jag är tacksam att sådan här tillfällen dyker upp ibland, det uppskattas oerhört! Jag känner mig såååå trött och väntar fortfarande på att det nya året ska ge mig lite mer energi boost, men får nog vänta tills barnen blir friska igen. 🙂

Det har varit jätteskönt att få sova lite men nu saknar jag mina små. Känns konstigt att det är tyst och tomt i lägenheten, som att något fattas. Man längtar efter den där ”egentiden” när man känner sig trött, men när man väl har fått den chansen så önskar man att tiden skulle gå snabbare så att man kan vara med barnen igen. Varför känner man så här?! 

Gissa var jag sover? ↑

 

Atari 7 månader

Förra månaden lärde Atari sig att krypa ordentligt. Efter det har han krupit runt här hemma non-stop. Förutom det kom han på hur han kan ta sig upp på fötterna själv med hjälp av att klänga på möbler. Vi måste alltid ha Atari under uppsikt numera, så att han inte gör illa sig för mycket när han utforskar sin motorik. Atari är orädd och testar verkligen sina gränser på hur mycket han kan och orkar. Han klättrar, han klänger och provar om olika föremål och möbler här hemma är stabila nog för honom att klättra på. Nu börjar ”göra illa sig” perioden komma igång för Atari. Jag kommer ihåg hur läskigt och jobbigt den här perioden var med Zelda. Men känner mig lite coolare nu, det är inte hela världen att barnen ramlar lite, så länge de inte gör illa sig ordentligt. Men det hör liksom till när de tränar på motoriken och utforskar sina förmågor.
Vi visar och lär Atari på hur han kan klättra eller gå ner från möblerna på ett säkert sätt istället för att säga nej eller lyfta bort honom. Det kommer att finnas tillfällen när vi tittar bort en sekund och det är vad som krävs för en olycka att hända om han inte kan behärska sin motorik ordentligt. Från när Zelda var cirka 10 månader gammal lärde vi henne att klättra upp och ner från sängen själv. Vilken stor lättnad vi kände eftersom Zelda hade ramlat ner från sängen tidigare. När Zelda kunde gå upp och ner från sängen själv blev det inga olyckor något mer.

Något som får mitt hjärta att smälta varje gång på dagarna här hemma är när Atari klappar sina händer till musiken eller när han vill visa sitt nöje och glädje. Det tog mig säkert en vecka innan jag förstod att Atari började klappa händerna med flit från när han gjorde det första gången. Tidigare kunde han klappa händerna genom att härma oss bara, så det var lite oklart om det var med mening eller inte. Det ögonblicket som jag sjöng för honom och han började klappa händerna från ingenstans och skrattade förstod jag direkt att han hade lärt sig det.

Ibland vill jag bara stanna tiden för att det går så fort himla fort för Atari. Från ett litet spädbarn till en annan version av Zelda på en sån kort tid. Han leker, utforskar, pratar, skrattar och kan göra så mycket för att vara så liten. Men samtidigt är jag glad att han har utvecklats fort på ett och annat sätt. Det är utan tvekan lite lättare när lillebror också är självständig. 

Även om jag ibland uppdaterar Ataris månads-update någon vecka sent så är jag jättenoga med att ta månadsbilden på dagen! Eftersom Atari växer så himla fort. Om vi skulle t.ex vänta med att ta månadsbilden 1 vecka efter månadsdagen kan han möjligen hinna växa till sig. Första 12 månader växer bebisar i raketens fart! 

 

Liten dos av lycka!

Finaste, älskade ni 

Hur har helgen varit för er? Igår träffade vi min lilla syster Fay en kort sväng över en lunch. Fay och hennes kompisar åkte färja till Riga under helgen och hade ett par timmar i Stockholm innan flyget hem. Vi tänkte äta på East först men de hade stängt under den tiden så vi gick till Riche som låg i närheten och var öppet då. Efter lunchen promenerade vi till Centralen där Fay och hennes kompis Sara tog Arlanda express vidare till flygplatsen. På vägen dit köpte vi churros, mums! Så gott! Det var evigheter sen jag åt det.

Det var supermysigt att träffa min andra halva. Jag har saknat min lillasyster oerhört mycket. Men Zelda blev nog gladast av oss alla tror jag. Varje dag brukar Zelda ringa till Fay på FaceTime, hon var lite förvirrad först när hon såg Fay utanför skärmen men åh så glad hon blev när hon fick gosa med sin mossi in real life.

När vi kramades hejdå grät jag lite inombords. Jag saknar min familj enormt mycket. Det här med avståndet är så jobbigt. Även om vi har planer på att åka upp i slutet av mars så känns det som evigheter dit. Vi har tänkt att stanna där över påsken. Ska bli så himla mysigt att fira påsk i fjällen med barnen. Det här året är barnen lite större så det kommer att gå bättre att ta med dem ut på en liten skotertur. Deras första skotertur!
Jag älskar verkligen vår lilla familjetradition på hur vi firar påsk där uppe. Ännu roligare nu när Zelda och Atari får växa upp med traditionen. Nåja, även om det känns långt bort till påsken så kommer tiden att gå jättefort. Jag kan inte fatta att vi är halvvägs in i Januari nu! Jag har inte ens hunnit med nånting? Har lite saker som jag måste göra men det ligger just nu på ”att göra lista” som bara blir bara längre och längre, haha.

Förresten, har ni några nyårslöften i år?