Hur mycket kostar klockorna?

-Detta är mitt samarbete med Lambretta Watches- 

Fick frågan om hur mycket klockorna kostar. På Taxfree kostar de med läderarmband 599:- och metallband 999:-. Vi har fortfarande inte gått live i webbutiken än, men under den här veckan tror jag att de kör igång! Jag håller er uppdaterad då! 🙂

-Detta är mitt samarbete med Lambretta Watches- 

 

Tema på Zeldas namngivningsceremoni

Vad ni känner mig väl ändå, ni gissade på Zelda (spelet), Hello Kitty och Unicorn tema på kalaset. Jag hade alla teman som ni nämnde i tankarna men valde Unicorn Afternoon Tea Party som tema denna gång. Varje år ska vi köra olika tema. När Zelda kan säga och välja själv kommer vi såklart att gå efter hennes önskemål. Kan bli allt från olika film eller spelkaraktärer, färger eller superhjältar tema. Wiiih, Jag ser framemot alla Zeldas födelsedagar redan.

Nedan är lite inspiration som jag har satt ihop från pinterest. Åh, vad jag kommer att göra en massa DIY här hemma! Tur att jag har mer än ett halvt år på mig att förbereda i lugn och ro. Det här kommer att bli så himla kul!

Nu när vi har teman och skrivit klart gästlistan är nästa steg för oss att special beställa hem inbjudningskort! 

 

Vill inte ha någon annan än mamma och pappa period

Solstrålar! 

Hur har dagen varit? Vi har har det mysigt men fullt upp här hemma. Zelda har börjat få tänder och känns extra grinig på något sätt. Det gör nog ont eller kliar i tänderna för henne. Vi har gett henne frysta bär i smaknappen för att det ska lindra smärtan lite grann. Hon tuggar verkligen på allt hon kommer åt. Allt utom hennes bitleksaker som vi har köpt. Haha, nu får jag Zelda att låta som en hund. Men det är lite synd faktiskt att hon inte vill bita på bitleksakerna. Vi fryste t.o.m. hennes bitleksaker och gav till henne men hon vill inte ha. Frysta bär och frukter i smaknappen funkade bäst för Zelda i dagsläge.

Sen har Zelda kommit in i en ”bara mamma och pappa period” som gäller. Så fort hon är hos någon annan börjar hon gråta. Lite tråkigt men vad gör man? Jag som redan har svårt att lämna över henne kommer typ inte att våga lämna henne alls under den här perioden, haha. Mitt hjärta kommer att gå sönder när jag hör hur hon gråter efter mig och Bill liksom.

Vet ni hur länge den här perioden brukar hålla i sig? Ska man träffa vänner och familjen oftare nu för att Zelda ska känna sig bekväm med andra människor? Eller går det över av sig själv? Någon som vet? Är det något som vi ska tänka på? 

 

Önskeinlägg – Att vara orolig över graviditeten och förlossningen

Det här är ett önskeinlägget från finaste Mia som är orolig över att må illa i samband med graviditeten och känner sig rädd för förlossningen. Jag är ingen expert och kan inte säga hur man ska göra eller ta sig till väga för att ta bort dessa rädslor. Men jag kan berätta lite ur mitt perspektiv hur jag kände, vad jag gjorde och vad jag tänkte när jag själv var rädd.

Innan jag blev gravid hade jag såklart obehagskänslor när jag tänkte på olika besvär som kan förekomma när man är gravid. När jag väl blev gravid försvann alla dessa tankar och allting föll naturligt bara. Jag vet att det låter lite klyschigt men så var det.
Jag mådde illa fram till 5-6:e månaden in i graviditeten, dessa humörsvängningar, foglossning sen tidigt stadiet fram till någon vecka efter förlossningen. Jag fick dras med förvärkar 6 veckor innan Zelda föddes p.g.a lite UVI bakterier i kroppen. Det som jag tyckte var mest jobbigt under graviditeten var att jag konstant var orolig över hur lilla bebisen mådde i magen. Det minsta lilla blev jag orolig. Dock kunde jag inte riktigt styra mina känslor då. Jag var så fokuserad på min bebis i magen att jag glömde bort att känna efter alla besvär. Det kanske är på både gott och ont?
Jag tror att när man är inne i situationen får man bearbeta det på plats. Det är ändå något som man inte kan bestämma i förväg hur man vill ha sin graviditet. Alla upplever såklart sina graviditeter olika. För mig, i helheten var jag glad under hela graviditeten. Jag tyckte att det var mysigt. Jag älskade att vara gravid, jag längtar t.o.m. tillbaka till den tiden jag var gravid.

Hör med flera hur de upplevde sina graviditeter. Tänkt dock på att många är duktiga på att nämna de besvärligast först (av min egen erfarenhet), be om att få höra de fina med graviditeten också. Så att man kan få lite nys om hur det kan vara. Tänkt på att allt som sägs behöver inte hända dig. Att vara gravid är så mycket mer än hur magen växer och vad som händer med kroppen. Det är känslorna som spelar störst roll tycker jag. Det är jätteviktigt att man pratar sin partner, vänner eller familj om sina känslor eftersom man är extra emotionell och känslosam. Var inte rädd för att säga vad du tycker, känner och tänker.

Åh… förlossningen… Jag har alltid varit rädd för att föda barn sen jag var liten. Hade mardrömmar, grät och fick panik så fort jag tänkte på att föda barn. Ni som har missat varför jag var så rädd för förlossningen kan läsa det här. Istället för att välja det enklaste för mig som att göra en kejsarsnitt för att jag inte är rädd för att bli snittad valde jag att bearbeta mina rädslor istället. Med kejsarsnitt är det trots allt större ingrepp och kroppen läker långsammare.

Första steget för mig var att jag läste om ”För och nackdelar med kejsarsnitt kontra föda naturlig”. Med kejsarsnitt sägs de att barnet kan få astma, sämre immunförsvar o.s.v. Det stämde på mig, jag hade det när jag var liten. Gick runt med en sån där inhaler och var sjuk hela tiden. Det betyder såklart inte att det kan hända alla barn som föds med kejsarsnitt. Känner många som är födda med kejsarsnitt och är full friska som barn eller de som födde naturlig men dras med astma hela livet. Jag ville dock inte säga emot forskarna. De rekommenderar ju att naturlig födsel är bäst. Om man kan, har inga andra komplikationer som kan hindra naturlig födsel borde man försöka föda naturlig för barnets bästa. Därför bestämde jag mig för att bearbeta mina rädslor. Kejsarsnitt är jättebra som alternativ om man inte kan eller vill föda naturlig. Ingen ska heller känna sig tvingad till att föda barn på ett visst sätt.

Steg två för mig var att skriva ner alla anledningar till att jag var rädd. Så att jag kunde bearbeta de olika rädslorna kring förlossningen från punkt till punkt.

Steg tre för mig var att öppna upp mig och prata med familjen, vänner och er. Jag har en sån tur som har så många underbara cybervänner som ville dela mig sig av hur deras förlossningar var. Annars finns det jättebra forum som man kan vända sig till. Oavsett positivt eller negativt ville jag veta allt. För att jag tycker att det känns bättre för mig att veta olika konsekvenser i förväg. Jag ville inte bli överraskad om det skulle hända något. Det är dock inte alla som vill höra det negativa. Som sagt, alla bearbetar sina känslor olika.

Steg fyra för mig var att skaffa kunskap. Vara insatt i det ämnet och det ovetande. Jag läste jättemycket böcker om förlossningar för att jag ska känna mig mer trygg med mer kunskap.

Steg fem för mig var att söka professionell hjälp. En sådan här sak ska man inte ha för mycket stolhet. Att man ska vara duktig eller välja det enklaste vägen för sig själv. Är du rädd så är du rädd, om inget annat räckte våga söka hjälp! Jag försökte först använda logiken men den kunde inte hjälpa mig hela vägen. Det var mycket av känslorna som styrde. Jag fick gå på terapi, fick se hur förlossningsrummet där jag ska föda ser ut och förberedde mig metalt av alla hjälpmedel som jag fick. Jag tog verkligen in allting.

Sen fick jag enorma stöd från mina cybervänner (läsare) som stöttade mig och kom med peppande ord varje gång jag pratade om förlossningen här i bloggen. Jag tycker att man ska prata om det så mycket man vill, tills det känns bra. Man behöver jättemycket emotionellt stöd från andra när man känner sig rädd, förtvivlad eller ledsen. Var inte blyg med att prata om känslorna med andra! Av min egen upplevelse har mammorna alltid varit en av de bästa på att komma med stöd när det gäller sådana här sak. Eftersom de redan har upplevt det här och kan relatera till känslorna som man hade när man var gravid. Tack igen till ALLA som stöttade mig genom graviditeten. Utan er vet jag inte ens om jag skulle våga föda barn, på riktigt. Jag skojar inte. Tänkt vilka hjältar ni är!