Vad heter den här leksaken?

Haha, känner mig jättedum nu. Jag har en snabb fråga till er. Vad heter aktivitetsleksaken på bilderna nedan? ↓
Har den ett namn? Frågade Bill men han hade ingen aning. Jag tänkte jämföra priser i pricerunner eller prisjakt. Tänkte skriva sökord på just den här typen av leksaken. Zelda älskar den!

Tacksam för svar 🙂

P.s. Ni är bäst!

 

Lek med morbröder

Hey älskade ni, 

Zelda har fått besök av morbror Khoen och Jack idag. De kom över på en fika och lekte lite med Zelda. Vi catchade upp, håller varandra uppdaterade om vad som händer i våra liv just nu samt vad vi har hunnit med sen sist vi sågs. Vi kollade på barnprogram mellan varven (för skoj skull), pratade och skrattade massor. Killarna är så bra med lilla Zelda. Så roligt att se! Annars brukar många av våra killkompisar vara ganska reserverade när det kommer till bebisar, men inte dem här två. 

Vill ni veta något kul? Khoen ska hänga med oss i Bangkok när vi åker dit nu i Januari. Hörde av Bill att våra gemensamma vänner kommer att vara i Thailand samtidigt under tiden vi åker också. Hur kul är inte det?!

Just det, igår var vi med Zelda till BVC för hennes 6 månaders läkarkontroll. Det gick jättebra. När vi väntade i väntrummet märkte vi hur Zelda var intresserad av aktivitetsleksaker de hade där. Jag ska nog köpa liknande till henne. Skallrorna som hon har här hemma kastar hon bara på golvet, haha. Det var kul att se hur Zelda kunde sätta sig ner och aktivera sig själv med hjälp av aktivitetsleksaker.

Hur är det med er? Vad har ni haft för er? 

 

Dags att barnsäkra hemmet

Hey älskade ni, 

Vi mår bra här hemma. Vilken tur att ingen har blivit sjuk förutom jag. Bill ”kände” sig sjuk igår men det var ingenting mer med det. Han inbillade sig på det värsta bara, haha. Det är så typiskt Bill. 😛

Zelda har som sagt börjat ställa sig upp på möbler. Har sett olika scenario i mina tankar hur farligt det kan vara. Som nu senast när jag satte Zelda i spjälsängen för att leka fick hon tag på spjälsängskanten och drog upp sig själv. Hon kan liksom trilla ner framlänges. Huah! Nu måste vi justera om spjälsängen så att madrassen ligger längre ner i samband med att vi förlänger sängen. Gaaaah! Fick lite ångest när jag insåg att Zelda har vuxit ur sin babysäng!!!

Vi har suttit här hemma och funderat på vad vi behöver göra för att barnsäkra hemmet lite mer. Vi ska först och främst börja med att vaddera vassa kanter av alla möbler. Vi behöver nog inte sätta säkerhetsspärrar på lådorna än. Zelda har inte kommit dit. Vi kan tänka på att barnsäkra köket när vi renoverar det snart. 

Vad mer ska vi tänka på för att barnsäkra hemmet? Kan ni ge oss lite goda tips och råd? 

Zelda sover i sängen med oss. Spjälsängen har blivit mer som Zeldas lekplats, hennes lilla lekhage haha. 

 

Hur det är att vara mamma

Hur är det att vara mamma? Hur känns det att vara mamma egentligen? En fråga som jag har fått väldigt ofta sen jag fick Zelda. Jag brukar svara ganska kort att det är –fantastiskt på alla sätt och vis. Även om jag skulle kunna sitta en hel dag och berätta om mina känslor hur det verkligen känns att vara mamma. Rädslorna, oron, glädjen, uppoffringarna, möjligheterna och allt som hör till.

Efter Zelda kom till oss har jag gjort många förändringar i mitt liv. Det känns också som att jag har blivit till en hel annan människa. Jag har inte tappat bort mig själv, snarare hittat en bättre version av mig själv. Något som jag var dålig på innan har jag sett till att bli bättre på. Zelda är min drivkraft, den mest effektivaste drivkraften. Jag har aldrig upplevt ett sådant driv i mig själv som jag har nu än tidigare. Trots att jag annars var väldigt framåt. Dock har jag ett annorlunda typ av driv nu. Förut kunde jag fatta impulsiva beslut, men det kan jag inte göra nu. Jag är mycket mer försiktigare nu. Jag går hellre efter känslor men har börjat att använda mer av logiken än tidigare för att vara säker på att det jag gör inte ska påverka eller drabba Zelda på något sätt. Förr hade jag bara mig själv att tänka på, nu har jag Zelda. Hur mitt/mina barns framtid kommer att se ut beror på hur vi har lagt grunden för barnens barndom. Vilket är ganska läskigt för att det är mycket ansvar att ta hand om ett helt liv eller flera om vi skulle få fler barn. Jag menar, jag har inte ens klurat ut allt i mitt liv än. Nu har jag helt plötsligt fått världens största ansvar. Jag är orolig och rädd att jag kanske gör fel. Även om barnen endast behöver kärlek och engagemang så kan man inte undgå från att uppfostran är jätteviktig. Hur ska vi få barnen att bli bra och fina människor i vårt samhälle? Hur vet jag att sättet som jag uppfostra barnen är rätt?
Om vi ska vara realistiska här kommer barnen att behöva bra startkapital i livet också när de flyttar hemifrån. Med det höga bostadspriset som vi har nu i storstaden, hur kommer barnen att ha råd om inte vi har ett långsiktigt sparande för dem? Det är minsann mycket att tänka på men vi gör vårt bästa.

Att ha barn kan hindra dig till att göra eller utföra vissa saker säger de. Jag håller inte med. Att ha barn hindrar ingenting det är man själv som gör ett aktivt val på vad och hur man vill prioritera. Flesta väljer barnen vilket är fullkomligt normalt. Man väljer att anpassa sig efter barnen. Just nu känner jag att jag vill optimera min tid med Zelda och jag har gjort ett aktivt val att göra det. Jag prioritera bort allt annat. Mycket som jag gör nu måste vara något som jag vet inte kommer att ta för mycket av min tid från Zelda heller. Jag vill kunna stanna hemma och vara hemma med barnen under barnåren. Det är mitt mål.

De som inte har barn kan tycka att folk som har barn är tråkiga. Därför tycker föräldrar som har jämngamla barn att umgås med varandra för att man har förståelse för varandra. Personligen finner jag lika mycket glädje med att umgås med mina kompisar med eller utan barn. Märker dock skillnad på hur de som inte har barn har svårt att sätta sig in i hur småbarnsföräldrar lever vilket gör att jag i dagsläge umgås mindre med mina vänner som inte har barn. Jag älskar mina vänner men jag vill inte ställa till det när jag ändå inte vill umgås med dem under hela kvällen eller flera timmar för att jag vill vara hemma i en lugn miljö med Zelda, speciellt innan hennes läggdags. Har haft många vänner över hos oss för att det är ”enklare” men det har slutat med många sena kvällar vilket jag egentligen inte föredra även om det är kul och mysigt. Jag vill inte vara den som säger: -Kan inte ni åka hem nu. Vi behöver lite lugn ro med Zelda innan hon ska sova. Sen vill jag ha det tyst här på kvällarna för Zeldas skull. Jag vet, booooooring. Men man väljer själv hur man vill ha det i sitt hem. Man kan fortfarande gå ut på helgerna, man kan göra allt som man gjorde innan barn OM man vill. Men majoriteten gör det inte på samma utsträckning. Det är ett val inte ett hinder.
Personligen tycker jag att det är jätteskönt att ha barn när jag kan göra ursäkter för att slippa ganska mycket, haha. När vänner frågar om utgång är det alltid ett enkelt nej. Går inte heller på alla event som jag blir bjuden på. Bara på de som jag tror skulle vara kul eller för umgänges skull. Nu slipper jag vara den tråkiga som måste tacka nej till mycket för att folk försöker inte ens lika mycket något mer. Jag har alltid haft svårt att säga nej, även om jag har blivit bättre på att säga nej så sitter det fortfarande kvar. Jag säger oftast ja för att jag vill vara snäll. 

Trots att jag redan kände mig trygg i mig själv är jag ännu tryggade sen jag fick barn. Trygghet i mig själv på en hel annan nivå kan man säga. Jag behöver noll bekräftelse från andra. Jag har bara Zelda i fokus, det är hennes bekräftelse till mig som mamma som har störst roll. Jag glömmer också bort att vara berörd av hur andra tycker och tänker, vilket är i och för sig skönt på ett och annat sätt. Jag har valt att vara upptagen med att vara mamma, vilket känns att det är fullrulle i mitt liv hela tiden. Jag får den ultimata stimulansen som jag behöver. Jag har en mening i livet. Livet är det värdefullaste som finns för att jag har ett annat värdefullt liv att leva för. 

Detta är mina känslor hur jag känner mig för mammarollen.

Ni mammor och pappor, vad var de stora förändringarna för er när ni fick barn? Vilka känslor hade ni?