Dröm- och mardrömsförlossning

Jag har fått en hemläxa av barnmorskan där jag ska skriva ner min dröm- och mardrömsförlossning, ska träffa henne nu på Torsdag innan vi åker till Thailand på Fredag. Vi har pratat jättemycket om förlossningen för att jag har varit orolig och rädd tidigare. I slutändan måste jag såklart välja det som känns rätt och säkrast för barnet eller efter läkarens förslag. Men det är superviktigt att jag pratar om min rädsla för att kunna bearbeta det under tiden. Oavsett vad det nu blir.

Så… Vad är en drömförlossning för mig? 
1. Smärtfritt.
2. Går snabbt.
3. Allt under kontroll.
4. Vet vad som väntar.
5. Säker för bebisen.

Mardrömsförlossning:
1. För mycket smärta.
2. Tar för långt tid att jag kanske inte orkar.
3. Syrebrist hos barnet.
4. Förlorar för mycket blod.
5. Oväntade komplikationer under förlossningen.

Sedan tänker jag såklart på vad som händer efter förlossningen? Kommer det att kännas likadant där nere igen? Kommer jag att kunna gå på toa efteråt? Det finns ju alltid risker och komplikationer i båda förlossningarna, men vad är minst riskfyllt? Jag kan nog bita ihop och få ta olika konsekvenser efter förlossningen så länge jag vet att det alternativet som vi har valt är mest säkrast för barnet.
Snittlängden på nyfödda bebisar är typ 50cm? Hur ska jag kunna klämma ut en sån stor bebis från min lilla kropp egentligen? Haha. Men kvinnokroppen är full av överraskningar har jag hört, nu är det viktigt att jag bara få bearbeta det här. Jag tycker faktiskt att det är skönt att få läsa om olika risker, komplikationer o.s.v. Blir inte mer rädd av det.
Jag vet att det inte behöver hända mig men jag vet åtminstone vad som kan hända och kanske inte blir så ledsen sen om jag stöter på problem.

Hur var förlossningen för er eller för era käraste? 

31 kommentarer

  1. Igångsättning efter att jag gick över 12 dagar. Hade lite fostervatten. Snabb förlossning, fullt öppen efter 3 timmar och efter att ha krystat en timme kom en slapp lite tjej ut. Iväg med henne och pappan och alla(!) läkare och barnmorskor. Låg kvar ensam i några minuter innan en sköterska kom in och då fick jag vänta 20 min på pappan och bebisen utan att veta nånting om hur det gick. Tycker inte att smärtan va så jobbig (tog ryggbedövning) men oron för bebisen och att hon ”satt fast” när jag krystade. Ingen tänkte på att jag aldrig varit och kissat eftersom förlossningen gick så snabbt, när dom väl kom på att dom skulle tömma blåsan kom hon äntligen ut. Är nu gravid igen och vill inte vara med om samma sak 😳. Min lilla tjej är världens gladaste tvååring idag ❤️

  2. Rekomenderar att titta på ‎Margaux Dietz förlossnings-vlogg på Youtube, och lyssna på Vattnet Går. Den sista är en podcast med olika personer som kommer och berättar om sin förlossnings. De ger en flera perspektiv och har hjälp mig redan innan ja är gravid att känna mig mycket mindre rädd och man lär sig massor. Lycka till 😀

  3. Milla-chan

    Man klarar smärtan. Värkarna är jobbiga och det kan bli utdraget. Lustgas är jävligt skönt att ha då. Sen är ryggbedövning ett tips. Men sen när kryst värkarna kommer så jobbar kroppen av sig själv. Ungen ska ut. Jag har två barn och båda är födda vaginalt. Det känns efteråt fast man kanske inte har spruckit något. Men man har ju precis passerat en unge på 3kg genom sin ädlaste. Finns massa hjälpmedel nu. Är inte ofta en förlossning håller på i flera, flera timmar. Har man en bra barnmorska så går allt toppen. Kommunikation är A och O.

  4. Första barnet födde jag en son 8 veckor för tidigt pga havandeskapsförgiftning. Det var en jobbig förlossning och efteråt (nästan depression) men kroppen var bra! Gjorde akut kejsarsnitt så allt gick bra och magen läkte bra men jag mådde dåligt pga jag drömde att vi skulle få första barnet och hade förväntat mig att känna värkar , föda vaginalt men allt blev bara ”fel” men andra förlossningen födde jag en dotter. Det var en dröm förlossning. Fick värkar vid 2 tiden på natten. Bb trodde jag hade förvärkar . Kom in på bb kl 06.00 och de förväntade att ja skulle få täta värkar och det skulle ta några timmar eller mer pga de räknade min andra förlossning som första förlossning eftersom jag gjorde kejsarsnitt . Jag kände att bajsa på mig. Förklarade för dem. De kollade hur mycket öppen jag var. 8 cm?! De blev panik 🙂 vi kom in kl 06.00 som sagt och tjejen kom ut kl.07.30 krystningar tog ca 20 min pga det blev oregelbundna med värkar på slutet då fick jag dropp. . Det var direkt värkar från kl 2. Inte förvärkar ! 🙂 chockad 🙂 har aldrig haft förvärkar med båda graviditen. När de sa jag hade förvärkar jag tänkte Fyfan det kommer bli värre med värkar.. men när de sa 8 cm öppen och du hade inte förvärkar utan värkar! Jag tänkte är det bara såhär stt ha ont då tyckte jag ej ont haha 🙂 men jag brukar tåla smärtan. dotter föddes en vecka tidigt men normalt.

  5. Fick fantastisk hjälp på Aurora för min förlossningsrädsla. Det gjorde att jag vågade och även fast inget blev som planerat så blev det en bra upplevelse ändå eftersom både jag och personalen var förberedd. Blir det för smärtsamt så be om smärtlindring, inget är fel! Jag upplevde också att oron minskade ju närmare förlossningen jag kom, det är tydligen ganska vanligt. Men be om hjälp från Aurora och ha med Bill också, det är ändå han som kommer stå vid din sida när det är dags… lycka till!

  6. Jag föddes med segerhuva som innebär att man föds med fostervattnet och fosterhinna. Det är väldigt ovanligt men inte farligt.

  7. Jag har fött två flickor vaginalt,bägge prematurer pga min egna sjukdom. Bägge graviditeterna var identiska. Skiljer bara 13 månader mellan dom. Väldigt korta och snabba förlossningar på 15 resp 20min. Födde mina på olika sjukhus. Första barnet fick jag dålig bemötning av personal då dom menade att jag inte skulle föda eftersom jag inte var fullgången. Men fel hade dom. Andra blev jag jätte bra bemött. Det stod ett läkar team utanför och väntade och dom försvann för kontroll innan jag ens hann se mitt barn. Dock läste jag i journalerna sedan att det tog 5 min innan dom fick nån reaktion på barnet. Inget jag fick veta om då. Aldrig känt någon oro. Tro att oroar man sig,oroar man kroppen och det oroar barnet. Är gravid nu med tredje och tar dagen som den kommer. Har roliga förlossningsberättelser där grannen bryter sig in och packar min bb väska och frågar om jag ska ha spets el bommulstrosor med mig på första barnet. Andra barnet ringer jag och SOS till samma person och ber honom komma över för ambulans är påväg. Kl är efter läggdags och han tror jag skoja och säg att jag ska gå lägga mig igen eftersom det är månader kvar till bf. När SOS tar över samtalet tog det honom 2 sek att kliva in genom dörren hos mig. Sambon som kör lastbil har inte precis varit närsgårds om säg så. Men allt löser sig på ett el annat vis. Måste bara se posetivit på allt. 🙂

  8. Jag hade värkar rätt länge och även krystvärkar ett bra tag som jag inte fick krysta på då sonen inte hade sjunkit ner sista centimetern, och jag hade inte vilat ordentligt innan så hade inga krafter kvar att krysta med heller knappt. Så till slut tog de till klocka för att få ut sonen (sprack bara på livmoderhallstappen och blygdläppen och hade visserligen väldigt ont av det med men inget sprucket bakåt iallafall som var min rädsla, tror det hjälpte att jag hade smörjt med olja och tänjt med tummen).

    Och känslan av att få sonen på bröstet och bara få ligga med honom där efter förlossningen var det mest underbara, och trots lite andra problem jag fick (pga fel satt eda), så kan jag lugnt säga att jag hellre tar den smärta och lilla förändringen av underlivet jag fick än ärr och smärta från snitt (gjort operation innan som blir typ samma som kejsarsnitt, och det var väldigt jobbigt att gå efter och man fick ju knappt lyfta nått på ett bra tag efter)

  9. Hehe, lite kul att du vill ha en smärtfri förlossning. En förlossning gör ont, men det är en helt annan smärta än om man tex bryter ett ben eftersom du i slutändan får det finaste och bästa som finns – en barn. Jag har två barn (en 2 åring och en 5 månaders) och två helt olika förlossningar. Första tog låååång tid och det blev tillslut sugklocka för att få henne ut. Andra gick fortare, och sonen kom ut utan hjälpmedel. Fick epidiral med bägge, lustgas fick jag bara andra gången. Första förlossningen var mycket mer ”smärtfri” än andra men kroppen tog längre tid på sig att återhämta sig. Andra gjorde ondare än första men jag återhämtade mig med en gång det var över. Forskning visar väl att vaginal födsel är det bästa för BARNET, men vad som är det bästa för mamman är ju något helt annat. (en mamma som har ångest och är stressad på grund av förlossningen hela graviditeten kan ju heller inte vara särskilt bra för barnet) Det jag kan säga är att JAG upplevde förlossningarna som det häftigaste jag gjort i hela mitt liv och efteråt känns det verkligen som att man klarar VAD SOM HELST! Jag hoppas jag får vara med om en tredje förlossning när min bebis blivit ett år eller två 🙂 Oavsett vad du väljer så önskar jag er lycka till! 🙂

  10. Som förstföderska ville jag inte gnälla. Vattnet gick 05:20 på nyårsafton, BF, kontaktade förlossningen o fick tid till kontroll 11:00. La mig med handdukar o ljudet av en spinnande katt, började göra mer o mer ont men så fick jag intalat mig själv att detta bara är början, det kommer göra så mycket mer ont när det närmar sig. 11:00 infann vi oss på BB, tog lite tid att få komma till ett rum för kontroll. Smärtan bara ökade, men bet ihop, ville inte överdriva. 12:10 kontrolleras jag o de inser att jag är öppen 8 cm, ilfart ner på förlossningen där jag träffar en underbar barnmorska o en fantastisk undersköterska som lotsar mig tryggt o säkert genom förlossningen. Tre krystvärkar sen kom vår son, häftigaste känslan hur kroppen bara vet hur den ska göra o det är bara för huvudet att hänga med. Fick lustgas o det räckte för mig. Sprack 2:e graden av 4, men absolut inget som påverkar det dagliga livet. Inte heller ovanligt. Ser framemot att föda vårt andra barn om ett par månader.

  11. Våra 3 barn har alla kommit ut med hjälp av kejsarsnitt. Första låg i säte och gick inte att vända. Andra barnen låg också i säte och eftersom vändningsförsöket på dottern misslyckats avrådde de mig från att försöka denna gång då de inte trodde att det skulle lyckas då heller samt att det kan stressa bebisen så att man går in i förlossning. Minstingen på idag 8 månader kom.även han genom planerat snitt. Dock inte för att han låg i säte utan för att 3e graviditeten med två snott innan automatiskt blir snitt igen i mitt landsting för att inte riskera komplikationer genom vaginal födsel då livmodern är ärrad och exempelvis kan brista m.m. Har gått underbart bra alla gånger och blivit bemött och omhändertagen av fantastisk personal! Jag har inte haft mer ont efteråt än vad som kan liknas med kraftig träningsvärk. Nu senast fick jag åka hem redan morgonen efter för att de tyckte att jag var så pigg som varit uppe och duschat och sånt på egen hand, annars brukar man ligga kvar i 2-3 dagar efter snitt. Drömförlossningar alla 3 utifrån den satta situationen:)

  12. Storebror föddes på bf+1, 15 timmar efter inskrivning på förlossningen. När vi kom in var jag öppen 3cm. Badade som smärtlindring i flera timmar. Öppnade mig dåligt så vattnet togs, då blev det bättre fart. Efter en stund började jag med lustgas som smärtlindring. Hade krystkänning tidigt pga att bebis låg i vidöppen kronbjudning men värkarna var inte nog starka så bebis tog sig inte nog långt ner (fick då värkstimulerande dropp). Värkarna blev fler men inte starkare. Vi tog en ”paus” från droppet och försökte med det igen efter en timma ca. Det gick bättre men läkare fick komma in och hjälpa till med två bukpressar, då stannade bebis äntligen över kanten (spinae) och jag kunde krysta ut honom själv det sista 💚

    Lillebror kom också på bf+1, knappt tre timmar efter inskrivning. Öppen 7cm och började med lustgas direkt. Vattnet togs när jag kände att jag började vilja krysta och efter det tog det inte många krystvärkar innan han var ute! Fick bäckenbottenbedövning denna gång då barnmorskan rekommenderade det (äldre och väldigt erfaren), så att det skulle bli ”skönare” att krysta och ev bli sydd (fick 2:a graden bristning med storebror, 1:a med lillebror). Kändes knappt att få denna bedövning.

    Gav lillebrors förlossning betyg 10/10 efteråt. Betygsatte inte storebrors där och då, men skulle jag göra det nu hade jag nog gett en 7:a (upplevde den som väldigt utdragen men ändå ”bra”). Ont gör det men jag upplevde aldrig smärtan som ”döds-ont”. Älskade lustgasen 👍

  13. Jag blev igångsatt 12:e dagen över tiden eftersom bebisen var så liten och jag hade för lite fostervatten. Fick först en ballong vid ca kl 10 söndag morgon (inte i handen tyvärr..) sedan när den trillade ut hade jag öppnat mig 4 cm och fick några omgångar med cytotec (har jag gör mig det hette?) Små shotar med medel som skulle starta igång alltihop iallafall. Fick oregelbundna molvärkar (som stark mensvärk) men vid ca kl 21 hade jag inte öppnat mig mer så läkaren bestämde att de skulle ta hål på fosterhinnan, bebisen måste ut och det gick inte att vänta! När de hade tagit hål på hinnan och vattnet hade gått fick jag värkstimulerande dropp men efter bara en stund gock bebisens hjärtljud ner kraftigt så gick bricanyl för att allt skulle stanna av och de var beredda att springa för eventuellt akut kejsarsnitt. Bebisen återhämtade sig men jag var helt utmattad med okontrollerbara skakningar och frossa. Beslutade med läkaren att starta värkstimulerande dropp igen. Ctgn funkade inte riktigt på mig och bm tyckte inte det såg ut som att jag hade så ont, men fick börja testa lustgasen ändå. När de skulle sätta vaginal ctg gick smärtan över mitt förstånd och troligtvis panikandades jag lustgas såpass att jag därefter inte minns någonting förutom vaga känslor av total panik, konstiga ljud, minnesförlust (visste inte vad jag gjorde, mindes inte ens att jag varit gravid och höll på att föda barn). När det jag tror är att krystvärkarna startade trodde jag då att mitt hjärta hade lagt av och att de gav mig elchockar.. Eftersom jag inte på något sätt kunde kommunicera var det tur att min man var uppmärksam, han ringde in bm som inte trodde på honom när han sa att krystvärkarna hade börjat men det var tur att hon kollade för bebisens huvud var då på väg ut. Då plockade de kort lustgasen från mig och fick mig att hålla tag i handtagen och krysta. Det är först här jag börjar minnas igen, Men när vår flicka kom ut efter bara ett par kryst var jag fortfarande så frånkopplad att jag inte hade förmåga att prata eller ta in vad som hände. För mig var det en väldigt skrämmande upplevelse i och med att jag inte hade kontroll på något sätt, och en väldigt stor sorg eftersom jag inte har något minne av min dotters födelse. Om det blir en nästa gång kommer jag få stöd av aurora-samtal och eftersom att den aktiva delen av min förlossning gick så snabbt (ca 2 timmar) kommer jag troligtvis bli igångsatt igen. Jag menar inte att försöka skrämmas med det här, det är min historia och det häftiga med förlossningar är att varje är unik. Förutom den emotionella biten gick min förlossning väldigt bra och förutom ett litet klipp med några stygn blev jag inte skadad fysiskt på något sätt. Om du skulle fråga mig om det var värt att gå igenom det så JA, alla gånger!! Min dotter är det viktigaste i mitt liv och jag går genom eld för henne (Cheesy men sant)

  14. Jag tycker att det var lätt som en plätt. Man glömmer bort hur det är efteråt. Man förväntar sig alltid det värsta, och då blir det så mycket bättre. Hemma gjorde det ont men ändå hanterbart. När man kommer till förlossningen och smärtlindringen är du i himmelriket. Inga komplikationer och det känns som vanligt där nere. Kunde kissa och bajsa efteråt som vanligt.

  15. Var också orolig och rädd inför förlossningen, åtminstone fram till ungefär mitten av graviditeten. Ju närmare bf jag kom desto mindre orolig blev jag. Min förlossning tog exakt 24 timmar. Långt, utdraget, sent insatt smärtlindring, men okomplicerat. Läkningen var otroligt jobbig för min del. Jag blev klippt på slutet och blev omklippt en månad efter förlossning – då utan att ”få något” för besväret, så att säga.

  16. Jag var aldrig orolig för förlossningen. Värkarna började på natten. Stannade hemma till eftermiddagen. Ringde in och hörde efter några gånger och fick svaret att stanna hemma så länge jag kunde hantera smärtan själv. Som sagt på eftermiddagen åkte vi in ändå då maken inte kunde hantera smärtan, hehe. Väl inne sa de att vi skulle promenerar iväg och köpa lite fika och ladda tills det blev ett rum färdigt. Sen kollade de och jag var 7 eller 8 cm öppen så då blev det lite förvåning från dem och ett rum fanns på en gång. Ett tips är ju att fundera över din smärttröskel, min är hög och jag skulle nog åkt in tidigare så här i efterhand, så kanske allt hade gått bättre sen. Fick ingen bedövning först för det hade redan gått för långt. Fick lustgas. Den var hemsk, kände mig bara berusad på ett sånt där jobbigt vis. Men det hjälpte att ha nått att koncentrera sig på med andning i masken. Framåt natten var jag nästintill medvetslös och minns inget mer än nån vag diskussion mellan en läkare som inte ville sätta bedövning utan mitt medgivande fastän maken sa ja, och mellan resten av förlossningspersonalen som var övertygad om att det behövdes då den där sista centimetern fortfarande inte öppnades och kroppen var slutkörd. Tillslut fick jag bedövning och öppnades men barnet kom inte ner helt och vred sig inte rätt. Värkarna avtog och jag fick dropp som skulle sätta igång. Hjälpte inte alls. Tillslut fick de dra ut med sugklocka då värdena blev sämre. Jag sprack 3e graden och åkte direkt på operation och lagade mig. Mina minnen är mest små traumatiska bilder av när de drog och jag knappt hade några värkar, och tankar som hur jag skulle kunna tala om för mina föräldrar att barnet inte klarat sig.. Nu gick det bra för barnet och hen mår toppen! Första månaden minns jag att jag grät på nätterna av smärtan från underlivet när jag satt och ammade. Hur jag än försökte gick det inte att sitta bra. Jag drabbades av depression som krävde både psykolog och medicinering och hade problem att knyta an första månaderna. Har inte alls några såna där rosa moln minnen från den där första tiden. Minns att min barnmorska skakade på huvudet och kallade min förlossning för överjävlig när jag var på kollen där efter 6 veckor eller vad det var(?) Men efter förlossningen har jag fortfarande 3 år senare, känner lires Märta ibland och blöder ibland, men jag tänker inte så mycket på de till vardags. Vad jag vill komma fram till i denna lite röriga historia pga att jag inte var riktigt med i matchen själv? Ja alltså egentligen att man klarar allt bara det där barnet kommer ut levande! Hur förlossningen än blir för er så kommer ni ta er igenom det och det som kommer efter. Var förberedd på att man inte kan styra över allt och att det inte alltid blir som man tänkt sig. Med allt det sagt så hoppas jag att ni får en fantastisk förlossning!

  17. Hej Foki!
    Sitter här och väntar på att föda barn nr 2 vilken dag som helst! Känner mig ganska trygg nu, men vägen hit var brokig. Inför barn nr 1 var jag NOLL rädd/orolig. Tänkte att alla kvinnor har ju fött barn sen urminnes tider, klart jag grejar det. Och det är ju sant. Jag gick ingen profylaxkurs och var inte alls förberedd, vilket resulterade i att smärtan kom som en chock och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Allt gick jättebra ändå, men min upplevelse var hemsk och det bar jag med mig in i denna graviditet. Har varit otroligt rädd denna gång men tog lärdom och har skaffat mig värdefulla verktyg. Mitt råd är GÅ PROFYLAXKURS! Jag gick Föda Utan Rädsla, som totalt vände mig till det positiva och min rädsla försvann. Här kan du läsa om FUR: http://www.fodautanradsla.se/
    Skaffa boken och läs som komplement, både kurs + bok är menade för er båda.

    Ang att gå på toa efter förlossning, usch ja det kan kännas knepigt särskilt att bajsa. Be om olja att dricka på BB, det fick jag och korvarna gled ut hur lätt som helst trots att jag hade jätteont. 😉 Det är så olika hur/om man har ont efteråt. jag hade det, kunde knappt sitta. Räddningen var en badring för barn som jag blåste upp halvt och satt på. Det kan ta ett tag innan allt känns normalt där nere såklart. Din BM kommer kontrollera efter ca 6v. Gör knipövningar redan nu, och börja med det efter förlossningen så snart du känner att det är möjligt att knipa igen. Världens bästa blogg att läsa är BakingBabies av fysioterapeuten Mia Fernando som är spec inom kvinnohälsa och grav/förlossningsrelaterade skador/problem. http://bakingbabies.se/

    Din kropp vet hur man föder barn. Låt den göra det och följ med! <3

  18. Det kommer nog gå jättebra 🙂 själv förväntade jag mig en snabb förlossning eftersom jag fick vara med när min syster födde sin dotter på bara tre timmar 👌🏻 Så när jag födde min son för 1 år sedan så tog det 24 timmar, sugklocka användes och jag kunde inte gå så bra på några dagar , men det var ingen mardrömsförlossning, är nog vanligt att det tar längre tid som förstföderska , det säger alla men som sagt 3 timmar för min syster och 24 timmar för mig 😂 hade ont där nere rätt länge efteråt men det var för att jag blev sydd med några stygn , en sak är då säkert jag skulle göra det om och om igen för att få min lilla prins 💪🏻😀 att föda barn är det häftigaste man kan göra det är en sån känsla och upplevelse som man tänker tillbaka på hela tiden, det gör ont men det går att hantera smärtan 🙂

  19. Perfekt. Sonen föddes med planerat snitt då han låg i säte. Allt gick bra. Ett dygn efter var jag uppe och gick. Käka alvedon o diklofenak i nån vecka mest i förebyggande syfte men hade inte särskilt ont utan kunde va ute o gå bara några dar efter. De va de absolut bästa sättet att föda för mig då jag är extremt smärtkänslig och gillar att ha kontroll och jag hoppas det blir samma denna gång (de upptäcktes nämligen en defekt i min livmoder som jan göra det svårt för barnet att vända sig, tar stopp liksom). Ärligt talat skiter jag i alla som propsar på att en vanlig förlossning är det bästa. Ett snitt kostar skitmycket pengar och resurser och de vill dem slippa betala bara.

  20. Mina båda förlossningar har gått väldigt bra. Första tog 10 h (från första värk till slutet), och andra tog 5 timmar. Jag tycker att första förlossningen var mycket lättare, eftersom den var längre så var värkarna inte lika intensiva/smärtsamma. Man kan ju säga att desto snabbare det går, desto ondare gör det (kroppen ska ju fortfarande gå igenom samma process med att öppna sig fast på mycket kortare tid). Så jag tycker inte att du ska vara rädd för en långdragen förlossning (till en viss gräns såklart), och inte för smärtan heller.. Det är en väldigt speciell typ av smärta och jag var aldrig rädd för smärtan, för man vet ju att den är ofarlig och faktiskt hjälper bebisen att komma ut. Jag tog dessutom epidural båda gångerna, det hjälpte verkligen så man slapp vara rädd och tappa kontrollen! Jag minns båda mina förlossningar som roliga upplevelser. Hoppas tredje blir lika bra (om 4 månader är det dags)!

  21. Blev igångsatt då jag gick 14 dagar över tiden. Igångsättning dag 15 och födde dag 16. Var 2cm öppen på igångsättningsdagen. När värkarbetet drog igång dag 16 var jag på 4 cm. Då flyttades jag över till förlossningen eftersom mina värkar var mycket kraftiga. Fick lustgas och då hinnorna var hela fick jag bada!!!! Det var underbart att sitta i det varma vattnet och bara andas igenom värkarna. Dock irriterades jag över att så fort vattnet kom över magen så tömdes badkaret. Riktigt irriterande var det. Så efter en och en halv timme gav jag upp och gick till förlossningsrummet istället. Hade då regelbundna värkar med 4 minuters mellanrum. Var cirka 6 cm öppen. Efter ytterligare cirka två timmars värkarbete med lustgas kände jag att det var dags för en epidural. Smärtan och värkarna var så kraftiga att jag kände mig alldeles luddig i huvudet. Minns att narkosläkaren varnade att lokalbedövningen kunde göra lite ont och jag svarade ”tror inte att det gör lika ont som värkarna” och att precis när han ska lägga epiduralen så fick jag en värk.

    Epiduralen var som en dröm. All värksmärta bara smälte bort och jag kunde fokusera och faktiskt prata och hålla en längre konversation. Kunde tillockmed sova i en och en halv timme. Vi sov faktiskt alla tre en stund. Tyvärr, som är vanligt vid epidural blev mina värkar oregelbundna så jag fick oxytocin-dropp plus att bm tog hål på hinnorna. Var vid det laget fastkopplad i typ allt kändes det som. Slang i ryggen, ctgdosor på magen och pvk med dropp i handen. Det enda jag kunde göra var ligga eller sitta så jag satt och studsade på en pilatesboll. Efter runt 9-10 timmars aktivt värkarbete var jag nästan helt öppen. Hade en liiiiten kant kvar som bm masserade bort under en värk.

    Efter 12 timmars värkarbete fick jag krystvärkar. Lagom till skiftbytet. Själva utdrivningsskedet tog 40 minuter. Tyvärr började min dotters hjärtljud avta på slutet och hon tog för lång tid på sig att komma ut med hjälp av bara mitt krystande. Så det blev beslut om sugklocka. Krystade kanske 2-3 gånger när sugklockan lades innan huvudet var ute. Då fastnade hon med axeln. Så min bm (som egentligen slutat och blivit avlöst) fick hjälpa till genom att lägga tryck på min mage. Då kom hon äntligen ut på sista krystvärken.

    Det var helt magiskt att få upp henne.på min mage. Skrämde dock livet ur både mig och hennes pappa då det tog en stund innan hon skrek. Irrationellt för mig för jag kände och såg att hon andades.

    I övrigt gick allt bra. Bara grad 1 + 2 rupturer. Fick dock vänta länge på att komma till op för att sys. Blev av narkosläkaren beordrad att fasta så det mysiga förlossningsfikat fick min man äta själv vilket jag var ganska ledsen över. Var så hungrig eftersom jag inte kunnat äta nåt sedan frukosten. Dessutom var dottern helt otröstlig då hon hade ont efter sugklockan så hon kunde inte ligga ner bredvid mig.

    Ingen drömförlossning direkt. Tillockmed exakt en sån förlossning jag inte ville ha. Men man kan inte styra 100% över en förlossning. Jag har en levande dotter och förhoppningsvis inga bestående förlossningsskador då mina rupturer läkte utan större anmärkning.

  22. Inledningsvis vill jag gratulera till graviditeten, vilken spännande tid ni har framför er nu 🙂
    Jag vill slå ett slag för att, om det går, föda vaginalt. Detta för att många år av forskning visar att det är till barnets fördel då barnet under förlossningsarbetet förbereds inför livet utanför magen (hormoner kickat igång o.s.v.) och när barn föds med snitt får de ofta sämre apgarpoäng. Sen är kirurgiska ingrepp ALLTID en risk som man bör överväga överlag.. Oavsett hur det blir för dig så är jag säker på att det kommer att resultera i en alldeles underbar liten bebis vilket ju är det viktigaste 🙂

  23. Jag har två barn. En son på 2,5 och en dotter som är 3 månader. Med första barnet tog det ca 9 timmar från första värken tills han var ute. Krystfasen vart dock väldigt lång och var jobbig. Värkarna klarade jag av med hjälp av att andas och lustgas. Fick sy nåt litet stygn bara men efteråt gjorde det så sjukt ont att kissa i ca 2 veckor och mina magmuskler var helt borta så kunde knappt hosta haha.

    Med andra barnet tog det ca 12 timmar från första värk tills hon var ute. Hade bara lustgas då med. Men den förlossningen var så mycket enklare. Två krystvärkar så var hon ute och jag mådde så mycket bättre i kroppen efteråt. Har ändå haft två lätta och snabba förlossningar tycker jag och personalen är såå proffsiga!

    Så kul att du ska bli mamma!

  24. Inget slår känslan när ens nyfödda barn kommer upp på magen! Jag skulle kunna föda barn det tusen gånger om för att få uppleva det igen <3

  25. Jag har fött både vaginalt och med snitt. Med första pojken gick jag över 14 dagar. Kom på överburenhetskontroll där det konstaterades att det var alldeles för lite fostervatten kvar (jag hade varit in någon vecka tidigare och trott att vattnet hade gått, men det trodde inte dom). Det blev igångsättning direkt, med värkstimulerande dropp. Efter 7 timmar var han ute, och jag fick en grad 4-bristning, d.v.s. den svåraste. Men det var en fantastisk upplevelse! Så coolt att se hur kroppen fungerar. Smärtan handlar mycket om inställningen tror jag. Egentligen är det inte ”ont”, som i att bränna sig eller göra illa sig, utan det är en enormt stark kraft när kroppen jobbar för att få ut barnet. Så stark att kroppen uppfattar den som smärta.
    Efter förlossningen blev jag sydd över en timme. Efter det klev jag upp ur sängen, gick och duschade osv och sen kunde jag ta hand om min bebis.

    Med andra barnet blev det snitt. Dom rekommenderade det efter den stora bristningen, men jag hade föreliggande moderkaka så jag hade ändå inget val. Började störtblöda i vecka 36, for in och ut från förlossningen. Blev tillslut sängliggande på förlossningen i fem dagar innan dom bestämde sig för att göra snittet. Jag tyckte att det var hemskt! Fick KAD som gjorde ont att sätta. Läkaren hade svårt att träffa rätt med spinalbedövningen, han stack om i ryggen flera gånger och jag kände hur nålen skrapade mot skelettet. Under operationen mådde jag illa och började kräkas, det var inte kul helt utan muskler!
    När snittet var färdigt var jag så trött av medicinerna att jag sov flera timmar, dvs missade första timmarna med bebis. När jag väl kom ut ur dimman kunde jag ändå knappt röra mig, d.v.s. inte byta blöja eller bära omkring på honom.
    Väl hemma hade jag ju ett operationssår som skulle läka, jag fick inte bära tungt på flera veckor, d.v.s, fick inte lyfta storebror som då var 1 år och 4 månader.

    Av mina två förlossningar gör jag hellre om den vaginala, trots stor bristning. Det var häftigt, jag hade kontroll över mig själv under hela förloppet, och framför allt var jag ”som vanligt (lite öm och så förstås)” direkt efter förlossningen och missade ingenting med bebis.

  26. Jag går in i vecka 30 med mitt första barn på lördag och är inte alls rädd för smärtan faktiskt, däremot att barnet skulle må dåligt eller liknande. DET är en mardröm. Jag läser just nu Föda utan rädsla, rekommenderar dig att läsa den. 🙂
    Att gå med inställningen att en förlossning skulle vara ”smärtfri” för att vara bra är för mig helt galet? Smärtan är ju en positiv smärta. 🙂

  27. Med sonen började jag läcka fostervatten fem veckor innan bf. Blev inlagd på sjukhus och efter tredje igånsättningsförsöket sa det kabom och värkarna kom igång från ingenstans, dom avtog inte (fick ingen paus) så låg bara och hyperventilerade efter syre, fick lustgas och morfin, tyvärr hann inte barnmnorskan med att jag öppnade mig så fort så fick morfin strax innan han kom ut så han va väldigt tagen så dom fick springa iväg med han, fick först träffa han 8 timmar senare på neo. Från första tecknet tills han va ute gick på 4 timmar.

    Med dottern vaknade jag kl 2 på natten för att gå på toa, märkte att slemproppen hade gått men inget annat. La mig i sängen och somna om på två röda. Vaknade igen kl 3 med värkar med tre minuters mellanrum. Väckte sambon som fick ringa farfar och när han kom för att passa vår då 1,5 åriga son åkte vi in till sjukhuset. Kom in kl 05.45, fick lustgas och blev undersökt, 8 cm öppen. Kl 06.52 tog hon sitt första andetag. Även denna förlossning gick på 4 timmar. 😃❤️

  28. Foki. Jag jobbar på förlossningen och jag kan säga så här. Det finns en hel del smärtlindringar att välja mellan. MEN. Man kan inte ta bort smärtan helt, för att, när värken kommer så måste du känna det för att kunna veta när du ska krysta.

    Kram.

  29. Jag var LIVRÄDD för att föda barn och fick gå till Aurora-mottagningen för att få hjälp att hantera min rädsla. Jag var helt inställd på snitt men gick till slut med på en vaginal förlossning.

    I vecka 38 + 3 fann jag blod i trosorna på morgonen och åkte in till förlossningen för att de ville kolla mig. I entrén gick vattnet! Klockan var då 10.30. Mina värkar började kl 11 och kom med ca 5 minuters mellanrum direkt. Jag vaggade runt hemma, andades och försökte preppa mig med mat för att orka. Trodde hela tiden att det skulle göra ännu ondare och väntade därför länge innan vi till slut åkte in (då hade jag så ont att jag bara skrek). När vi kom in till förlossningen runt 17 så visade det sig att jag var öppen 6 cm = för sent för epidural. Jag fick panik, edan hade varit min mentala räddning och nu blev jag utan den.

    Jag fick lägga mig i ett bad med lustgas, men avskydde gasen, tappade kontrollen och smärtan hjälpte den noll emot. Det slutade med att jag födde utan någon som helst smärtlindring. Kl 20 fick jag krystvärkar och 20.41 föddes min son!

    Min förlossning var en mardröm för mig. Det gjorde så fruktansvärt ont, ingen bedövning fick jag och jag skrek och grät mest mig igenom allt. Men däremot var kroppen FANTASTISK! Den bara visste precis hur den skulle göra, den hjälpte mig att andas rätt och när krystvärkarna kom så tog den i av bara fan. Det var som om kroppen tog över och jag bara flöt med, så jävla coolt!
    Efteråt kunde jag varken stå, sitta eller ligga på typ en månad för jag hade så jävla ont i fiffi, men det läkte ju det med till slut (sprack typ ingenting) och idag är ju fiffin precis som den var innan 🙂 Vid nästa barn blir det dock planerat snitt, jag gör fan inte om det där igen x)

  30. Inför förlossningen med vår son tyckte jag att det var skönt att höra andras förlossningshistorier för det fick mig att inse att INGEN förlossning är den andra lik. Jag var inte rädd för smärtan, men undrade precis som många andra hur min kropp/psyke skulle hantera situationen. Men tänkte också precis som många att vi har ju fött barn i alla tider, klarar alla andra av det så måste ju även jag göra det. Förväntade mig en lång, utdragen förlossning utan att vattnet skulle gå av sig själv (pga BM sagt att det är så sällan en förlossning börjar så, det är typ bara på film).

    MEN jag vaknade kl 6 av ett knäpp inombords. Rullade snabbt ur sängen och när jag ställde mig upp så forsade vattnet ut. Direkt fick jag kraftiga värkar med 3-5 minuters mellanrum. Pratade med förlossningen som bad mig stanna hemma så länge som möjligt och komma in vid 14. Vid 6.30 så var smärtan så intensiv och värkarna så täta att vi åkte in direkt.

    7.15 var vi inne (har 30 min körväg) och då fick jag lustgas direkt då de såg att jag hade ont. Sedan gick det fort. Värkarna intensifierades och en timme senare var jag så hög av lustgasen (då mina värkar var så täta) att jag blev erbjuden epidural. Tackade ja, men när de satte vaginal CTG på bebisens huvud så hade hjärtljuden gått ner från 140 till 70 (räknas som hjärtstopp vid 60). Fick bricanyl för att stanna av värkarna, men inget hjälpte. Läkare ringdes dit som i sin tur ringde dit överläkaren och han tryckte direkt på ”knappen”. Efter det gick det SÅ FORT. De lyfte över mig till en annan säng och sprang genom korridorerna, ropade till varandra att öppna dörrar och trycka fram hissar, väl nere på operation rullade de in mig direkt samtidigt som de rullade ut en kvinna med planerat kejsarsnitt (innan hon hunnit göra snittet). Jag sövdes med en gång och 10 minuter efter att överläkaren tryckt på knappen var vår son ute.

    Min största ”sorg” över förlossningen var att jag fick vakna själv på uppvaket och ingen berättade för mig hur det gått direkt. Jag visste inte ens om vårt barn levde eller vad det blev för kön. Sedan tog det nästan 2 h innan jag blev upprullad på BB och fick träffa min son för första gången. Han klarade sig utan komplikationer, men jag fick en kraftig blödning senare på dagen där min man än en gång fick vara med om att 10 pers kom inspringandes i rummet och jag skrek av smärta (mer traumatiskt för honom än för mig). Allt gick bra tillslut och vi fick stanna på sjukhuset i 3 dagar innan vi fick åka hem. Av själva snittet led jag inte så mycket, smärtan var inte värre än träningsvärk och enda nackdelen var att det tog lång tid för musklerna att återhämta sig och att jag inte fick lyfta annat än vår son de första 4 veckorna.

    Får vi fler barn i framtiden så kommer det förmodligen bli med planerat snitt. Inte för min skull, men för min mans. Förlossningen var värre för honom än för mig som var ”så inne i det”. Han fick bara stå på sidan och var livrädd för att förlora både fru och barn. Vill inte tvinga honom att gå igenom det igen bara för att få föda vaginalt (även om det skulle vara mäktigt att få göra). För mig är det viktigt att vi båda känner oss lugna och trygga inför en ny förlossning!

  31. Jag har varit på båda sidorna av din lista. Med första barnet gick jag in med attityden att det löser sig. Det slutade med en vaginal förlossning på ca 40h med kant, feber, Eda, värkstimulerande, laktatprov, scalpelektrod och barnläkare i dörren. Jag är 165 lång och ut kom en pojke på 56cm som vägde 4670g. Ingen fattade någonting.
    Andra barnet kom vi fram till att planerat snitt var rätt väg för mig. Allt gick lugnt och fint till. Allt var under kontroll och han skrek direkt när han kom ut. 🙂

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *