Visar arkiv från februari 2014

Tusen tack för era fina ord!

Hej mina fina, söta, rara, underbara läsare!

Jag ligger hemma i sängen just nu och väntar på att Pah och Dome ska komma hit och hämta upp mig. Dom ringde till mig tidigare idag, och jag tror dom kunde höra på min röst i telefonen att jag var deppig, för nu tänker dom muntra upp mig med en mysig utemiddag! Det ska verkligen bli skönt att komma sig ut ur lägenheten efter en lång hemmadag.

Men i alla fall, innan jag går ut så vill jag ge ett stort och hjärtligt tack för allt stöd och alla tips och råd som ni gav mig till det förra inlägget. Era ord är guld värt, och ni fick mig faktiskt att le igen.. Jag uppskattar det väldigt mycket, för jag behöver verkligen allt stöd jag kan få, särskilt såna här dagar när jag är ensam hemma. Jag har just läst igenom alla kommentarerna, och när jag kom fram till den sista meningen så kändes min tillvaro plötsligt lite bättre. Jag har fortfarande stora funderingar kvar inombords, men det är sådana beslut och tankar som jag måste reda ut helt på egen hand. Jag är i alla fall glad att ni har hjälpt mig en bit på vägen. Ni är helt klart bäst! 

En lite gladare Foki..
4653

Känner för att skriva av mig..

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här inlägget, för vissa saker i livet är nästan helt omöjliga att förmedla i text.. Under den senaste tiden så har jag inte mått så bra, och nu har jag kommit fram till en punkt där jag inte kan hålla in mina känslor längre, oavsett hur mycket jag än försöker. För första gången i hela mitt liv så känner jag inte igen mig själv, och jag har så mycket känslor inom mig som gör att jag inte kan tänka klart.. Jag har aldrig känt mig så här svag och sårbar förut, och varje gång jag är ensam i ett rum så blir jag djupt ledsen. T.o.m. när jag sitter i kontoret och personalen arbetar på våningen ovanför så kan jag börja gråta helt okontrollerat. Ni kanske förstår, för det har ju hänt ganska ganska omfattande förändringar i min tillvaro på en och samma gång. Oväntade saker som jag aldrig någonsin kunde ha föreställt mig.

Dom här dåliga känslorna har varit med mig ganska länge nu. Jag brukar ge mig själv en klapp på axeln varje dag och hoppas att det kommer att gå över, men gång på gång så kommer det ännu mer känslor som tonas upp framför mig – sådant som verkligen tar på mig och förbrukar all min energi. Jag har aldrig genomgått en sån här fas i mitt liv, så det kanske är dags nu? .. Det här är kanske något som ”ska” ingå i ens liv. Eller?

Det finns fina vänner i min omgivning som stöttar mig, och världens bästa familj som ger mig all kärlek. Min telefonen plingar hela tiden, och det finns alltid folk som frågar om jag har ätit, om jag har vaknat, om jag har sovit gott, vad jag gör just nu, vad jag ska göra sen, osv. Personalen hör av sig hela tiden och ställer jobbfrågor, skräddaren undrar hur många plagg jag ska ha till min nästa kollektion m.m.. Min telefon är sällan tyst.

Jag har ganska mycket på mitt jobb just nu, men något som tar på mig är minst lika mycket är mina personliga känslor. Jag hade en underbar vän som jag kunde luta mig på när det kändes jobbigt, han stod mig så nära och kunde alltid få mig att skratta i alla lägen. En väldigt speciell och värdefull person för mig, som jag alltid kunde prata med och som jag kunde vända mig till. Han gav alltid råd till mina bekymmer, eller åtminstone en stöttande kram med värme och trygghet. Men jag släppte taget när det blev för komplicerat.. Nu är det inte likadant, jag kan inte förmedla allt jag har inom mig på samma sätt eller med någon, och jag saknar det väldigt mycket. Jag tänker och undrar hela tiden om vi någonsin kommer att kunna ha det vi hade igen.. Om känslorna är sanna, och om vi ska försöka.

Min lägenhet håller på att packas ihop fortfarande, och nu när jag sitter här mitt bland alla väskor och flyttlådor så känns allting så himla tomt, och det ekar när jag pratar för mig själv. Jag gråter när jag lagar middag, gråter när jag badar och gråter innan jag går och lägger mig. Så fort ingen håller mig sällskap så kommer allt rusandes mot mig, och jag kan inte ens försöka att blunda för det.

Mina svagheter är något som jag är väl medveten om, men i nuläget har jag varken lust eller energi till att bearbeta det. Jag vill vara svag nu och plocka upp mig själv igen när jag har kommit hem till Sverige. Jag känner att jag har tvingat mig själv till att vara stark alldeles för länge. Även om man kan vara stark så måste man få vara svag ibland också, för att kunna ta nya tag igen. Det tror jag på!

Hemresan närmar sig

Jag och Fay vid Stora Sjöfallet 2012. 🙂 Bara en kort bilfärd från mammas hus.
IMG_5068

Nu är det endast 5 dagar kvar tills jag flyger upp till Sverige med det första flyttlasset! Oj oj, tiden rinner iväg så fort, och jag förstår inte hur jag ska hinna med allting som måste göras innan jag reser iväg. Nu börjar det verkligen kännas att flyttdatumet är nära!

För er som undrar. Nej, jag kommer inte att kunna få med mig alla mina grejer direkt. Men som tur är så ska jag ju sticka ner till Thailand snart igen, kanske redan i april. Då kan jag packa ihop resten! ^^

God natt. 

Night time

Den här tiden på dygnet så är det sen kväll i Thailand (23:00) och tidig kväll i Sverige (17:00), så god kväll till oss alla! ^^ .. Jag har just lagt mig i gästrummet för att titta på serier tills sömnen finner mig. I natt kan jag dessvärre inte vara i mitt sovrum, eftersom att snickarna inte är färdiga med väggen där inne. Men som tur är så är gästsängen ganska mjuk och bekväm! 

Som ni märker så har jag varit mycket ensam de senaste två dagarna, och det beror på att de flesta av mina vänner är bortresta, eller precis som jag, upptagna med jobb. 🙂 Det är dock ganska skönt att få vara helt ”ifred” ett tag, för då kan jag mer ro till att tänka och att göra bort massor av viktiga saker. Jag har ju ganska mycket jobb nu under de sista dagarna innan flytten till Sverige.

Jag kommer nog att sakna min mysbalkong. 
3465

 

P.S. I morgon lottar jag ut biljetter till Attitude-Sthlm, så håll koll om ni är intresserade!